Förutom
Kullervo komponerade Jean Sibelius cirka femton verk för
kör och orkester. Deras kvalitet varierar från sporadiska arbeten
till egenartade och mästerliga verk i stil med Tulen synty
(Eldens ursprung). I 1890-1920-talens Finland var körsångsintresset
mycket patriotiskt betonat, och detta återspeglas i Sibelius produktion.
Körerna bestod av amatörer som önskade en tillräckligt lätt och
å andra sidan festligt fosterländsk repertoar av kompositören.
Detta gällde i synnerhet för verk som en kör framförde med orkester.
Kantat
vid doktors- och magisterpromotionen 1894
För
sopran, baryton, blandad kör och orkester. Ord av Kasimir Lönnbohm
(= Leino). Färdig 1894; urpremiär i Helsingfors 31.5.1894 (Aino
Ackté, Abraham Ojanperä, Symfonikören[?], Helsingfors orkesterförenings
orkester[?], dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för blandad
kör (Festmarsch) 1896.
På
våren 1894 arbetade Jean Sibelius som vikarie för musikläraren
Richard Faltin vid Helsingfors universitet. Till tjänsteutövningen
hörde komponerandet av en promotionskantat för universitetet.
Kasimir Leino ansvarade för den klumpiga och patetiska texten.
Enligt vad Eino Leino som studerade vid Tavastehus lyceum fick
höra av sin storebror hade Sibelius tvingat denne till klumpigheter,
"Min
bror Kasimir hade skrivit en festdikt för honom. - [Sibelius:]
Här behöver jag aa--aa--aa. Där behöver jag ii--ii--ii. Eller
annars komponerar jag någon av Hufvudstadsbladets annonser.
Min bror Kasimir var rasande.
- En hopplös man! röt han.
- Otvivelaktigt, medgav jag med gott samvete.
- Men vad går det att göra åt en sådan man?
- Det är bara att sätta stopp för hans för stora aptit.
Det var sant. Ty Jean Sibelius är en omättlig kannibal."
På
repetitionerna var den unga Aino Ackté, den blivande stjärnsopranen,
förundrad över sin "osångmässiga" andel och orkesterns
och körens " skrälla disharmonier". Den romantiska och
fragmentariska kantaten är emellertid inte ett särskilt experimentellt
verk. Det räcker över 20 minuter, men är inte nära nog så originell
som Kullervo.
Sällsynt
nog använder Sibelius fugan som ett element. Senare ansåg han
att det nog är skäl att göra fugor som tekniska övningar men att
man inte borde reta publiken med dem på konserter.
I
verket finns det ställen som för en modern lyssnare låter som
den absolut banalaste Sibelius. Från ett historiskt perspektiv
har verket visst sitt värde och en lyssnare med ett lämpligt sinne
för humor kan där finna mycken grund för underhållning. Festmarschen
i slutet publicerades skilt utan orkesterackompanjemang. Så här
räddade man av verket vad som räddas kunde.
Kröningskantaten
Kantaten
tsar Nikolai II:s kröning till ära För blandad kör och orkester.
Ord av Paavo Cajander. Färdig 1896; urpremiär i Helsingfors 2.11.1896
(Symfonikören[?], Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester[?],
dirigent Jean Sibelius). Även framförd utan kören: Kröningsmarschen.
Arrangemang för barnkör (Terve ruhtinatar) 1913 (?).
Nikolai
II:s kröning firades i Finland mycket sent. Enligt Aino Sibelius
tog kompositören och Paavo Cajander inte uppgiften på fullt allvar,
och hälsningen till fursten i verkets början kan vara avsiktligt
mångtydig.
Urpremiären
var mycket otursdrabbad på grund av en musikers berusningstillstånd.
Robert Kajanus påminde om detta, när man ansökte om tjänsten som
universitetets musiklektor. Och så fick Kajanus slutligen tjänsten
framför näsan på Sibelius.
