Serenad
Serenad.
För baryton och orkester Ord av Erik Johan Stagnelius. Färdig
1894-95; urpremiär i Helsingfors 17.4.1895 (Abraham Ojanperä,
Helsingfors orkesterförenings orkester, dirigent Jean Sibelius).
Förutom
Luonnotar skrev Jean Sibelius även ett par andra intressanta
kompositioner för soloröst och orkester. Serenaden är från år
1895, och solisten var Abraham Ojanperä som även hade sjungit
på Kullervos urpremiär. I den lilla serenaden som komponerats
till Stagnelius dikt finns fastnande patos, men Sibelius stil
är här inte särskilt personlig och sången har inte etablerat sin
ställning i repertoaren.
Koskenlaskijan
morsiamet (Forsfararens brudar)
Op.
33 Koskenlaskijan morsiamet, ballad. För baryton
eller mezzosopran och orkester Ord av A. Oksanen. Färdig 1897;
urpremiär i Helsingfors 1.11.1897 (Abraham Ojanperä, Helsingfors
filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Arrangemang
för manskör och orkester 1943; urpremiär i Helsingfors 22.4.1945
(Laulu-Miehet, Radions symfoniorkester, dirigent Martti Turunen).
Forsfararens brudar skrevs för Abraham Ojanperä, även om
verket i stället för en baryton även kan framföras av en mezzosopran.
August Oksanens dikt om den tappre forsrännaren Vilhelm, hans
fästmö Anna och den svartsjuka näcken hade fascinerat Sibelius
redan under pojkåren. Verket blev fängslande. "Jag har härjat
litet med pianot och skriver detta andfådd", skrev han till
Aino efter att ha slutfört skisserna för Forsfararens brudar.
Urpremiären
tilltalade publiken, men mest uppmärksamhet tilldrog sig uruppförandet
av Lemminkäinen-svitens förnyade version om vilken Karl
Flodin skrev sin berömda nedsabling.
Forsfararens
brudar är ett mycket slagkraftigt verk, även om patoset i
Oksanens text kan verka överdrivet för en modern lyssnare. Erik
Tawaststjerna ansåg att kompositionen var "ganska stereotypisk",
men få lyssnare som kan låta bli att fängslas av den unge Sibelius
erotiska glöd och orkesterskummets stänk.
Arioso
Op.
3 Arioso. För sopran och stråkorkester Ord av Johan Ludvig
Runeberg. Sången från år 1893, orkesterversionen
färdig 1911; urpremiär i Åbo 30.3.1914 (Ida Ekman, Åbo Musikaliska
Sällskaps orkester, dirigent Karl Ekman). Arrangemang för sångröst
och piano 1911.
Sibelius
funderade på Arioso-motivet redan år 1893, men versionen
för sopran och stråkorkester är från år 1911 och urpremiären hördes
först 1914 i Åbo sjungen av Ida Ekman.
Denna
mycket sällan framförda orkestersång är Sibelius som bäst. "Den
koncisa kompositionen kan verka voluminös: så pass monumentala
är till exempel Arioso och Sen har jag ej frågat mera",
konstaterade Erik Tawaststjerna. Robert Layton anser att sången
redan förebådar Luonnotar.