Op.
7 Kullervo-symfonin. För sopran, baryton, manskör och
orkester. 1. Introduktion, 2. Kullervos ungdom,
3. Kullervo och hans syster, 4. Kullervo drager ut i
strid, 5. Kullervos död. Ord från Kalevala.
Färdig 1892; urpremiär 28.4.1892 i Helsingfors (Emmy Achté
och Abraham Ojanperä, Helsingfors orkesterförenings orkester,
dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för baryton och piano av
en del av musiken (Kullervos klagan) 1893, förnyad version 1917-18.
Arrangemang för baryton och orkester av en del av musiken
(Kullervos klagan) 1957; urpremiär 14.6.1957 i Helsingfors (Kim
Borg, Radions Symfoniorkester, dirigent Jussi Jalas).
Jean
Sibelius började kläcka idéer till Kullervo i sin studentbostad
i Wien i hörnet av Wiedner Haupstrasse 36 och nuvarande Waaggasse
2 på våren 1891.
Han
studerade under ledning av Robert Fuchs och Carl Goldmark, men
lärarna var inte entusiastiska över de första ansatserna till
orkesterverk. Enligt Goldmark var det första lärdomsprovet dåligt
orkestrerat. Enligt Fuchs var även de följande försöken "barbariska
och råa". Det finska blodet sjöd. Låt oss då vara barbarer!
Sibelius
fördjupade sig i Kalevala och hittade där spännande rytmer
och fascinerande variering av teman - element för en ny musik.
Till Runebergs dikt Drömmen föddes - som Sibelius skrev
- en "ny och finsk sång". "Den välljudande, sällsynt
svårmodiga monotoni som finns i alla finska melodier" skulle
nu bli hans stil.
I
andra våningen vid Waaggasse den 3 februari 1891 brände Sibelius
sina mest tyska skisser och "skrattade ett hånfullt skratt".
Han försökte sig på en ny symfoni och redan i början av april
höll han på med att komponera en final som "börjar med en
recitativ som egentligen är en stegring mot den sista satsen,
variationer av ett tema i finsk tappning mycket fritt behandlade".
I april hörde han emellertid Richter dirigera Beethovens nionde
symfoni och kände sig "så liten, så liten". Symfonin
måste lämnas därhän.
Sibelius
gav inte upp. Han började komponera en ny symfoni - som han kallade
sitt verk i början och ofta även senare. Motivet fick Sibelius
från Kalevalas Kullervo-saga där en ung man förför en kvinna
utan att veta att denna är hans försvunna syster. Båda begår självmord.
I
sitt brev till Aino berättar han att han först kastat bort åtminstone
50 första teman. Det är klart att han tog sin lärare Goldmarks
ord om smidande av teman på allvar. Slutligen kom det till ett
tema som tillfredsställde Sibelius. Urformen för huvudtemat i
Kullervos första sats hade kommit till. Temat finns i Jannes
brev till Aino den 18 april, visserligen ännu i F-dur.
"Jag
försöker komma på det klara med min symfoni. Den är så olik jämfört
med allt som jag hittills har skrivit", skrev Sibelius som
inledning till sitt temafragment. Två dagar senare skrev Sibelius
till Aino att Fuchs hade berömt det nya Kullervo-temat
i extatiska ordalag.
Sibelius
bearbetade den första satsen länge, uppenbarligen ännu efter att
ha återvänt från Wien till Finland sommaren 1891 och satt sig
ned i Lovisa för att komponera. Alldeles i slutet av året bekantade
sig Sibelius med den finska runosångerskan Larin Paraskes kunskaper
i Borgå. Yrjö Hirn har berättat om mötet.
"Jag
var med Jean Sibelius på väg från Lovisa via Borgå till Tavastehus.
På den tiden utvecklade mitt fem år äldre ressällskap planer vars
resultat blev tondikten Kullervo som färdigställdes och
uppfördes följande år. Han var mycket intresserad av att höra
hur en karelsk dikt låter när den sjungs av en äkta sångare, och
jag var naturligtvis glad över att kunna bevittna detta möte mellan
det nya och det gamla. Jag törs inte uttrycka mig om hur mycket
det kanske har betytt för mästarens Kalevalaverk att han då fick
höra Paraske. Jag minns bara att han uppmärksamt följde med sången
och skrev upp tongångar och rytmer."
På
äldre dagar hävdade Sibelius för sin svärson Jussi Snellman att
han hade varit mycket mera skeptisk.