I
Kröningskantaten var behandlingen av kören redan mera omväxlande
än i årets 1894 kantat. I den andra delen finns en fugasekvens
som är en reminiscens av Sibelius grundliga studier under ledning
av Albert Becker i Berlin sex år tidigare. Det var just under
denna sekvens som allt gick åt skogen på grund av att en av musikerna
var kraftigt berusad.
Verket
är åter ganska omfattande, framförandet tar cirka 17 minuter.
Kantaten glömdes efter urpremiären helt och framfördes på nytt
först på 1990-talet.
Laulu
Lemminkäiselle (Sång till Lemminkäinen)
Op.
31 nr 1 Laulu Lemminkäiselle. För manskör och orkester.
Ord av Yrjö Veijola. Färdig 1896?; urpremiär i Helsingfors 12.12.1896
(Ylioppilaskunnan Laulajat, Helsingfors filharmoniska sällskaps
orkester, dirigent Jalmari Hahl).
Laulu
Lemminkäiselle är ett av Sibelius musikalisk-erotiska utbrott.
På ett par minuter kämpar sig manskören fylld av testosteron till
"kärlekens gyllne berg". Enligt Tawaststjerna bär verket
prägeln av ett tillfällighetsverk, men forskaren
Veijo Murtomäki har påpekat att sången är en notagrann textning
av en codamelodi som senare togs bort från den första versionen
av Lemminkäinens hemkomst.
Kantat
vid doktors- och magisterpromotionen 1897
För
sopran, baryton, blandkör och orkester. Ord av Aukusti Valdemar
Forsman (= Koskimies). Färdig 1897; urpremiär i Helsingfors 30.5.1897
(dirigent Jean Sibelius). Bara körpartituret har bevarats. (Arrangemangen:
se körverk a cappella op. 23).
Sibelius
promotionskantat från år 1897 är enhetligare än de tidigare motsvarande
verken, åtminstone på grund av det bevarade körpartituret. Päivälehtis
kritiker berömde den för dess enkelhet, klarhet och hjärtlighet.
"Ingen kunde väl påstå som tidigare att han inte kan förstå
denna musik! Den är lika förståelig som en finsk folkvisa",
skrev Merikanto som uppenbarligen glömt att signera sin text.
Från kantatmusiken skiljdes följande nummer för en blandad kör:
Nr
1 Me nuoriso Suomen (Vi Finlands ungdom)
Nr 2 Tuuli tuudittele (Vinden vyssjar)
Nr 3 Oi toivo, toivo sä lietomieli (O, hoppas, hoppas, du drömmare)
Nr 4 Montapa elon merellä (Många på livets hav)
Nr 5 Sammuva sainio maan (Landets tynande tankar)
Nr 6a Soi kiitokseksi Luojan (Må tacksägelse ljuda till Herren)
Nr 6b Tuule, tuuli, leppeämmin (Blås, blås mildare)
Nr 7 Oi lempi, sun valtas ääretön on (Kärlek, ditt rike är utan
gräns)
Nr 8 Kuin virta vuolas (Som den strida strömmen)
Nr 9 Oi kallis Suomi, äiti verraton (O, dyra Finland, ojämförliga
moder)
Många
av dessa nummer framförs allt fortfarande. Soi kiitokseksi Luojan
är kanske den bäst kända av Sibelius andliga sånger.
Sandels
Op.
28 Sandels, improvisation. För manskör och orkester. Ord av Johan
Ludvig Runeberg. 1:a versionen 1898; urpremiär i Helsingfors 16.3.1900
(Sällskapet Muntra Musikanter, Helsingfors filharmoniska sällskaps
orkester, dirigent Gösta Sohlström). Slutlig version 1915; urpremiär
i Helsingfors 14.12.1915 (Sällskapet Muntra Musikanter, Helsingfors
stadsorkester, dirigent Georg Schnéevoigt).
