Op.
104 Symfoni nr 6 d-moll
1. Allegro molto moderato, 2. Allegretto moderato, 3. Poco vivace,
4. Allegro molto. Färdig 1923; urpremiär i Helsingfors 19.2.1923
(Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius).
Vid sidan om den tredje symfonin
är den sjätte symfonin den minst spelade av Sibelius symfonier.
Dess lyriska karaktär och skenbara brist på drama förbryllade
igen publiken efter den femte symfonins heroism. Samtidigt är
verket emellertid lättfattligare än den fjärde symfonin elva år
tidigare.
Vid övergången mellan 1910 och 1920-talet hade Sibelius återupprättat
utlandsförbindelserna i ett Europa som höll på att resa sig ur
krigets ruiner och han gav konserter till exempel i Danmark, Norge
och Britannien. Sju års nykterhet hade slutat, och man såg igen
Sibelius festa med sina vänner som i ungdomens dagar. Efter varje
fest stängde han sig emellertid i sin tonsättarkammare för en
intensiv arbetsperiod.
På det här sättet blev den sjätte
symfonin någonting av en reningsrit: en dorisk kyrktonart dominerar
verket; Sibelius bjuder lyssnarna på källvatten i stället för
festdrycker. I orkestreringen syns detta som genomskinlighet,
flöjternas och stråkarnas ljusa klang. Bleckblåset som tagit en
stor roll i den femte symfonin håller sina krafter under det lyriska
ytskiktet.
Sibelius hittade på teman för den sjätte redan då han höll på
att komponera den femte, och en del av materialet hade först skisserats
för en lyrisk violinkonsert. I ett senare skede planerade Sibelius
för en stund ett verk som kallades Kuutar, och även därifrån kom
det tematiskt material till den sjätte symfonin.
Symfonin uruppfördes den 19 februari
1923 under ledning av kompositören. Kritikerna berömde symfonins
”rena idyll”, men man längtade tydligt efter mera dramatiska motsättningar.
Idag erkänns sjätte symfonin som ett mästerverk. Dess betydelse
öppnar sig ofta först efter man blivit bekant med den andra och
femte symfonins hjältemod eller den fjärde och sjunde symfonins
djupsinnighet.
Symfonins första sats (Allegro molto moderato) börjar med en känslofull
introduktion i stråkarna. Huvudtemat kallas ett enkelt motiv som
oboe och flöjterna presenterar i en dialog.
Till en början är tonerna d-e-f-g-a.
När tonerna h och c hör till den doriska skalan, är detta en klar
reminiscens av Sibelius provföreläsning vid universitetet år 1896:
”De äldsta finska folkmelodierna grundar sig på ett tonsystem
som saknar såväl våra tonika och dominant som de gamla grekiska
tonarternas finalis. Den har helt enkelt fem toner – d, e, f,
g, a – som kan kombineras med ytterligare två toner, h och c,
när melodins uttrycksfullhet tilltar”, hade Sibelius sagt i sin
föreläsning.
Musiken hänvisar lika mycket till medeltiden eller till renässansmästaren
Palestrinas stil:
Notexempel 34
Den symfoniska spänningen mellan den första satsen och finalen
har någon gång också ansetts vara ett resultat av växelverkan
mellan den doriska d-mollen och C-duren. En dylik konstellation
var redan bekant för Sibelius, men en kyrkotonart hade aldrig
tidigare intagit en så dominerande ställning.
Pulsen accelererar sig till det dubbla, när träblåset går i parallella
terser – litet i stil med ”kvittermotivet” i femte symfonins första
sats. Enligt kompositören följer satsen sonatformens principer
”helt fritt”. ”Huvudintresset ligger i själva tematiska processen
där olika motiv turvis stiger fram och konsolideras i tematisk
betydelse”, har forskaren Erkki Salmenhaara skrivit.
Ovanför huvudpulsen som uppehålls
av stråkarna leker träblåset med tematiska element. ”All harmoni
är samtidigt kontrapunkt och kontrapunkt är harmoni. Väven flätar
sig samman så naturligt att man knappt märker det”, skrev Tawaststjerna.