"Kullervo
hade komponerats under sommaren och hösten 1891. När den var färdig
for Hirn och jag till Borgå för att träffa Paraske. Det fanns
inte snö på marken, men det var redan mycket kallt. Jag hade ingen
aning om vilken berömdhet som satt framför mig. När hon sjöng,
lade jag framför allt märke till hur en dylik 'runosångare' använder
det finska språket: 'murehiaa-aa-aa', 'musta lintuu-uu-uu', alltså
i synnerhet genom att dra ut och betona ordets ändstavelser. I
mina öron lät den betoning som Paraske använde så underlig och
jag hade ingen aning om vilken stor mästare jag hade att göra
med, för jag visste inte att hon var en så pass sällsynt runosångerska.
I 'Kullervo' hade jag använt en naturlig betoning av stavelser.
Senare använde jag sedan Paraskes sätt i dikter som var i Kalevalamått,
t.ex. i 'Väinämöinens båtfärd'."
Sibelius
minns fel när han påstår att Kullervo blivit färdig innan
han träffade Paraske. Han återvände till Lovisa till julen, fortsatte
att arbeta med Kullervo och skrev en skiss av den andra
satsens tema i ett vackert kärleksbrev till Aino den 29 december.
Från
slutet av januari fortsatte kompositionsarbetet i Brunnsparkens
badinrättning i Helsingfors. I början av mars beslöt Sibelius
att göra kören till en manskör. Han förmodade att samlagsscenen
som musiken skildrar i den tredje satsen kanske skulle ha generat
kvinnliga sångare. "Du, älskling, förstår", skrev Sibelius
till sin trolovade.
I
mars-april finslipade Sibelius sitt verk frenetiskt på nattsömnens
bekostnad. Juhani Aho skrev en livlig skildring av kompositören
i Päivälehti:
"Kroppen
är lång, spenslig, litet stapplande men saknar inte hållning.
I hans sätt att röra sig och framträda, i synnerhet när han bugar
inför publiken, finns någonting vördnadsfullt och andäktigt samtidigt
som det inte saknar omedveten elegans. Hans ansikte har ni lärt
er känna i "Päivälehtis" julalbum. Stort huvud, bred
panna, håret har en tofs framför, i vilket avseende han skiljer
sig från vanliga musiker (…)
Sibelius arbetsförmåga är utmärkt. Detta visar både hans produktivitet
och det att han slutgiltigt har fått färdigt sin senaste stora
symfoni inom ett par tre månader. För skrivandet av den hade han
skaffat en lugn och avlägsen arbetsplats. Han bodde på Brunnsparkens
badrum, där han hade bord, flygel, säng, några stolar och mycket
tobaksrök i en stor sal. Under sina bästa arbetsdagar kommer han
inte ihåg att äta eller dricka utan en stark cigarr är tillräcklig
för att uppehålla hans livskrafter.”
Repetitionerna
började i början av april. Juho Ranta som sjöng i kören berättade
om händelserna år 1933.
"Det
var inte så många samrepetitioner. Om dem kommer jag endast ihåg
att orkesterns "officiella" språk var tyska, eftersom
de flesta musikerna var utlänningar. Jag var stolt när jag med
mina anspråkslösa kunskaper i tyska kunde förklara för mina enspråkiga
kolleger efter att ha hört: 'Bitte, noch einmal vom Buchstab X',
att nu tar vi det om från där och där."
Solisten
Emmy Achté skrev senare till sin dotter att situationen i repetitionerna
var pinsam:
"Ja,
jag kommer aldrig att glömma den första orkesterrepetitionen då
orkestermedlemmarna vek sig dubbla av skratt, när jag sjungit
det första recitativet."
Uruppförandet ägde rum den 28 april, med Emmy Achté och Abraham
Ojanperä som solister. Kompositörens händer darrade och han såg
blek ut, men framförandets energi ryckte både kompositören själv
och en del av publiken med sig. "Det var som ett vulkanutbrott",
mindes Axel Törnudd. "De flesta tyckte att det var ett fullständigt
kaos."
Först
när Robert Kajanus kom med en krans till Sibelius, växte applåderna.
Detta hindrade inte att till exempel kåsören Leonard Salin, signaturen
Boulot, flinade i Hufvudstadsbladet att han inte alls förstod
var stämningsljuden slutade och musiken började.
Det
här var delvis språkpolitiskt raljerande. För fennomanerna var
det klart att Sibelius hade trätt i deras tjänst, och svekomanerna
var besvikna på Sibelius som talade svenska som sitt modersmål.