Sandels
har komponerats 1898 för den svenskspråkiga Muntra Musikanter-körens
kompositionstävling. Sibelius belönades, men i sin recension i
Päivälehti sade Oskar Merikanto rakt ut att improvisationen "långtifrån
är ett av Sibelius bästa verk". Kritikern tyckte ändå att
det var "överväldigande och roligt".
"Jag
har så mycket sorg både med min fantasi och med Sandels",
grämdes Sibelius, även om han konstaterade att konserten hade
varit en stor succé. Runebergs dikt som är ur Fänrik Ståls
sägner hade varit Sibelius favoritlektyr i skolåldern, och
med tanke på detta tycker Erik Tawaststjerna att den är underligt
tam".
Muntra
Musikanter ville ha verket i sin repertoar, och Sibelius förnyade
den 1915 för körens och Helsingfors stadsorkesters samkonsert.
Atenarnes
sång
Op.
31 nr 3 Atenarnes sång. För goss- och manskör unisono samt för
orkester. Ord av Viktor Rydberg. Färdig 1899; urpremiär i Helsingfors
26.4.1899 (gosskör, Akademiska Sångföreningen, Helsingfors filharmoniska
sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för goss-
och manskör samt för piano harmonium ad lib. 1899, arrangemang
för piano (med text) 1899.
Aternarnes
sång var Sibelius första protestkomposition. Den har riktats
direkt mot det manifest som den ryska tsaren undertecknat i februari
1899. Med manifestet försökte man begränsa Storfurstendömet Finlands
autonoma ställning.
Verket
blev genast en av motståndets symboler och den omtvistade Sibelius
blev för första gången en nationalhjälte i sitt hemland. Sångens
första ord "Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du
dignar, dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt
hem. Därför med eldhåg upp att värna fädernejorden! Ila att offra
med fröjd livet för kommande släkt! " var till och med tändved
för aktivt och beväpnat motstånd. Ernst Lampén har skildrat sångens
inverkan:
"När
jag hört Aternarnes sång för första gången var det med mig så
att om jag bara kunnat skulle jag ha gått längs Alexandersgatan
i takt av hexameter För många dagar slog mitt hjärta bara daktyler
och spondéer. Men den här gången var jag inte den enda. Ryktet
om sången spreds som en löpeld över staden. De svenska orden måste
översättas till finska. Våra diktare grep pennan och snart kom
flera översättningar ut. Snart kunde alla skolors småpojkar och
studenter sången."
Kompositören
själv retades på att uruppförandet av den första symfonin nästan
blev överskuggad av den hänförelse som sången förorsakat.
Aternarnes sång blev en av finländarnas signaturmelodier och
dess ställning i den nationella mytologin är fortfarande stark.
Islossningen
i Uleå älv
Op.
30 Islossningen i Uleå älv, improvisation. För recitatör, manskör
och orkester. Ord av Zacharias Topelius. Färdig 1899; urpremiär
i Helsingfors 21.10.1899 (Axel Ahlberg, "manskör", Helsingfors
filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Av
en del av verket arrangemang för barnkör (?, Nejden andas) 1913.
Islossningen
i Uleå älv var Sibelius nästa tydliga protestverk efter
Atenarnes sång. Sibelius komponerade det för den Savolax-karelska
nationens lotterifest. Också med detta verk ville man göra motstånd
mot Ryssland som ville inskränka Finlands autonomi med Februarimanifestet.
Censuren var redan vaksam, men Topelius hade i sinom tid författat
texten Alexander II till ära, varför generalguvernören Bobrikov
inte kunde censurera verket. I den nya politiska situationen var
det inte svårt för finnarna att igenkänna en protestanda i verket.
Enligt
Sibelius kom verket till stånd som ett snabbarbete och han övervägde
att "snygga till" partituret ännu på 1940-talet. Axel
Ahlberg som var recitatör fick verket så sent att han inte hade
tid att bekanta sig med musiken. Även kören fick sitt parti i
sista minuten.
