Sibelius
musik för orgel och harmonium
Som
en god praktisk pianist kunde Sibelius naturligtvis spela tidens
favoritinstrument, det med piano besläktade harmoniet, till vilket
han gav små roller i några av sina tidiga verk. Harmoniet finns
med även i musiken för Stormen: nr 4 (Vindarnas kör),
nr 6 (Ariels första sång), nr 9 (Eken [Ariel] spelar
flöjt), nr 16 (Canon) och nr 18 (Ariel som harpya).
När
Sibelius anslöt sig till en nyss grundad frimurarloge år 1922
kom han i kontakt med musik som hade med ritualer att göra. Han
bads till och med att bli logens reguljära organist men på grund
av tidsbrist ville han inte ta emot uppdraget. Däremot kunde han
ibland vikariera för organisten, såsom till exempel 17.1.1923
då Eliel Saarinen mottog ordinationer. Under ritualerna kunde
han improvisera med orgeln/harmoniet till och med så länge och
entusiastiskt att man diskret måste be honom avbryta spelet så
att ritualen kunde fortsätta.
Sibelius
komponerade en hel svit Frimurarnas ritualmusik op. 113
(1926-48), sammanlagt 12 stycken, bland dem två mycket högklassiga
och för Sibelius sena stil typiska stycken för harmoniet Inledningshymnen
(nr 1; 1927) och den på basis av improvisation tillblivna
Marche funèbre (Sorgmarschen, nr 10; 1927). Även sångerna
i opuset har harmoniumackompanjemang.
Intrada
för orgel op. 111a (1925). Urpremiär 22.8.1925 John Sundberg
i Helsingfors.
Sibelius
första egentliga orgelverk komponerades till det svenska kungaparets
besök år 1925. Till en början var det tänkt som den fjärde satsem
i en femsatsig orgelsvit som aldrig blev färdig. Som arbetsnamn
för satserna gav Sibelius Preludium, Interludium, Foos (Phos)
Hilaron Arioso, Intrada och Postludium. När de tämligen
diatoniska koncentrerade satserna Preludium och Postludium
(båda 1925) som Sibelius inte lagt sista handen vid publicerades
år 2001, saknas ännu bara två satser av sviten.
Intrada
(Largamente molto [poco adagio]) är ett av de stoltaste finska
orgelverken. Dess grepp är monumentalt och orkestralt, det är
till sin klang och sina harmonier VII symfonins mindre systerverk,
liksom ett olympiskt spån som flugit från den. I sitt sätt att
ombilda traditionella förhållningskedjor är dess harmonisering
samtidigt dissonant och djärv. Inversionerna är lika ofta klassiska
som de producerar skakande ackordkombinationer, som i slutet,
där de gradvisa durackorden i stil med Liszt åstadkommer en mäktig
förklaringseffekt.
Sorgmusik
för orgel op. 111b (1931). Sibelius sista instrumentalverk
skapades till begravning av den kära vännen och Symposiumtidens
konstnärskollega Akseli Gallen-Kallela. Eftersom verket måste
komponeras inom ett par dagar, ville Sibelius i sista minuten
ge återbud, men gick sedan med på att uppfylla sitt löfte då inbjudningskorten
och programmet redan hade blivit tryckta. Lyckligtvis, för här
finns
kanske det enda stycket som kan ge fingervisning om hurudant den
VIII symfonins tonspråk eventuellt skulle ha varit. Aino Sibelius
hänvisade i den riktningen när hon sade till Joonas Kokkonen som
frågat efter orgelverkets ursprung att verken kan ha ett samband.
Sorgmusiken
är ett fängslande och spännande verk, som direkt ur månens landskap.
Den påminner om ingenting annat som Sibelius har skrivit. De ofullbordade
och oupplösta dissonanserna, underbara klangkombinationerna, öppna
kvinterna och överlappande kvarterna målar ett asketiskt och strängt
landskap som lindras litet av en sparsamt ackompanjerad melodi
som uppenbarar sig före reprisen av början och före styckets kvartbaserade
avslutningsackord. När man har hört verket, önskar man att vi
skulle ha tillgång till hela symfonin! Sibelius kunde alltså förnya
sig trots allt och hitta ett tonspråk som idag verkar mera modernt
än någonsin.