När huvudtemat kommer tillbaka i basklarinetten och cellon, är
uttrycket redan mörkare och mera dramatiskt. Den pastorala stämningen
råder tills ett valthornmotiv skrämmer lyssnaren som vant sig
vid idyllen. De låga stråktremolona ökar spänningen. Skuggorna
blir längre – håller dagens idyll på att övergå i nattens mörker?
Den andra satsen är en långsam sats, men dess tempobeteckning
är allegretto moderato. Om kapellmästaren tar beteckningen ordagrant,
kommer man att bli utan en långsam sats och därmed en berikande
kontrast.
Senare berättade kompositören för
kapellmästare Simon Parmet att tempobeteckningen är andantino
och våndades när verket spelades för snabbt i radio. När Parmet
påminde Sibelius om tempobeteckningen, ville kompositören ändra
den till andantino. Ändringen har inte gjorts:
År 1951 förklarade Sibelius samma
sak för sin sekreterare. "Då jag skrev min Sjätte symfoni
brukade kapellmästarna dirigera mycket långsamt, ibland rentav
släpigt. Därför gav jag den andra satsen tempobeteckningen Allegretto
quasi andantino. Idag då dirigenterna använder för det mesta snabba
tempon, borde den egentligen vara Andante."
Sibelius misstog sig igen: tempobeteckningen är ju allegretto
moderato och inte allegretto quasi andantino.
Satsen börjar med en fyrstämmig introduktion i flöjterna och fagotterna.
Den ljuder immateriellt i tomheten:
Notexempel 35
Stråkarna kompletterar motivet. En del av forskarna uppfattar
detta som huvudtemat.
Notexempel 36
Nu börjar en kontinuerlig metamorfos i vilken man inte återgår
till inledningstemat, fast man hör reminiscenser av det. De stegrande
motiven i stråkarna påminner om den första satsen och leder oss
till klangernas förtrollade skog på ett sätt som nästan förebådar
psykedeli. I delen Poco con moto verkar stråkarnas figur också
förebåda 1960-talets minimalism.
De hemlighetsfulla träblåsfigurerna
påminner än en gång om fågelsång – kanske i skymningen. Denna
musik kan lika bra analyseras som ett mästerprov i polyfoni i
vilket samma motiv uppträder samtidigt i flera olika tätheter
– till exempel utglesat i basklarinetten, harpan och kontrabasen.
Den tredje satsen (poco vivace) har scherzots funktion. Börjar
satsen med en ritt? Eller är det frågan om Sibelius originella
version av 1920-talets ”snedvridna maskiner” som man kan höra
till exempel i Prokofjevs och den unge Sjostakovitjs rytmlekar?
Notexempel 37
Alldeles strax presenteras huvudgruppen med träblåsinstrumenten
och stråkarnas virtuosa svar. Om den sjätte symfonin var i början
planerad som en violinkonsert, så nu måste alla violinisterna
visa prov på solistiskt kunnande.
Notexempel 38
Flöjterna presenterar snabbt ett annat motiv, sedan återkommer
börjans spännande rytm rikare, enligt somliga forskare i funktion
av scherzots trio. På rytmen vävs tematiskt material tills huvudgruppens
fart igen tvingar violinisterna till mästerprov. Alterneringen
fortsätter, metamorfosen fortskrider. Blecket leder satsen beslutsamt
till slutet.
Den fjärde satsen börjar med en fråga-svar-alternering. Den spelas
ofta känslosamt lyriskt, i kyrkstämningar. Trots detta är beteckningen
forte, och även tempot är ett snabbt allegro molto. Men kanske
hade de finstämda uttolkarna rätt när allt kommer omkring. Fullständigt
inkonsekvent sade Sibelius senare till sin svärson, kapellmästare
Jussi Jalas att allegro molto betyder här ”inte snabbt, utan fridfullt
lyriskt”.
