Op.
82 Symfoni Nr 5 Es-dur
1:a versionen 1915: 1. Tempo moderato assai, 2. Allegro commodo,
3. Andante mosso, 4. Allegro commodo - Largamente molto; urpremiär
i Helsingfors 8.12.1915 (Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean
Sibelius).
2:a versionen 1916: 1. Tempo molto moderato, 2. Andante mosso,
3. Allegro molto - Largamente assai; urpremiär i Åbo 8.12.1916
(Åbo Musikaliska Sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius).
Slutlig version 1919: 1. Tempo molto moderato - Allegro moderato
(ma poco a poco stretto), 2. Andante mosso, quasi allegretto,
3. Allegro molto; urpremiär i Helsingfors 24.11.1919 (Helsingfors
stadsorkester, dirigent Jean Sibelius).
Den andra och femte symfonin kämpar
om titeln som Sibelius populäraste symfoni. Båda slutar stolt
och klingar präktigt. Men också olikheterna är stora: medan det
ännu finns påverkan av Tjajkovskij i den andra symfonin, är den
femte symfonin helt och hållet Sibelius – den kan inte jämföras
med någon tidigare musik, även om en viss klassiskhet i greppet
och andens storhet kan föra tankarna till Beethoven.
I verkets suveräna mästerskap finns
inga spår av det att varje viktigt beslut var ett resultat av
Sibelius många år långa ansträngningar: han hade upptäckt dem
vid komponeringen, ofta kasserat och bearbetat dem och slutligen
tagit dem med i en förnyad form.
Under första världskriget levde
Sibelius som kompositör "ett liv på två plan". Förbindelserna
med utlandet var få på grund av kriget, och han blev tvungen att
bearbeta otaliga små verk för finländska förläggare för att få
pengar. Samtidigt umgicks han med planer på en symfoni av en helt
ny typ och komponerade rentav tre olika versioner innan han var
nöjd med resultatet.
Sibelius hade funderat över den femte symfonin åtminstone från
våren 1912 vid sidan om sina andra arbeten. På sommaren 1914 skrev
han att han fått ett ”härligt tema” just efter första världskrigets
utbrott. På hösten 1914 skrev han en profetia för sin vän Axel
Carpelan: ”Igen en djup dal. Men jag kan redan skönja berget som
jag säkert kommer att bestiga (…) Gud öppnar sin dörr för en stund,
och hans orkester spelar den femte symfonin.”
Medan Sibelius dagboksanteckningar
under den fjärde symfonin visar beslutsamhet, är det första skedet
med den femte symfonin en regelrätt extas. ”Höstsolen skiner.
Naturen i avskedsfärger. Mitt hjärta sjunger vemodigt – skuggorna
blir längre. Min V. symfonis Adagio? Att jag, en fattig karl,
kan ha så rika stunder!” skrev han den 10 oktober 1915. Och i
november blev stämningen starkare: ”Jag har fått ett härligt tema.
Ett adagio till en symfoni – jord, maskar och misär, fortissimo
och sordiner, många sordiner. Och tonerna är gudomliga!!”
Under höstens och vinterns lopp kom till en hel del skisser. Men
vilken skiss hörde till vilken sats eller vilket verk? "På
kvällen med symfonin. Denna viktiga syssla som fascinerar mig
på ett hemlighetsfullt sätt. Det är som om Gud Fader hade kastat
ner bitar av en mosaik från himmelens parkett och bett mig att
utreda hurudant mönstret har varit”, skrev han i sin dagbok i
april 1915.
Förutom symfonin hade Sibelius även planer på en violinkonsert
som det hade varit tal om även med Breitkopf & Härtel men
denna plan började utvecklas till den sjätte symfonin. Teman flyttades
från ett utkast till ett annat. En del av de första skisserna
för sjätte symfonin hamnade slutligen till femte symfonin - och
det andra temat i den sjätte symfonins final hittas för första
gången i skisserna för den femte symfonin!