Den
29 april skrev den finskspråkige Oskar Merikanto om sin förlägenhet
inför verket men medgav att "Sibelius med detta verk har
själv tagit ett stort steg framåt och samtidigt fört den finska
konsten mot en hoppingivande framtid (...) i sin helhet är verket
just med sitt finska innehåll det mest imponerande och mäktiga
verk som någonsin flutit ur en finsk penna".
Merikanto
ansåg framförandet vara ganska tillfredsställande även om kören
verkade osäker och orkestern inte var "helt klar med sin
sak". Orkesterns ackompanjemang ansåg han vara alltför högljutt.
Den
svenskspråkige kritikern Karl Flodin gav beröm med förbehåll:
"Jean Sibelius har sitt eget tonspråk, det är en gåva av
goda krafter och med dess hjälp gör han sin egen, vår egen musik",
skrev Flodin. Enligt honom härstammade Kullervos modulationer,
rytmer och melodier från folkvisor. Flodin förutspådde också att
Kullervo var slutet av en väg. "Ville Sibelius skrifva
en ny symfonisk dikt, t.ex. en Lemminkäinen-dikt, blefve han nog
tvungen att skapa en hel ny belysning åt den finska miljön för
att incke repetera hvad han en gång och en gång för alla sagdt
i Kullervo."
Introduktionen
(Allegro moderato) börjar med stråkarnas olycksbådande dön ovanpå
vilket klarinetten och valthornet spelar ett slags ödestema.
Stråkarna
lägger beslag på temat och för en stund blir stämningen ljus.
Valthornet påminner emellertid om ödets oundviklighet. Redan nu
använder Sibelius den överstigande kvarten på samma sätt som senare
i fjärde symfonin.
Introduktionen
framskrider i sonatform. I utvecklingssekvensen kan man höra hänvisningar
både till finsk runosång och till Bruckner. När huvudtemat äntligen
återkommer, känns dess styrka i blecket och träblåset förstummande.
Den ljusare E-durstämningen som var framme i utvecklingen visar
sig vara övergående.
Oskar
Merikanto klagade att introduktionen var fragmentarisk, men framstegen
i jämförelse med E-dur-uvertyren och Balettscenen är högst
förvånande. "Han är redan den borne symfonikern", skriver
Robert Layton angående denna sats. "Som kompositören har
skrivit går han inte i detaljer utan målar Kullervo-dramats mörka,
ödesmättade bakgrund med breda penseldrag", har Erkki Salmenhaara
beskrivit verket.
Första
sidan i Kullervomanuskriptet
Den
andra satsen, Kullervos ungdom, var verkets mest enhetliga
och bestående mästerskapelse, även om dess dramaturgiska ställning
i verket är egendomlig. Satsen är liksom en annan "introduktion"
för dramat. I början spelar stråkarna "vaggvisemotivet"
vars lugnande rytm senare blir våldsam:
Andra
sidan i Kullervomanuskriptet
Erik
Tawaststjerna har beskrivit satsens struktur med formeln A-B-A'-B'-A'',
medan Erkki Salmenhaara skiljer mellan tre temaelement; förutom
vaggvisan identifierar han även ett runosångtema och ett herdescentema.
Salmenhaara gör sin analys av helhetsstrukturen på basis av dessa.
På
runosångarnas vis varierar Sibelius sina teman rytmiskt och melodiskt
och kombinerar deras element, vilket gör att analyserna lätt avviker
från varandra. I en del ser Tawaststjerna redan en försmak av
Okeaniderna, enligt Salmenhaara påminner ett parti förvånansvärt
mycket om Stravinskys Våroffer som komponerats ett par
decennier senare, medan Robert Layton har betonat satsens Tjajkovskijinfluenser.
Kanske har Sibelius själv bäst lyckats beskriva satsen när han
sagt att satsen är en vaggvisa som "förs till stegring genom
variation". Denna stegring är våldsam och häftig. De finns
inte en tillstymmelse av vaggvisestämningen längre.
Först
i den tredje satsen, över en halv timme efter verkets början,
blir det manskörens och solisternas tur. Taktarten i delen Kullervo
och hans syster är den purfinska 5/4. Orkestern skapar en
stämning och slutligen börjar manskören berätta: Kullervo i
blåa strumpor/ son till Kalervo, den gamle… Den arkaiska stämningen
accentueras av att kompositören har skrivit nästan hela manskörspartiet
i unisono.
