Uvertyr E-dur
Färdig 1891; urpremiär i Helsingfors 23.4.1891 (Helsingfors orkesterförenings orkester, dirigent Robert Kajanus).

Scène de ballet (Balettscenen) för orkester
Färdig 1891; urpremiär i Helsingfors 23.4.1891 (Helsingfors orkesterförenings orkester, dirigent Robert Kajanus).

Uvertyr E-dur och Balettscenen var Sibelius planer för den första symfonins två första delar under studieåret i Wien våren 1891. "Uvertyren finns i mitt huvud", skrev Sibelius till sin fästmö Aino den 10 februari. "Det andra temat är du: den är vemodig, kvinnlig men passionerad."

Sibelius lärare Goldmark tyckte inte särskilt mycket om uvertyren, men berömde den finska tonen på enstaka ställen. Goldmark uppmuntrade också Sibelius att skapa mera fulla teman.

Sibelius gav inte upp. Han sände verken till Kajanus för att uppföras. Som sin symfonis tredje sats planerade han samtidigt ett recitativ som "egentligen är en stegring mot den sista satsen, variationer av ett finskt tema mycket fritt behandlat". Symfoniplanen framskred emellertid inte. Uvertyren och Balettscenen blev enstaka nummer.

Kajanus ledde de båda färdiga satserna på populärkonserter. I Päivälehti beskrev man de stämningar som uvertyren gett upphov till.

"Det är liksom ett utbrott av en hejdlös stämning som våldsamt skrivits ner på papper, som ett direkt uttryck av kraftfulla och överväldigande men tillsvidare diffusa tankar. Och när det spelas, känns det ofta som om hela orkestern plötsligt blivit övertagen av någon vild ande som tvingar varje man att slipa sitt instrument så hårt som stråktaglen bär utan att man inte ens själv exakt vet vad man spelar."

Ilmari Krohn skrev i Uusi Suometar att uvertyrens innehåll verkade ställvis litet rörigt". Nya Pressens Karl Flodin var förtjust. "Vilken livlighet i teman, vilken självständighet i formgivningen!" berömde han. Hufvudstadsbladets Bis i sin tur talade om "en utomordentlig begåvning som skulle behöva en viss portion självkontroll för att utvecklas ordentligt".

Den 24 november 1891 uppträdde Sibelius för första gången som kapellmästare. Han dirigerade uvertyren och Balettscenen på en populärkonsert. "Det var härligt att dirigera. Jag var inte alls nervös. Jag kände mig huvudet längre", skrev Sibelius till Paul. "Bara inte kompositionerna var sådant skit", tillade han självkritiskt.

För en modern lyssnare är uvertyren i E-dur ett intressant tidigt experiment av en boren orkesterkompositör. Dess ostyriga rörelseenergi bär verket genom dess längd på omkring tio minuter. Det är emellertid sant att Sibelius inte ännu hade uppnått en sådan styrka och originalitet som skulle förbluffa finländarna på Kullervos urpremiär i april 1892.

Sibelius berättade senare för Paul att han fått inspirationen till Balettscenen en natt på ett "horhus i Wien, där hororna dansade”. Den unge kompositören hade känt sig melankolisk och filosofisk när han tänkte på fåfänglighetens fåfänglighet och köttets dödlighet.

Balettscenen intresserade Sibelius inte längre i februari 1892, då den igen uppfördes på en populärkonsert. "Den är en ganska intressant studie men inte ett konstverk", skrev han till Aino. Sibelius beslöt att glömma hela verket, eftersom han trodde sig kunna prestera någonting mycket bättre i Kullervo.

Sibelianerna har emellertid inte glömt Balettscenen. Den är Sibelius intressanta avsked till det syndiga Wiens rytm. Han använder kastanjetter och skriver redan nu skickligt för det engelska hornet. Erik Tawaststjerna har till och med jämfört Sibelius ungdomliga alster med Ravels mycket senare La Valse. I båda verken har Wiens valsrytmer onekligen klätts i en febril, till och med demonisk orkesterdräkt.