Op. 70 Luonnotar, tondikt. För sopran och orkester. Ord från Kalevala. Färdig 1913; urpremiär på musikfestspelet i Gloucester i England 10.9.1913 (Aino Ackté, The Festival Orchestra, dirigent Herbert Brewer). Arrangemang för sångröst och piano 1915.

Många sibelianer anser Luonnotar vara ett av kompositörens mest svindlande verk, en helt särpräglad mästerskapelse på samma sätt som de sena symfonierna och Tapiola.

Dess ursprung kan spåras till år 1894, då Sibelius höll på att utveckla en operaskiss med Väinämöinen och Luonnotar som huvudpersoner. År 1902 hade han planerat "besvärjelsen" för sopran och stor orkester. Och under åren 1905-1906 komponerade han orkesterverket "Luonnotar", som i sista stund fick namnet Pohjolas dotter.

Det musikaliska anlaget till Luonnotar kan man finna i en skiss på åtta takter, som Sibelius gav som minne till Eliel Aspelin-Haapkylä på Bar Riche i Berlin i maj 1909. Aspelin-Haapkylä skrev om händelsen på följande sätt:

"Vi körde i spårvagn till Brandenburgs port och promenerade sedan på Unter der Linden. Sibelius föreslog sedan att vi skulle göra en avstickare till ett par engelska Barer, nära Café Bauers, där - sade han - en skicklig violinist uppträdde. Och det var sant att den unge konstnären spelade mycket vackert. När vi hade suttit i ungefär en timme, påminde jag om att vi borde gå hem, men Sibelius sade att han inte ännu fick sömn - först efter 2 kunde han sova. Vi lyssnade på den unge skickliga violinisten på Bar Riche. Sibelius skrev ner på papper för mig den bifogade "musikaliska tanke".

Om man transponerar sångmelodin i Luonnotars början från fiss-moll till d-moll, motsvarar den nästan fullt den "musikaliska tanke" som Sibelius snabbt skisserat.

Sibelius färdigställde Luonnotar fyra år senare, juli-augusti 1913 efter en kort komponeringsprocess. Till exempel Erkki Salmenhaara som skrivit en Sibelius-biografi anser att verkets tillblivelsehistoria är gåtfull, för det blev till på en "förvånansvärt kort tid, och i sin dagbok hänvisar Sibelius inte alls till någon 'kamp', som vanligtvis hörde ihop med stora och ofta även mindre kompositioner". Upptäckten bevisar att anlaget till verket mognade länge i tonsättarens tankar.

Även år 1912 planerade Sibelius Luonnotar i sin dagbok, men av anteckningen att döma hörde ämnet ihop med sjätte symfonin, fastän den femte knappt hade påbörjats! Först den 17 juli 1913 kan man i dagboken finna en anteckning om Luonnotars kompositionsarbete. Nu var det säkert frågan om ett musikverk inspirerat av Kalevalas skapelseberättelse för sopran och orkester.

Den 24 augusti skickade han verket till Aino Ackté, som repeterade verket den 3 september med tonsättaren. "Hon sjöng bra, men hur fjärran från den fullkomligheten blir jag inte, när jag måste påskynda mitt arbete, och tiden hinner inte inverka på maestrian! Inte patinan heller," klagade Sibelius den 5 september i sin dagbok.

[Luonnotar uruppfördes av Aino Ackté.]

Aino Ackté uruppförde verket på Gloucesters musikfest den 10 september. The Times tackade tonsättaren som har en "så oerhört rik fantasi och en uppenbart individuell linje". Musical Times för sin del kritiserade textens svårfattlighet. Sibelius hade böjt Kalevalas verser enligt musikens krav, och texten är litet svårfattlig även på finska. Enligt Musical Times "verkade den orkestrala underströmmen mycket intressantare än den vokala sidan", men kritikern trodde att verket innehöll mera än vad man vid första lyssnandet kunde upptäcka.

Den finska urpremiären ägde rum i januari 1914. Kapellmästaren var Georg Schnéevoigt och solisten naturligtvis Aino Ackté. Hon framförde sin andel på ett sätt som fick till exempel kritikersignaturen Bis som skrev i Hufvudstadsbladet den 13 januari (Karl Fredrik Wasenius) i extas. Helsingin Sanomats Otto Kotilainen berömde verket, men kritiserade Acktés övertolkning. Den mest ingående beskrivningen av framförandet gav ändå Aino Sibelius i ett brev till sin man.

"Den [Luonnotar] var helt fantastisk. Helt gigantisk, vad ämnets behandling beträffar. Jag tror att vanliga människor inte förstod någonting alls. Den var som en sällsam örn ur varandets urtida rymd. Jag var så hänförd att jag inte ville hållas på benen. (...) Två gamla damer framför mig var helt förfärade över kompositionen. Med helt oaccepterande miner följde de med ända från början och blev nästan rasande av avsky. De var så hemskt komiska. Annars lyssnade man med stor respekt. (...) Med Schneevoigt har vi ett så kamratligt förhållande att vi kan diskutera ledigt. Båda ansåg vi att orkesterpartiet hördes för litet. Där fanns en så stor distans mellan sången och orkestern. S. påstod att de ä Jeangens fel. Det skulle jag ändå inte vilja medge. Och sedan sade han själv också att A. A. [Aino Ackté] hade sjungit den för "mänskligt". Vet du det var så starkt, detta hennes framförande och själva timbre verkade som tjockt blod. Förstår du? Mycket genialiskt framförde hon den annars, jag menar i stora drag. Men med för stor passion. Orkestern verkade vara mycket mera 'visionär'."

Orkestern skapar genast i början av verket en stämning av världen före skapelsens ögonblick. Efter fiss-moll-bruset börjar sopranen melodin som snart fjärmar sig mot höjderna från den ursprungsidé som föddes i Bar Riché.

Jungfrun flyter på vågorna i sjuhundra år. En vindpust tar musiken överraskande till b-moll. Den kvidande sopranen är som världens mor i sina födslovåndor.

Det förvånansvärt lekfulla flöjtmotivet beskriver hur dykanden uppenbarar sig på himlen. Men när dykanden inte finner en boplats, stegras musiken till sin dramatiska klimax: "vågen tar min hemvist".

"Vattenmodern" lyfter sitt knä ur vågen och fågeln bygger sin bo. Detta berättas som i en trance, medan harpornas mystiska ackord skapar en bild av en ritual.

Boet skingras och äggen går sönder och bildar himlen, månen och stjärnorna. "Det att stjärnorna tänds på himlen byggs endast på violinernas eteriska Fiss-dur-treklang", klagade Erkki Salmenhaara senare. "Denna upplösning av kompositionen kan man också kritisera litet."
Erik Tawaststjerna å sin sida såg i slutet ett förebud om 1960-talets musikaliska rymdvisioner.

Musiken låter mystisk, kosmisk och kanske även illavarslande. Efter världens tillblivelse blir en ny skönhet, men även nya fasor möjliga. Fasor var också på väg snabbare än Sibelius kanske kunde ana. Ett år senare störtade Europa i ett världskrig.