Den 21 april såg Sibelius 16 svanar,
och i sin dagbok skrev han omedelbart ett storartat temafragment
som slutligen hamnade i den femte symfonins final. "En av
mitt livs stora upplevelser! Herregud vilken skönhet”, skrev han
i sin dagbok.
Erik Tawaststjerna har ingående
analyserat hur Sibelius utvecklade motiven i sin skissbok för
femte symfonin. Tawaststjerna indelar de motiv som klarat självkritiken
i sådana som uppstått av ”stegimpuls” och sådana som uppstått
av ”gungimpuls”.
Dessa båda impulser ställer sig
nakna inför lyssnaren i femte symfonins första version som uppfördes
på kompositörens 50-årsdag i Helsingfors 8.12.1915. Det blev dundrande
succé. Sibelius var redan en nationalhjälte och mottagandet var
fantastiskt: jubilaren fick motta deputationer i timtal före konserten,
publiken ylade av glädje under konserten och festligheterna fortsatte
under flera dagar och många konserter.
Man kan få en uppfattning om mottagandet av den första versionen
till exempel i Otto Kotilainens bedömning i Helsingin Sanomat.
Symfonin hade tillsvidare i fyra satser och Kotilainen lade alldeles
riktigt märke till att den andra satsen anknöt sig nästan omedelbart
till den första. I originalversionen slutar den första satsen
på ett egendomligt sätt innan den blivit färdig, som om den vore
en introduktion till den andra satsen. Däremot ansåg Kotilainen
den tredje, långsamma satsen vara "ett av de mest underliga
andanten som någonsin skrivits". "Enkelhet, djup, skönhet",
beskrev Kotilainen. Snart upptäckte Sibelius att den långsamma
satsen var till och med för enkel i den här formen.
Finalen var i Kotilainens åsikt liksom naturkrafternas raseri.
I slutets kanon hörde Kotilainen "de vildaste dissonanser"
när temat kretsar från ett instrument till ett annat. "Veritabelt
förtrollande med toner", beundrade kritikern. Han förklarade
att femte symfonin var ett mästerverk.
Av bedömningen framgår hur klart
originalversionen skiljer sig från den slutgiltiga versionen.
Originalversionen är klart längre, och scherzot i slutet av den
första satsen är tillsvidare ännu en självständig sats. I originalversionens
final finns spännande dissonanta drag som förebådar fjärde symfonin
och som Sibelius senare slätade ut. Även de berömda slutslagen
hade ännu bundits ihop med pukor. Den första versionen väckte
internationell uppståndelse, när Lahtis stadsorkester spelade
in den under ledning av Osmo Vänskä år 1995.
Sibelius höll på att färdigställa symfonin för tryckning i januari
1916 men var inte nöjd med formen. Nu började en omarbetning där
symfonins två första satser fogades samman med en genial bro –
till och med så att förbindelserna mellan satserna avslöjas och
introduktionen utgör nu en organisk helhet.
Den långsamma satsen är uppenbarligen
– att döma av bara delvis bevarade stämmor – ett slags mellanform
av årens 1915 och 1919 versioner. Detsamma gäller för finalen
i vilken en del av materialet har temporärt förkastats och ersatts
med motiv som i sin tur inte nådde årets 1919 version. Uppförandet
av den andra versionen i december 1916 inspirerade inte kritiker
till detaljerade jämförelser.
Sibelius var nöjd först med sin
tredje version. Nu var början i nästan oförändrat skick, den långsamma
satsen har blivit en mångsidigare sats som varierade sitt tema
på ett rikt och mångtydigt sätt och i finalen har eliminerats
några delar som hade verkat litet lösryckta ur sammanhanget och
å andra sidan återbördats det präktiga largamentet från årets
1915 version.
Den 22 april skrev han: Symfoni
V – mirabile, för att inte säga horrible dictu [underligt – skrämmande
att säga]. Färdig i sin slutgiltiga form. Kämpat med Gud.” Sex
dagar senare var han redan nära att stryka satserna II och III,
men efter en omarbetning i finalen blev helheten äntligen färdig.
”Nu är den bra”, konstaterade Sibelius.