Verket
hör inte till Sibelius centrala produktion men det förebådar Finlandia
på ett intressant sätt i inledningens dramatiska bleckackord och
i mittpartiets hymn. Recitatörens andel och bleckblåsets slag
rytmiseras på ett intressant sätt, även om det patetiska i den
deklamerade texten också kan störa en modern lyssnare.
Snöfrid
Op.
29 Snöfrid, improvisation. För recitatör, blandad kör och orkester.
Ord av Viktor Rydberg. Färdig 1900; urpremiär i Helsingfors 20.10.1900
("Blandad kör", Helsingfors filharmoniska sällskaps
orkester, dirigent Robert Kajanus). Slutkören med andra ord (Ylistys
taiteelle, text Volter Kilpi); urpremiär i Helsingfors 9.4.1902
(Katri Rautio, "kör", Helsingfors filharmoniska sällskaps
orkester, dirigent Robert Kajanus).
Snöfrid
är en slags vändpunkt i Sibelius produktion. Han komponerade det
mycket snabbt på hösten 1900. "Jag komponerade Snöfrid nästan
på stående fot när jag kom hem från en tre dagars vift",
mindes han senare.
Snöfrid
baserar sig på ett diktverk av Viktor Rydberg. I framställningsmaskineriet
ingick recitatör, kör och orkester. Urpremiären var den 20 oktober
på ett lotteri med vars intäkter man ersatte de förluster som
orkesterns Parisresa medfört. År 1915 mindes Hanna Stenius stämningar
på Snöfrids repetitioner.
"Mästaren
satt sig ned vid pianot och bad om ursäkt för att han inte kunde
spela piano utan att hans 'pianistiska oförmåga håller kontinuerliga
orgier'. Vi sjöng - Sipan ville ändra en och annan fras och utföra
dem på ett alldeles speciellt sätt. Vi var glada och lyckliga.
Vi kände en fläkt från högre världar svepa över oss (...) till
sist kom orkestern med och allt lät igen öronpinande. Men redan
på den följande repetitionen hade helheten klang, färg och liv.
Snöfrid blev färdig, den framfördes, den beundrades och den gav
en konstnjutning utan like."
Päivälehti
berättade om händelsen i en osignerad recension:
"Kvällens
praktnummer var emellertid det sista i programmet, nämligen Sibelius
nyaste verk "Snöfrid", en melodram till ord av Viktor
Rydberg. Förhoppningsvis går det inte med denna melodram på samma
sätt som med så många av Sibelius verk att man inte får höra dem
senare. Många sådana här tillfällighetsverk av samma mästare är
sådana juveler och skatter i vår musiklitteratur att de inte borde
få försvinna i en kvälls festyra. Vad Sibelius senaste alster
beträffar, innebär det handgriplig progress på alla fronter såväl
i fråga om hjärtlighet och stämningens enhetlighet som utnyttjande
av bildkonsten och kören. I sin helhet gör verket ett så hjärtligt
och varmt intryck, det känns så klart och inspirerat att det utan
tvivel måste räknas som ett av Sibelius mästerverk. Förhoppningsvis
uppförs det snart igen. Fru Katri Rautio reciterade sin roll på
ett imponerande sätt och kören sjöng mycket förtjänstfullt. Publiken
ville genast höra verket igen och hjärtliga var de tacksamhetsbevis
som vårt lands främste kompositör fick mottaga för detta värdefulla
musikverk som gav musikalisk betydelse och prägel för detta lotteri."
Snöfrid
spökade i repertoaren ganska ofta ända till 1920-talet varefter
det långsamt började att falla i glömska. Verkets början är präktig
i sin stormighet, likaså körens första takter. Recitation i mitten
av verket låter patetiskt för en modern lyssnare men det intressant
frambrusande orkesterackompanjemanget hjälper en hel del.
