Jean
Sibelius komponerade för scenen under hela sin aktiva karriär
som kompositör. Utvecklingen började med Näcken som han
gjorde tillsammans med sin lärare Martin Wegelius och slutade
med scenmusiken Stormen år 1925 och de orkestersviter han
gjorde av dessa år 1927. Han kallade scenmusiken för sin "gamla
synd", men ville inte ge upp den kära lasten.
I
scenmusiken ingår en enda opera, den drygt en halvtimme långa
Jungfrun i tornet som kompositören själv inte var nöjd
med.På 1890-talet komponerade han till historiska tablåer de två
patriotiska scenmusikverken, Karelia-musiken och Musiken
för Pressens dagar, av vilka Sibelius bearbetade Finlandia
och orkestersviten Historiska bilder I.
Till
egentliga skådespel skrev Sibelius musik från år 1898, då han
fick färdig scenmusiken till sin väns Adolf Pauls skådespel Kung
Kristian II-text. Redan då komponerade Sibelius av scenmusikens
bästa delar även en orkestersvit, som han gärna framförde på sina
konserter.
I
början av 1900-talet tonsatte Sibelius musiken till sin väns Arvid
Järnefelts Döden-skådespel, vars delar var den kommande
Valse triste och Scen för tranor. Senast detta väckte
Helsingfors teatrar att be Sibelius om skådespelsmusik även till
utländska texter eller imitationer av utländska texter: Sibelius
tonsatte under de följande åren musik till Pelléas och Mélisande,
Belsazars gästabud och Svanevit. Scaramouche
var en öppning i pantomimens riktning och musiken till Jedermann
tonsatte Sibelius som de kommande kompositörerna av filmmusik:
syftet var att binda händelserna och musiken på sekunden ihop.
Stormen blev avslutningen och kulminationen till Sibelius
scenmusik.
Forskaren
Eija Kurki har i sin doktorsavhandling tagit i beaktande, att
Sibelius tonsatte rätt så mycket skådespel som tagit intryck av
symbolismen, och det verkar finnas symbolistiska drag i mycket
av hans scenmusik.
På
1890-talet ville många konstnärer att skildra verkligheten "djupare"
med symboler än vad som var möjligt med realism. Den franske Jean
Moréas hade skrivit Det symbolistiska manifestet i tidningen
Le Figaro redan år 1886. Där förespråkade han det "drömlika
uttrycket". Först ville symbolisterna skapa en "skönare
och enklare verklighet". Senare förknippades även en dekadent
ton med symbolismen. Den musik som setts som "symbolistisk"
har ofta varit Wagner- eller Debussy-influerad, och behagliga
motivkretsar har utgjort drömmar, mystiken, döden, exotiken och
sagorna eller sagoaktigheten. Symbolisterna söker även tvärkonstnärliga
motsvarigheter. Till exempel Arnold Böcklins tavlor inspirerade
Sibelius.
Sibelius
kan inte kallas (enbart) en symbolist, men det är säkert, att
konstriktningen hade en inverkan även på honom. Det är även intressant,
att de på sitt eget sätt symboler utnyttjande frimurarna fick
Sibelius till medlem på 1920-talet. "Ju äldre jag blir, desto
klarare ser jag, att allting är symbol", berättade Sibelius
för sin sekreterare. "Den som kan tolka symboler, han förstår
världsalltets hemligheter." Sibelius konstaterade också,
att med hjälp av symboler kommer man längre än med sitt förstånd
och att frimureriet just därför hade gett honom mycket.
Musikaliskt
diversifierar scenverken avsevärt vår uppfattning om Sibelius
som tonsättare. Han utnyttjade aldrig annars orientalismen så
uppenbart som i Belsazarsgästabud. Många slagkraftiga småstycken
eller populära valser börjande från Valse triste skulle
inte ha blivit komponerade utan scenbeställningar. På grund av
scenens krav har vi verk, som han har orkestrerat helt annorlunda
än i allmänhet: till exempel Jedermann har skrivits för
träblåsare, två valthorn och två trumpeter, pukor, piano, orgel,
stråkar och blandad kör. Detta resulterade naturligtvis i nya
orkesterfärger.
Och
avslutningsvis måste man vara tacksam för scenmusikbeställningarna,
eftersom Sibelius med hjälp av dem sträckte sig till ett av sin
karriärs höjdpunkter, den ursprungliga Stormen-musiken
alldeles inför tystnaden på Ainola. Utan beställningen hade självkritiken
kanske undertryckt tonsättarådran på ett tragiskt sätt redan ett,
två år tidigare.