I den slutliga versionen börjar symfonin med valthornens signal
medan ett tremolo från pukorna öppnar dörren till världsalltet.
Många forskare anser att de fyra första tonerna i denna signal
är den urcell till vilken alla viktiga motiv kan återföras.
Notexempel 26
I årets 1915 version saknas dessa två takter och verket började
med den nuvarande versionens tredje takt, visserligen mera sparsamt
orkestrerad.
Notexempel 27
Ilmari Krohn kallade fortsättningen med träblåsinstrumenten ”kvittermotivet”.
Oboen utvecklar detta kvitter till ett ”tema”.
Notexempel 28
Snart är hela den symfoniska himmelen full med kvitter. Stråkarna
ansluter sig till vårbruset och träblåsinstrumenten presenterar
ett gungande ”sidotema” som leker med stora intervallsprång. Också
det kromatiska motiv som leder till det är mycket viktigt i fortsättningen.
Notexempel 29
Om fiss-e-pendeln i den fjärde symfonin återspeglade ödets obeveklighet,
är detta kontinuerligt utvecklande gungande definitivt någonting
som föder liv.
Efter de fundersamma hornsignalerna
märker man att man har förflyttats till en repris av början men
tonarten har förändrats och musiken utvecklar sig hela tiden.
Snart skapar fagotten mörkt hot, fjärde symfonins genomskinliga
mörker gör sig påmint. Men det här är inte musik som slutar i
mörker. Stråkarna leder musiken så småningom från mörker till
ljus och en segrande hornsignal.
Samtidigt har tempot accelererat
sig till Allegro moderato. Fullständigt utan skarv har vi förflyttats
antingen till ”fortsättningen på utvecklandet” eller ”scherzots
huvuddel” – om detta har forskarna tvistat redan i decennier.
Möjligen har den symfoniska formens mästare avsiktligt gjort en
flertydig formlösning som kan tolkas på åtminstone två sätt.
I Allegro moderato trallar ”scherzots huvuddel” glatt i träblåsinstrumenten.
Man hör reminiscenser såväl från börjans kvitter som från den
hornsignal som inleder hela symfonin. Trumpetens energiska melodi
kunde vara en del av scherzots trio. Samtidigt syftar den såväl
på signalen i symfonins början som på gungandet i finalens ”svantema”.
Så småningom avslöjas sammanhangen mellan temana – de förenas
och rentav kopulerar i ett allt snabbare tempo. Hornen tar satsen
till ett abrupt slut i ett raskt tempo. Så här kan verket inte
sluta, även om Sibelius övervägde detta för en stund!
Andra satsen (Andante mosso, quasi allegretto) kan jämföras med
den tredje satsens långsamma parti såtillvida att båda har en
skön melodi som huvudtema. Den här gången kommer det fram först
som en dialog mellan stråkarnas pizzicato och flöjterna.
Notexempel 30
Forskarna har inte kunnat enas om var temat börjar och var det
slutar. Det kontinuerliga varierandet av det tematiska materialet
kan leda in tankarna på hur de gamla finska runosångarna varierade
sina melodier.
Temat förekommer i stråkarna som
åttondedelar i två variationer, sedan i två mera passionerade
versioner. Gränserna mellan variationerna är inte entydiga och
i mellanepisoderna finns det material som berikar de följande
variationerna och förebådar redan finalen. Musiken accelererar
sig, men idyllen försvinner inte. Finalens svantema skymtar redan
flyktigt i bakgrunden.
För en stund påminner en av variationerna
till och med om fasorna i den fjärde symfonin. Det tematiska materialet
behandlas vemodigt med oboen och rentav romantiskt med stråkarna.
Träblåset har äran att avsluta satsen utan sentimentalitet. Övergången
till finalen är omedelbar.
Den tredje satsen (Allegro molto) börjar med ett brus i stråkarna.
Med livlig fantasi kan man ännu urskilja Kalevalareminiscensen
och referensen till tredje symfonins början.
Notexempel 31
Träblåset påminner om signalen i symfonins början. ”Svantemat”
spelas i valthornen först ensam, sedan samtidigt med träblåsets
sång. Dessa är de element som de två första satserna verkar ha
syftat på.