Forskaren
Veijo Murtomäki anser att Snöfrid-gestalten som motstår frestelser
signalerar om att Sibelius ville befria sig från "Skogsråets"
eller sin erotiska ansvarslöshets bojor för fäderneslandets skull.
I denna bemärkelse kan Snöfrid ses som brytningsperiodens nyckelverk.
Eldens
ursprung
Op.
32 Tulen synty (Eldens ursprung). För baryton, manskör och orkester.
Ord från Kalevala. 1:a versionen 1902; urpremiär i Helsingfors
9.2.1902 (Abraham Ojanperä, "jubileumskören", Helsingfors
filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Slutlig
version 1910, pianopartituret 1910.
Eldens
ursprung var Sibelius insats till Nationalteaterns invigningsfest
år 1902. Det är absolut det bästa som Sibelius hade skapat för
kör och orkester sedan Kullervo tio år tidigare.
Den
patriotiske Sibelius var gripen av Kalevalas 47:e sång. Där talade
man ju om en mörk natt som speglade folkets stämningar under generalguvernör
Bobrikovs grepp. Sången slutar med en skildring av eldens ursprung.
Den fick symbolisera folkets vaknande.
Urpremiären
den 9 april var endast en del av ett mycket långt festprogram.
Till exempel Päivälehti publicerade verkets text följande dag,
men i stället för recensionen nöjde man sig med att konstatera
att "verket är storartat och hade en mäktig inverkan på publiken".
Verket
stannade i repertoaren och uppfördes regelbundet i Finland under
de följande åren. Sibelius förstod sitt verks värde och gjorde
en omarbetning av det åtta år senare. Det mörka och våldsamma
verket har gjorts med ett säkert grepp vad gäller såväl barytonen,
kören som orkesterpartiet, fast Erik Tawaststjerna hittade också
delvis stereotypa lösningar i verkets form. Verket är den patriotiska
Sibelius som mest intressant.
Impromptu
opus 19
Op.19
Impromptu. För damkör och orkester. Ord av Viktor Rydberg. 1.
versionen 1902; urpremiär i Helsingfors 8.3.1902 ("Damkören",
Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius).
Slutlig version 1910; urpremiär i Helsingfors 29.3.1910 ("Damkören",
Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius).
Pianopartitur 1910.
Impromptu
uruppfördes på samma konsert som andra symfonin, eftersom kompositören
ville presentera sig med endast nyheter. Kompositören omarbetade
verket tillsammans med Eldens ursprung år 1910.
I
musiken finns en reminiscens från den tidiga stråktrion i g-moll.
Viktor Rydbergs sätt att behandla ämnen från antiken intresserade
författaren, men verket är inte det personligaste Sibelius och
det framförs idag ganska sällan.
Har
du mod?
Op.
31 nr 2 Har du mod? För manskör och orkester. Ord av Josef Julius
Wecksell. Färdig 1904; urpremiär i Helsingfors 8.2.1904 (Sällskapet
Muntra Musikanter, Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester,
dirigent Jean Sibelius). Pianopartitur 1904. Förnyad version för
piano (med text) 1911-12.
Den
marschsång som Muntra Musikanter fick är patriotisk och musikaliskt
korpulent. Det mycket korta verket plågade Sibelius så att han
förnyade det år 1911.
Vapautettu
kuningatar (Den befriade drottningen)
Op.
48 Vapautettu kuningatar, ballad. För blandad kör och orkester.
Ord av Paavo Cajander. Färdig 1906; urpremiär i Helsingfors 12.5.1906
(Symfonikören, Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent
Jean Sibelius). Arrangemang för manskör och orkester 1910; urpremiär
28.11.1913 (Ylioppilaskunnan Laulajat, orkester, dirigent Heikki
Klemetti).
Detta
verk är Sibelius bidrag till Snellmans hundraårsjubileum. Kantaten
uruppfördes under täcknamnet Siell' laulavi kuningatar (Där sjunger
drottningen). Det är lätt att tolka texten som en allegori av
drottningen Finland som med Novembermanifestet 1905 delvis hade
blivit fri av ryskt förtryck.
