Näcken

Sång till ett scenframförande på basen av Gunnar Wennerbergs dikt Runa om Necken till ackompanjemang av violin, cello och piano. Färdig 1888; urpremiär på Helsingfors musikinstitut 9.4.1888.

På våren 1888 tonsatte Wegelius och Sibelius tillsammans musiken till Gunnar Wennerbergs Necken. Den framfördes i festsalen i Pärsch' skola den 9 april. I framställningsmaskineriet ingick två körer, en vokalist och en "orkester" på fem personer. Richard Faltin den äldre skrev i sin kritik att Sibelius var ännu mera intressant som kompositör intresserade än som violinist. Även kritikern Karl Flodin var av den åsikten att verket var bra publicitet för Sibelius:

"Pjäsen gjorde stormsuccé. Wegelius hade tagit hand om repetitionerna på musiksidan, och för iscensättningen svarade Adolf Lindfors, institutets lärare i recitation som själv spelade den gamla prästens roll. Huvudrollen sjöngs av eleven fröken Sigrid Sederström. Första violinen spelades av Sibelius. Scenen var inte stor men ändå tillräcklig för de båda huvudpersonerna och den synliga kören. (...)
det var självklart att största delen av applåderna ändå riktade sig mot tonsättarna Wegelius och Sibelius. Det hela var ju ursprungligen Wegelius' idé. (...) Även för Sibelius blev denna en minnesvärd afton. Den var, såvida vi vet, den första tillställning i vilken hans namn som kompositör blev bekant utanför kretsen av institutets lärare och hans anhöriga."

Sibelius andel var en enkel sång för sopran, obligatviolin, cello och piano. Erik Tawaststjernas analys är kort och koncis:

"I sin okomplicerade sång har han [Sibelius] förmått inkludera något som saknas i Wegelius fem nummer: en idé. (…) Jämförelsen mellan läraren och eleven ger utan tvivel ett ofördelaktigt resultat för den sistnämnde. I scenen där den nitiske prästen förbannar näcken, får Wegelius musik oavsiktligt en parodisk ton."