Utdrag
ur partituret för Kullervos tredje sats
Texten
ur Kalevalas Kullervosaga berättar det väsentliga: Kullervo
lockar en ung kvinna till sin släde och förför denna i gengäld
mot materiella förnödenheter. Det följer en öppen älskogsscen
som realiserats med orkestrala medel. Scenen slutar med ett våldsamt
utbrott varefter slädstämningen återkommer och det blir solisternas
tur. Sibelius använder finska språket suveränt. Vid "Reki
rasasi" drar man inte ut stavelserna i strid mot språket
som kompositörerna brukade göra i Finland.
Nu
följer expositionen efter akten. Då kommer det fram att Kullervo
omedvetet har förfört sin försvunna syster. Det följer en mästerligt
skriven klagosång och till slut den ytterst dramatiska Kullervos
klagan. Man kunde tänka sig att verket skulle sluta här.
Men
nej: det följer en överraskande fjärde sats, Kullervo drager
ut i strid (Alla marcia). Dess munterhet och heroism verkar
komma från en annan värld fast också piccolotrillerna ljuder våldsamt
genast i början.
Första
sidan av Kullervomanuskriptets
fjärde sats
Sibelius
har tagit stämningen "gick i krig med klang och jubel, stötande
med larm i luren" bokstavligen i denna fritt behandlade rondosats.
Tawaststjerna och Salmenhaara anser att de karelska och ryska
tonerna rentav förebådar Stravinskys Petrusjka.
I
den femte satsen, Kullervos död (Andante), återkommer manskören.
Största delen av det musikaliska materialet härstammar från introduktionen,
dess reprisparti. Cirkeln verkar slutas, när det ödesmättade huvudtemat
återvänder.
Första
sidan av Kullervomanuskriptets femte sats
Kullervo
som kommit tillbaka från slagfältet söker den plats där han har
skändat sin syster. Kören återger dialogen mellan svärdet och
svärdsmannen: Tyckte svärdet att det skulle kunna tänka sig att
smaka kött som kändes skuldbelastat, dricka blod som synden skadat.
Svärdet svarar: Klart att jag vill mer än gärna äta kött fast
skuldbelastat, dricka blod som synden skadat. Kött och blod av
oskyldiga har jag alltför ofta smakat. (Översättning Lars Huldén och Mats Huldén.)
Kören
har kommit nära ett rått skrikande. Men det återstår det sista
hastiga crescendot under vilket hjälten kastar sig på sitt svärd.
Körens slutord är lakoniskt: Det var slutet för den unge, så
gick Kullervo ur tiden, denne olycksfödde yngling, för att aldrig
återkomma.
Utdrag
ur Kullervos sista sats
Hurudan
var samtidens reaktion? Merikanto skrev: "Och när orkestern
rasar stormigt och smeker dissonanserna och till sist blir tyst
med ett kraftfullt ackord, då har man det liksom lättare, nu har
det skett. Men kören har inte ännu tystnat: den berättar vad som
hände och berättar det på ett rysligt sätt."
I
de sista takterna laddar Sibelius en ung mans hela brutala våldsamhet.
Den
sista sidan av Kullervomanuskriptet
Sibelius
dirigerade sitt verk bara några gånger. De sista uppförandena
var år 1893, då kritikerna överraskade med en bredsida av skällning.
Till och med Merikanto ansåg orkesterpartierna nu vara långtråkiga.
Den
skakade kompositören dirigerade sitt verk aldrig mera och lät
inte heller andra dirigera det under sin livstid. Till en början
kan visserligen ett försvunnet partitur ha varit orsaken till
att man inte framförde verket. När Sibelius fick sitt partitur
tillbaka, hade han redan vuxit bort från verkets stil. "Kullervo
var en skattkammare", sade han på äldre dagar men ansåg att
kammaren blivit tömd redan för länge sedan.
Idag
kan man inställa sig till verket också på ett annat sätt. I nutida
toppkapellmästares händer har de kompositionstekniska klumpigheterna
blivit förändrade till en spännande kärvhet. På 1990-talet upplevde
man ett veritabelt flöde av Kullervo-inspelningar, och
i början av 2000-talet är verket fortfarande ett av de finländska
orkestrarnas trumfkort.
Kullervo
är ett överviktigt mästerverk som håller på att spricka i
sömmarna. Det är orkesterlitteraturens King Kong vars brutalitet
och massivitet injagar skräck och respekt men vars hjärta trots
allt är romantiskt i grunden.
När
Kullervo blev färdigt kunde Sibelius endast fortsätta i en
riktning: göra uttrycket koncisare och formen mera konsekvent
och symfonisk. Kritikern Karl Flodin hade rätt. Kullervo är
inte början utan slutet av en väg. Sibelius skapade aldrig mer
någonting så arrogant megalomaniskt.