Den
befriade drottningen är en typisk kantat av Sibelius: ställvis
anslående, men tydligt ett tillfällighetsverk. Det glömdes bort
snabbt, kanske också av den anledning att det var bara en liten
del av Snellmanjubileets program. Enligt Robert Layton påminner
det ganska mycket om materialet i andra symfonin.
Jägarmarschen
Op.
91a Jägarmarschen för orkester och mansstämmor ad lib. Arrangemang
av ursprungsverket (för manskör och piano 1917). Färdig 1918;
urpremiär i Helsingfors 21.4.1918 (Helsingfors stadsorkester,
dirigent Robert Kajanus).
Efter
en lång paus inleder Jägarmarschen en ny blomstringsperiod
i Sibelius verk för kör och orkester. Kompositören hade inte behövt
detta maskineri när han skrev verk för internationell publik i
början av 1900-talet. Självständigheten och det för Sibelius sida
segerrika inbördeskriget våren 1918 gav emellertid upphov till
nya patriotiska fester. Verken för kör och orkester kom åter på
modet.
Sibelius
hade inte ännu kunnat ana denna utveckling när han till Heikki
Nurmios text "i hög fosterländsk stämning" komponerade
en marsch för jägare som utbildades i Tyskland. Till en början
gjorde han ett arrangemang för manskör och piano.
I
detta skede kunde kompositören inte ännu veta att de finländska
jägare som var i militär utbildning i Tyskland efter sin återkomst
skulle rikta sina vapen mot rödgardister. Den ursprungliga idéen
hade ju varit att skaffa militär utbildning för en eventuell självständighetskamp
mot tsarens ryska trupper. Också detta blev verklighet, men till
många jägares och kompositörens sorg måste de också kämpa mot
sina egna landsmän.
Manskörs-
och pianoversionen började spridas redan före inbördeskrigets
utbrott i januari 1918. Den festliga orkesterversionen behövdes
genast när Helsingfors blivit befriad. Strider pågick ännu på
annat håll när erövringsparaden hölls den 14 april. Omkring en
vecka senare gav Helsingfors stadsorkester en hederskonsert för
befälet av de tyska stridskrafterna. Kompositörens dotter Katarina
tyckte inte om den finsk-tyska festen.
"Det
kändes som helgerån när man spelade jägarmarschen. Jägarmarschen,
det som är det heligaste för mig i denna värld. Nej - den är härligast
när pappa spelar den hemma, i den mörka salen. Det sårade mig
också att den spelades om - man ville höra den igen. Pappa spelar
den inte så ofta."
Jägarmarschen
blev det vita Finlands segersång och senast från och med vinterkriget
förenade den fosterländska kretsar också mera allmänt. Sibelius
hade nu förseglat sin ställning som nationalhjälte och nationell
symbol. Härefter behandlade de finländska kritikerna honom ännu
mera vördnadsfullt. Den som hånade Sibelius hånade också den unga
staten och dess armé.
Oma
maa (Det egna landet)
Op.
92 Oma maa, kantaten. För blandad kör och orkester. Ord av Kallio
(pseud. = Samuel Gustaf Bergh). Färdig 1918; urpremiär i Helsingfors
24.10.1918 (Kansalliskuoro, Helsingfors stadsorkester, dirigent
Armas Maasalo).
Sibelius
arbetade med kantaten Oma maa på Lappvikens mentalsjukhus
i Helsingfors när han hade flytt rödgardisternas fruktade våldsamheter
på landsbygden till sin brors professor Christian Sibelius bostad.
Armas Maasalo har berättat om bakgrunden till beställningsverket.
