Kung Kristian II, skådespelsmusik och orkestersvit

[Op. 27] Kung Kristian II. Musik till Adolf Pauls skådespel med samma namn: 1. Elegie, 2. Musette, 3. Menuetto, 4. Lied des Narren: Sången om korsspindeln, 5. Nocturne, 6. Serenade, 7. Ballade. Färdig 1898; numrens 1-4 urpremiär på Svenska teatern i Helsingfors 24.2.1898 (dirigent Jean Sibelius), numren 5-7 blev färdiga efter detta.

Op. 27 Kung Kristian II, svit. Från musiken till Adolf Pauls skådespel med samma namn: 1. Elegie, 2. Menuetto, 3. Musette, 4. Sången om korsspindeln. Färdig 1898. Pianoarrangemang 1898, nr 4 med sångtext.

Sibelius komponerade Kung Kristian II till skådespelet av sin vän Adolf Paul snabbt i början av år 1898. Pauls skådespel är förlagd till 1500-talet och det återger berättelsen om Danmarks, Norges och Sveriges kung Kristian II och hans älskarinna Dyveke. Paul har beskrivit komponeringsprocessen livfullt. Enligt honom färdigställde Sibelius pianoversionerna av Sången om korsspindeln, Dyvekes dans och Menuetten inom en dag.

Det tog säkert litet längre innan versionerna för en liten orkester var färdiga. Den ursprungliga skådespelsmusiken har fyra delar. Elegin för stråkorkester innehåller en av Sibelius vackraste stämningsbilder. Den spelas som uvertyr. I skådespelet spelades Musette under Dyvekes fönster. Helsingforsborna hade det roligt när de totade ihop nidorden "jag går tillbaka till Kämp" till melodin. Man visste att Sibelius var en av restaurang Kämps mest dryckesglada kunder. Menuetten baserade sig på ett litet orkesterverk från år 1894 och det spelades i början av den tredje akten före en scen som förlagts i hovet i Köpenhamn. Sången om korsspindeln berättar om den fängslade slaktarkungens ålderdom. Narren sjunger för honom i cellen.

Genast efter uruppförandet erbjöd sig Karl Fredrik Wasenius som skrev i Hufvudstadsbladet med signaturen "Bis" att förlägga verken som pianoarrangemang. Noterna lät han göra i Breitkopf & Härtels tryckeri i Leipzig.

Samma vår vistades Adolf Paul och Sibelius i Tyskland. Just i det rätta ögonblicket tog Paul kompositören till Leipzig att träffa Oskar von Hase, direktören för det tyska storförlaget. Breitkopf & Härtel köpte faktiskt rättigheterna till skådespelmusiken i Tyskland. För förlaget var affären okomplicerad, eftersom det redan tryckte noter för pianoarrangemangen för Wasenius.

På sommaren skrev kompositören tilläggsnummer till skådespelmusiken, d.v.s. Nocturnen, Serenaden och Balladen.
Nocturnen placerades mellan den första och andra akten. I några föreställningar ersatte serenaden menuetten, och i somliga framfördes den som ett mellanspel mellan den andra och tredje akten. Balladen skildrar det blodbad som kungen ställde till i Stockholm år 1520. I synnerhet i Balladen kan man märka en tydlig stilförändring mot tonspråket i den första symfonin.

När Sibelius komponerat tilläggsnumren, bearbetade han också en orkestersvit av musiken. Där fanns små förändringar jämfört med scenmusiken. Till sviten godkändes Nocturne, Elegi, Musette, Serenad och Ballad i denna ordning. Musette hade fått en stråkbakgrund. Från orkestersviten uteslöt Sibelius alltså den lilla Menuetten och Sången om korsspindeln, som emellertid blev en mycket populär separat sångnummer.
Trots de höga kostnaderna beslöt Wasenius också låta trycka de dyra orkesterpartituren både för teater- och konsertbruk - igen hos Breitkopf & Härtel.

Kung Kristian II-sviten dirigerades av Kajanus till och med ett par gånger i början av december och fick sin urpremiär på det här sättet. Päivälehtis kritikersignatur E, det vill säga Evert Katila, berömde den "trevliga bekantskapen" och bedömde att "vår kompositör har förmått få plats för ett sällsynt innehållsrikt liv och fräschör i de små formerna". Kritikern berömde också svitens "briljanta orkestrering".
Även Sibelius var nöjd. "Musiken låter utmärkt och det verkar att tempon skulle vara rätta. Jag tycker att jag för första gången har fått någonting färdigt ", uttryckte han sin förtjusning till Paul.

Orkestersviten gav sig snabbt ut i världen. Hans Windersten dirigerade sviten i Leipzig redan år 1899. Kajanus orkester spelade den på sin Europaturné år 1900 och Henry Wood framförde den på sina promenadkonserter i London år 1901.

Under hela sin dirigentkarriär uppförde även Sibelius själv gärna sviten vars melodier gick hem hos publiken. Han dirigerade den till exempel vid sitt sista uppträdande som kapellmästare utomlands i Köpenhamn år 1926.