Notexempel 32
När svantemat upplöses, återför flöjterna det tematiska materialet
från finalens början till cirkulationen. Svantemat återkommer,
och sången ovanför det upprepas med träblåset och slutligen även
med stråkarna när tempot blir långsammare. Intrycket är oerhört
vackert när melodin sänker sig och tempot blir långsammare.
En ny stegring börjar med ett sprött
svantema som stärks och stiger upp i höjden. När orgelpunkten
äntligen efter en lång väntan sänker sig på tonen Ess, är världsalltet
som sig bör. Sex högtidliga slutexplosioner – kanske den mest
kända avslutningen på en symfoni på 1900-talet!
Notexempel 33
Den femte symfonin är en väldig symfonisk båge där enligt forskaren
Veijo Murtomäkis analys ”en enda grundidé befruktar och penetrerar
hela symfonin; V symfonins satser har lindats ihop med en idés
oavbrutna utveckling”.
Femte symfonin var en lättnad för publiken efter fjärde symfonin
som man tyckte var svårbegriplig. Samtidigt var den en besvikelse
för en del inflytelserika kritiker och forskare som hade önskat
att Sibelius hade fortsatt mot den fullständiga förintelse av
tonaliteten som började med fjärde symfonin.
Sibelius stannade därför att bortom
denna gräns skulle finnas bara ”galenskap eller kaos”. Arnold
Schönberg fortsatte framåt men undvek snart kaoset genom att utveckla
12-tonstekniken som följde strikta regler.
Det här var inte Sibelius sätt att undvika kaos. Medan Arnold
Schönberg förnyade tonspråket och hängav sig ofta till gamla former,
utnyttjade Sibelius nu mera traditionella harmonier för att förnya
den symfoniska formen.
Just i det här skedet var Sibelius'
väg på ytan bekvämare och lättfattligare för den stora allmänheten.
Sibelius stod emellertid redan inför alldeles nya utmaningar.
Under första världskriget hade i skissboken också samlats material
för sjätte och sjunde symfonin. De skulle båda bjuda musikvänner
på stora överraskningar.
Sagt om femte symfonin
”Trots sin skenbara lättfattlighet och sin rika melodiska diatoni
är den inte på något sätt en eftergift till den förbryllade publiken,
ännu mindre ett steg bakåt vad gäller den symfoniska metoden.”
Gerald Abraham
”Den betyder en återkomst, en hemkomst.”
Simon Parmet
”Femte symfonin ljöd i mitt sinne, när jag tittade på astronauternas
första månpromenad på TV, och senare fick jag veta att BBC hade
använt just dessa toner som bakgrundsmusik för månlandningen.
Och här börjar mina fantasiresor sträcka sig allt längre ut i
rum och tid: till planeternas tillkomst och undergång, till fjärran
vintergators skimmer.”
Erik Tawaststjerna 1978
”Man kan säga att Sibelius femte symfoni fortsätter den tredjes
linje. Men i femte symfonin är allting bredare upplagt: temana,
formbehandlingen, orkesterns klangskala, den kontinuerliga tematiska
processen.”
Erkki Salmenhaara 1984
”Ett betydande steg framåt på resan mot den symfoniska enhetens
ideal (…) Med sin V symfoni lyfter Sibelius symfonin som konstart
på en alldeles ny cyklisk nivå.”
Veijo Murtomäki 1990
"Jag började förstå femte symfonin bättre när jag hade dirigerat
den i originalversion. Jag vill gråta i slutet av det stycket,
där finns någonting renande. Det är inte så mycket de kosmiska
djupen som berör mig i det stycket, utan det att jag som en liten
människa upplever tröst och vägledning."
Osmo Vänskä 1998
"Den femte symfonin är på ett sätt mera konservativ, men
endast vad gäller harmonierna som är enklare efter den fjärde
symfonins moderna komplexitet. Den femte är också allt mera en
Wagnerättling. Nu är det den långa andningen som är viktig."
Jukka-Pekka Saraste 2002
