Jungfrun
i tornet, en opera i en akt
Libretto
Rafael Herzberg. Färdig 1896; urpremiär i Helsingfors 7.11.1896
(Ida Flodin, "tenoren" Engström, Emmy Achté, Abraham
Ojanperä; Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent
Jean Sibelius).
Sibelius
skrev operan Jungfrun i tornet till ett lotteri med librettisten
Rafael Herzberg hösten 1896. Det är frågan om ett verk i en akt
som bara räcker ca 35 minuter. Bara för ett par år tidigare hade
Sibelius på allvar arbetat med den stora operan Båtens skapelse.
Nu skrev han mycket snabbt ett litet verk som blev hans enda opera.
Emmy Achté har skrivit om förberedelseskedena:
"Kan
du begripa att vi inte ännu har fått finalen till Sibelius opera
och inte heller jag för den liten bit som jag kommer att uppträda
i, och nu finns det bara 2 veckor och 3 dagar kvar till lotteriet.
Musiken är dramatiskt mycket imponerande, och om vi bara hade
tid så skulle den låta bra. Jag är så hemskt trött, för det har
varit dagar då jag har haft 8 timmar förutom alla ärenden och
besvär. Jag måste ju hela tiden bege mig till Sibelius för att
ge honom en nödvändig påminnelse om att vi inte kan gissa hans
musik utan att vi måste ha noterna. Det där kontinuerliga springandet
till och från honom tar tid. Nu hinner jag inte mera, för jag
måste börja skriva körstämmor för Sibelius opera."
Uruppförandet
blev en någorlunda succé, men kritikern Oskar Merikanto hade också
sina reservationer. "Det är naturligt att det första försöket
inte alltid är det bästa, och så förhåller det sig även här",
kommenterade han. Merikanto påpekade med rätta att ämnet inte
var särskilt stort och tacksamt. I Merikantos åsikt var texten
enformig och gav upphov till "för litet handling". Merikanto
tyckte att Sibelius långa mellanspel avbröt handlingen på scenen.
Merikanto
berömde dock med rätta den färgrika orkestreringen, även om han
klagade att fogdens röst översvämmades av det för starka ackompanjemanget.
Enligt Merikanto gick själva föreställningen "rätt så råddigt".
Merikanto medgav emellertid att "applåderna var av det livligaste
laget" och "både musikerna och herr Sibelius blev flera
gånger framropade".
Föreställningen
upprepades till förmån för kompositören som arbetade a alltså
inte av idel välgörenhet. Genast efter premiären bad man om att
få verket till S:t Michels sångfestival, men kompositören avslog
detta och andra begäran om uppförande Han ville förnya sitt verk,
men inspirerades uppenbarligen inte av det litet nyanslösa librettot.
"Jungfrun får stanna i sitt torn", berättar man att
kompositören svarat ivriga frågande. Ännu i april 1900 dirigerade
Sibelius emellertid uvertyren till operan på sin konsert i Åbo.
Uvertyren
är ett av operans bästa delar. Den utvecklas fartfyllt med livsglädje
i stil med Karelia-musiken, men i slutet börjar man redan höra
fogdens kusliga musik.
Operans
handling är ytterst enkel. I den första scenen ser fogden en vacker
jungfru som plockar blommor på en äng. Han försöker locka jungfrun
till älskogslek med sina rikedomar, och när detta inte hjälper,
gör han jungfrun sin egen med våld. Musiken är febril, men scen
som komponerats i mildare toner kan inte jämföras med den våldsamma
förförelsescenen i Kullervo.
I den andra scenen gäller det för sopranen att visa vad hon går
för, och där finns samma livskraft och samma slags slingrande
som i Sibelius orkestersånger. Jungfrun klagar över sitt hårda
öde.
I
den tredje scen berättar kören som hörs utanför att samhället
är besviket på jungfrun som svek sin ära och tro för guldets glans.
Jungfrun klagar över sitt hårda öde i sina korta mellanrepliker.
Den
fjärde scenen introducerar tenoren, älskaren, som längtar efter
sin försvunna mö.
Den
femte scenen börjar som en extatisk duett, när älskaren upptäcker
den fängslade jungfrun i tornet. Efter häftiga förklaringar svär
man kärlekseder medan musiken höjs till erotisk glöd.
I
den sjätte scenen grälar fogden och älskaren om jungfrun och drar
sina svärd.
I
den sjunde scenen avbryter slottsfrun slaget och låter arrestera
fogden efter en mycket kort förklaring.
I
den åttonde scenen glädjer sig den befriade jungfrun och älskaren
och tackar slottsfrun. Kören stämmer in i tacksägelsen.
Det
finns inget fel på Sibelius musik: orkestreringen är skickligt
arbete, melodierna är minnesvärda och det finns gott om dramatisk
glöd. Jungfrun i tornet kom tillbaka till repertoaren
år 1981 då Jussi Jalas dirigerade verket för Rundradion. Även
senare har det funnits konserter och skivinspelningar, men regissörerna
har inte varit särskilt villiga att sätta den handlingsmässigt
tunna operan på scenen.