"År
1918 förberedde sig Kansallis-Kuoro som jag ledde att fira sitt
tioårsjubileum och beslöt trots de oroliga tiderna att vända sig
till självaste Jean Sibelius för att få en intressant nyhet till
sin konsert (...) när sedan en bekant röst meddelade mig i telefonen
ett par veckor senare att det verk som kören hade önskat var färdigt
blev jag mycket överraskad. I synnerhet när maestron, liksom med
glimten i ögat, frågade om jag kanske hade tid att komma och hälsa
och se för mig själv. Inte heller resan var lång, för han talade
inte om Järvenpää utan Lappvikens sjukhus. Han var inte sjuk men
av säkerhetsskäl - mången bekant medborgare hade under dessa tider
blivit det röda gardets fånge - hade Robert Kajanus tvingat honom
i en släde en kväll i skymningen och skjutsat honom till huvudstaden
till ett sjukhus där Jannes bror Christian var överläkare. Här
mötte jag sedan kompositören på friskt humör och uppenbarligen
nöjd med sin tillvaro. Partituret låg på bordet. Han bad mig ta
en titt på det och sade att den tysta omgivningen invid en stor
begravningsplats var gynnsam för hans arbete. Inget instrument
har jag visserligen inte till mitt förfogande här men det spelar
ingen roll, tillade han."
Kantaten
Oma maa blev färdig den 20 mars. Sibelius sporrades säkert
av uppgifter om att det röda gardet slut redan var nära, och tonen
i verket är tillitsfull och glädjande fri från den mest trotsiga
patriotismen. Det är som om Sibelius hade försökt leda det tudelade
folket mot en mera sansad framtid. Texten prisade hemlandets natur
på ett allmängiltigt sätt.
Urpremiären
var i oktober. Kritikerna berömde verket i ordalag som redan blivit
rutin. Trots det nationella innehållet har Oma maa även
tjusat några utländska forskare. Till exempel Robert Layton anser
att verket skulle förtjäna flera framföranden utanför Finland.
Jordens
sång
Op.
93 Jordens sång, kantat. För blandad kör och orkester. Ord av
Jarl Hemmer. Urpremiär i Åbo 11.10.1919 (“blandad kör”, Åbo Musikaliska
Sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius).
I
Sibelius tankar hade Åbo Akademi en legendarisk klang, och han
såg det som en ära att få göra kantaten. Dock visade sig själva
kompositionsarbetet vara knaggligt.
"Åbo
Akademis kantat komponerade jag mycket motvilligt", mindes
han senare. "Orden (Jarl Hemmer) inspirerade inte och inte
heller tillställningen. Jag gjorde den bara, för att jag fick
pengar för det. Instrumentationen (bl.a. 4 c-klarinetter) berodde
på dåvarande orkesterförhållanden i Åbo", berättade han för
Jussi Jalas år 1943.
Sibelius
fick 6 000 mark för kantaten, d.v.s. cirka 1 800 euro.
Arvodet behövdes verkligen, för kriget och en stark inflation
hade slukat största delen av hans inkomster.
I
oktober dirigerade Sibelius uruppförandet av kantaten Jordens
sång vid Åbo Akademis invigning i Åbo. Han framförde verket under
de följande åren ett par gånger, men kritikerna var inte särskilt
förtjusta. Nuförtiden hör man verket sällan, och det blandas ofta
ihop med kantaten Maan virsi.
Maan
virsi ('Jordens psalm')
Op.
95 Maan virsi, kantat. För blandad kör och orkester. Ord av Eino
Leino. Färdig i januari 1920; urpremiär i Helsingfors 4.4.1920
(Suomen laulu, Helsingfors stadsorkester, dirigent Heikki Klemetti).
Sibelius
lovade Maan virsi som tack till Suomen Laulu för att kören
tidigare hade framfört kompositörens alla körverk utan ersättning.