Notexempel 39
Utvecklingen av fråga-svar-växlingen leder till oboernas parallella
terser i sakrala stämningar. Detta motiv besvaras ettrigt av stråkarna
och en del av dem rycks med i full fart. Sibelius leder oss nu
till ett annat tema som också är satsens huvudtema. Bland forskarna
är det Erik Tawaststjerna och Veijo Murtomäki som ser här hela
symfonins grundtanke som alltså avslöjas i sin helhet först nu.
Notexempel 40
Enligt Murtomäkis åsikt tyder temats skalanatur på det att hela
symfonin är ett ”tema med variationer” där temat utgörs av den
doriska skalan och huvudmotivet som separerats från det. Man borde
alltså inte låta sig förbryllas av symfonins fyrsatsighet: det
är frågan om en ”monotematisk helhet”, vars delar är variationer
som hänger tätt ihop med varandra. På det här sättet förebådar
symfonin den ensatsiga sjunde symfonin och å andra sidan även
Tapiola. James Hepokoski har för sin del talat om symfonins
”rotationsform” som man även kan upptäcka i flera andra av Sibelius
verk.
Sibelius fastnar inte i temat som han just har avslöjat. Det drunknas
i det allt mörkare orkestrala bruset. Fråga-svar-alterneringen
i början kommer tillbaka men har befruktats av dramat i mittpartiet.
Det här är universell musik, men i slutet blir den finska tonen
för en stund tydligare än någonsin tidigare i denna symfoni.
Notexempel 41
Även detta avslöjas vara en del av fråga-svar-växlingen, och frågan
blir intensiv ännu en gång. Svaret är rofyllt och lugnande. Det
är som om musiken försökte lugna ned en nervös människa när natten
blir mörkare. I de sista takterna berättar diminuendot i stråkarna
att uppdraget har lyckats för en stund.
Sibelius sjätte symfoni är ett mästerverk vars alla dimensioner
man inte förmådde upptäcka på flera decennier. Men från det skissmaterial
som blivit till under första världskriget håller det på att frigöra
sig material för ännu ett tredje verk vars stund skulle vara inne
mycket snart efter det att den sjätte symfonin blivit färdig.
Turen hade kommit för nummer sju som utgör kulminationen i Sibelius
symfoniska musik.
Sagt om sjätte symfonin
”Askungen bland de sju symfonierna.”
Gerald Abraham
”Blek, men inte som en familjeflicka, utan som Silja i Sillanpääs
roman (Nuorena nukkunut).”
Elmer Diktonius
”VI symfonin för alltid doften av första snön i tankarna.”
Jean Sibelius 1943
”Vildheten och passionen (…) är helt väsentliga i den, men den
uppbärs av underströmmar djupt under musikens yta.”
Jean Sibelius till Simon Parmet, publicerat 1955
”Den sjätte symfonin torde förbli den ljusaste toppen som Sibelius,
den absoluta musikens och rena skönhetens apostel, har nått. Den
är den genomskinligaste, klaraste och gladaste av alla symfonier.”
Olin Downes
”Den mest finska av Sibelius symfonier.”
Simon Parmet
”Det renaste och friskaste vatten som hittills sprudlat fram ur
Sibelius källa.”
Cecil Gray 1935
”Många har ansett den vara den mästerligaste skapelsen i Sibelius
symfoniska konst. Den fjärde symfonin är på ett sätt bunden till
tidens expressionistiska strävanden. Den sjätte symfonin är tidlös.”
Erkki Salmenhaara 1984
”Idag tycker jag mest om hans sjätte symfoni. Det är kanske naturligt
med tilltagande ålder. Såsom Sibelius så vackert sade om den sjätte:
’när skuggorna blir längre’…”
Joonas Kokkonen 1995
"Sexan är självbiografisk. En åldrande man känner sin egen
ömklighet. Idealen finns där, men han kan inte uppnå dem."
Osmo Vänskä 1998
"För mig är den sjätte symfonin (1923) mera italiensk kyrkosång
än det kalla vattnets sorlande. Den är definitivt en bra symfoni
för musikerna, balansen blir bra nästan automatiskt."
Jukka-Pekka Saraste 2002
