Op. 55 Nattlig ritt och soluppgång, tondikt. Färdig 1908; urpremiär i S:t Petersburg 23.1.1909 (dirigent Alexander Ziloti).

"Nattlig ritt och soluppgång. Ridande från Suojärvi till Värtsilä i månsken genom en nattlig vildmark."

Det här sammandraget skrev kapellmästare Jussi Jalas på sin minneslapp i juli 1942 efter att Sibelius hade avslöjat det programmässiga ursprunget av sin år 1909 uruppförda tondikt. Sibelius hade ridit till Värtsilä på sommaren 1892 när han var på en runosamlingsresa i Karelen. Den nattliga stämningen hade mognat länge i hans undermedvetna. Visserligen är resan från Suojärvi till Värtsilä väldigt lång, varför forskaren Markku Hartikainen har förmodat att Sibelius nattliga företag sannolikt har varit en ritt från Soanlahti till Värtsilä.

Det kan ha funnits andra impulser. Sibelius skisserade kompositionens huvudmotiv redan i Rom på våren 1901, såvitt han kunde minnas efter att ha sett Colosseum i månsken. Sibelius sekreterare Santeri Levas förmodade att verket också stod i samband med en nattlig hästskjuts från Kervo till Helsingfors vid sekelskiftet. Sibelius berättade år 1953 att soluppgången var alldeles underbar under denna skjuts då himlen badade i färger.

Det viktigaste kan ändå vara den uppfattning som kompositören framförde för Rosa Newmarch. Enligt kompositören behandlar musiken "en vanlig människas inre upplevelser då hon rider allena genom en mörk skog; än glad över att vara ensam med naturen, än rädd för tystnaden eller de främmande ljud som avbryter den; inte med ogrundade onda aningar utan tacksam och glad över gryningen".

Verket blev färdigt i november 1908 som det första orkesterverket efter den svåra halsoperationen. Uruppförandet anförtrodde han Alexander Siloti i S:t Petersburg. Tyvärr gjorde Siloti strykningar i partituret och följde inte kompositörens tempobeteckningar. Kritiken var förkrossande. Till exempel Novoje Vremja frågade uttråkad "vem är det egentligen som rider och varför". Enligt Slovo karakteriserades Sibelius musik av "kantighet, grovhet, klumpighet i harmoniska vändningar, rytmernas enformighet, orkestreringens dämpade kolorit". Enligt tidningen var verket "ingen större succé".

Halsoperationen kan ha påverkat Sibelius stiländring. Pohjolas dotters briljanta orkestrering hör till det förflutna, uttrycket är stramare och mera asketiskt och koncentrerar sig på det väsentliga. Efter en våldsam introduktion presenterar violorna och cellorna ridningsrytmen.

Ett utdrag av Nattlig ritt och soluppgångs partitur.
Robert Lienau Musikverlag.

Sidotemat presenteras med träblåset, och Erik Tawaststjerna har påpekat att orkesterhanteringen har likheter med adagiosatsen i andra symfonin.

Det börjar gå vildare till, natten visar sina mest skrämmande sidor. Den envisa trokérytmen ger verket rentav minimalistiska toner. I mitten av verket meddelar stråkarna om den befrielse som kommit ryttaren till del: mörkrets krafter viker sakta och solen går upp.

Ett utdrag av Nattlig ritt och soluppgångs partitur.
Robert Lienau Musikverlag.

Nattlig ritt och soluppgång har inte åtnjutit odelad respekt bland forskarna. Erkki Salmenhaara har sagt rent ut att verket inte når samma nivå som Pohjolas dotter och att Sibelius inåtvända meditation i gryningen inte heller har kristalliserats i "en alldeles slutgiltig form".

Nyckelordet är inåtvänd. Med detta verk och stråkkvartetten Voces intimae hade Sibelius börjat en forskningsresa i sitt inre. Under de följande åren skulle det personligare uttrycket frambringa förbluffande mästerverk: fjärde symfonin, Barden, Naturens dotter och Okeaniderna.