Armi Klemetti berättade om den svåra processen:
"Hur
besvärligt var det inte att få detta verk! Heikki bombarderade
Sibelius gång på gång, för vi önskade innerligt att vi kunde framföra
detta nya körverk på vår tjugoårsfest våren 1920. Till slut blev
Heikki alldeles deprimerad när Sibelius alltid bara svarade på
hans innerliga önskningar på samma sätt: 'Jo, jo, jag skall nog
göra det, jag tycks bara inte hitta en lämplig text.'
Sist
och slutligen lät Heikki bli att bombardera Sibelius och sade
till mig: 'Nu blev det alltså slut med den saken, det blev vid
ett löfte och jag törs inte mera vända mig till Sibelius. Så låt
det bli!'
Jag
tyckte ordentligt synd om stackars Heikki och tänkte att en kvinnas
talan kanske ibland kan hjälpa bättre än en mans. Jag tog mod
till mig och när Heikki var borta, ringde jag till Sibelius och
talade till honom så vädjande som jag bara kunde. Och alldeles
riktigt. Sibelius svarade överraskande: 'Jag försöker då Ni ber
så vackert. Jag skall ringa till Er om det här efter ett par dagar'."
Urpremiären
var på Suomen Laulus jubileumskonsert under ledning av Heikki
Klemetti. Kritikern Bis trodde att verket var en översättning
av Jordens Sång och detta misstag har upprepats också
senare.
Det
andra uppförandet av Maan virsi ägde rum på Finlands första mässa
på Johanneskyrkans fält under ledning av Sibelius. Kompositören
klädde sig i jackett och cylinder. Enligt Armi Klemetti dirigerade
Sibelius tydligt och var en lättare kapellmästare för körmedlemmarna
än till exempel Robert Kajanus vars simmande rörelser var svåra
att följa. På mässan dirigerade Sibelius också bl.a. Jordens
Sång.
Maan
virsi stannade i Sibelius konsertrepertoar några år. Det högtidliga
fosterländska patoset ger inte rum för kompositörens mera personliga
tongångar. "Hans sätt att skriva till kör [på 1920-talet]
speglar inte alls de framsteg som han visat på musikens andra
områden", har Robert Layton förundrat sig.
Väinön
virsi
Op.
110 Väinön virsi, kantat. För blandad kör och orkester. Orden
från Kalevala. Färdig 1926; urpremiär i Sordavala 28.6.1926 (dirigent
Robert Kajanus).
På
sommaren 1926 komponerade Jean Sibelius två verk som fått sin
inspiration från Kalevala: Tapiola och Väinön virsi.
Tapiola är ett särpräglat mästerverk, men Väinön virsi
är inte riktigt av samma klass.
Väinön
virsi uppfördes i Sordavala i slutet av juni och den har aldrig
kommit in i standardepertoaren. Sibelius grep sin dagbok för första
gången sedan länge, förbannade "beställningsverk" och
skrev att han drack whisky. År 1928 återkom han till verket i
sitt brev till Wäinö Sola: De verk som jag komponerat för fester
under de senaste tiderna - promotionsmarschen, Maan virsi, Väinön
virsi, har inte uppförts senare och jag har inte kunnat hitta
en förläggare för dem."
År
1927 blev Sibelius fri från sina skulder och hans förmögenhet
började snabbt öka. Han behövde inte längre komponera kantater
för fosterländska beställare. Det var ett sorgligt faktum att
han inte heller kom att komponera någonting annat för orkester
som tillfredsställde honom själv.
I
och för sig utgör Väinön virsi ett vackert slut för Sibelius
verk med Kalevalamotiv: han hade gjort sitt genombrott med Kullervo
och Väinämöinens båtfärd. Än en gång återvände han till
Kalevalas textvärld och "Gamle vise Väinämöinen". Väinön
virsis bön om att människorna skulle "alltid få leva ett
bra och dö med ära i det ljuva Finland, i det sköna Karelen"
kom rakt från den fosterländske tonsättarens hjärta.
Orkestermusiken:
se även presentationerna om scenmusiken
och Kari Kilpeläinens förteckningar över Sibelius kompositioner:
orkesterverk.