Op.
52 Symfoni nr 3 C-dur
1. Allegro moderato, 2. Andantino con moto, quasi allegretto,
3. Moderato - Allegro ma non tanto. Färdig 1907; urpremiär i Helsingfors
25.9.1907 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, som dirigent
Jean Sibelius).
Sibelius tredje symfoni har ansetts
vara mera klassisk än de tidigare verken, och till exempel forskaren
Gerald Abraham tycker att dess början är helt jämförbar med de
första satserna i Haydns eller Mozarts symfonier. Mot denna bakgrund
känns det desto mera fantastiskt att symfonins komponeringshistoria
har visat sig vara mycket komplex.
Den finska folkmusikens inverkan kan noteras redan i symfonins
första takter, och symfonin har även programmatiska impulser.
I januari 1906 spelade Sibelius tre teman för bildkonstnären Oscar
Parviainen efter en fartfylld vift i Paris: Sorgmarschen, Bönen
till Gud och Den stora festen. Forskaren Markku Hartikainen har
visat att dessa teman högst sannolikt hör ihop med Jalmari Finnes
libretto för Marjatta-oratoriet som Sibelius trots sina försök
inte kunde komponera. Bön till Gud-temat blev emellertid till
slut hymntemat i den tredje symfonins final – och på Ainolas vägg,
för temat inspirerade Oscar Parviainen att göra en målning för
Sibelius.
År 1906 färdigställde Sibelius
orkesterdikten Pohjolas dotter bland vars skisser man har
hittat material som hamnat till tredje symfonin. På ett för Sibelius
bekant sätt har således denna symfoni som mottagits som absolut
musik fått sina impulser från olika programmatiska idéer som emellertid
förlorade sin programmatiska betydelse under komponeringsprocessen
i vilken materialet bearbetas på rent musikaliska grunder.
Sibelius dirigerade uruppförandet
den 25 september 1907. Recensionerna var motstridiga: Karl Flodin
berömde verket, men till exempel Helsingin Sanomat konstaterade
att verkets direkta effekt var mindre än den första symfonins.
Stilmässigt närmade sig Sibelius nu de tankar som hans vän Ferruccio
Busoni litet senare skulle skriva om neoklassisk musik och vad
den kunde vara. Sibelius tredje är ett mera koncentrerat verk
än sina föregångare. I stället för fyra satser finns det nu tre,
när scherzot och finalen förenas mera organiskt än i andra symfonin.
Romantik ersätts med en ny saklighet,
och orkestreringen är lättare än tidigare, när till exempel tuban
och harpan uteblir. Sibelius sade på äldre dagar att den tredje
inte behöver uppföras med en över 50 musiker stark ensemble.
Rytmen blir tidvis en jämnstark
faktor med det melodiska materialet. På det här sättet föregriper
Sibelius till och med de rytmiska innovationerna i Stravinskys
Våroffer.
Symfonin börjar med ett slagkraftigt motiv i cellorna och basarna.
När det inte finns en ackordgrund, kan melodin som skenbart går
i C-dur också tänkas vara en reminiscens från den Kalevalamelodi
som Sibelius skrev upp på sin runosamlingsresa år 1892. I sin
doktorsavhandling jämför forskaren Veijo Murtomäki huvudmotivet
med folkvisan Tuku, tuku lampaitani.
Notexempel 13
Musiken börjar oväntat göra äventyr i fiss- och b-noterna mitt
i den skenbart ljusa C-duren Sibelius gör en av sina spännande
taskspelarkonster när huvudtemat kulminerar i en c-d-e-gång i
valthornen och fortsättningen är överraskande fis, vilket leder
till ett sidotema i h-moll som presenteras av cellon! Efter de
mystiska stämningarna flyter den första satsen som en ström av
livliga sextondedelsnoter medan huvud- och sidotemat genomgår
kontinuerliga metamorfoser. Sibelius själv talade om ”tvånget
framåt" som håller hans symfonier samman.
Den långsamma satsen (Andantino con moto, quasi allegretto) har
i kompositörens sinne varit långsammare än vad man kunde anta
på grund av tempobeteckningen. Det genuina tempot torde finnas
på den skiva där verket dirigeras av Robert Kajanus. Satsen börjar
som en enkel folkvisa, och den georgianske pianisten Alexandr
Toradze har visat att det finns en melodi av samma typ också i
hans lands tonskatt.
Notexempel 14
Den långa satsens enkelhet är skenbar: formen är så flertydig
att forskarna har hittat där drag av till exempel en variationssvit,
ett rondo och en sats i sonatform. Temat visar sig fyra gånger
i olika belysningar. Den första sidogruppen innehåller mediterande
nästan sakrala stämningar i cellorna. När temat försvinner för
den andra gången, förebådar tersgångarna i träblåset redan den
tredje satsens spännande värld.
Den tredje satsen är det djärvaste som Sibelius hade skrivit dittills.
Kompositören själv har beskrivit satsen som ”tankens klarnande
från kaos”. ”Kaoset” i satsens början är växlande motivens och
tempons kontinuerliga lek där symfonins förflutna och framtid
är närvarande samtidigt. Bara de bästa kapellmästarna får fram
känslan av obeveklighet i mitten av finalen då hymntemat gradvis
avslöjas och kaoset viker undan. Hymnen bryter ut med tempobeteckning
allegro, con energia:
Notexempel 15
Hymnen stärks stiligt och utan romantiska överdrifter. Är det
kanske därför symfonin är den minst spelade och uppskattade av
Sibelius symfonier vid sidan om den sjätte?
Men om den tredje symfonin svek dem som väntade på den första
symfonins patos eller den andra symfonins heroism, så skulle den
fjärde symfonin förbluffa världen ytterligare.
Sagt om III symfonin
"Symfonin fyller alla anspråk som kan ställas på ett symfoniskt
konstverk i modern bemärkelse, men [är] samtidigt är den till
sitt inre ny och revolterande, sant sibeliansk alltigenom".
Karl Flodin, kritiker 1907
”I sin helhet gör det inte ett så direkt intryck som kompositörens
första verk av denna typ.”
Helsingin Sanomat, anonym kritiker 1907
”Det är sannolikt att tredje symfonin som komponerades under åren
1904-1905 kommer att definieras som ett övergångsverk och i allmänhet
den svagaste av de sju symfonierna… tredje symfonin är inte så
viktig för sitt eget bestående värde och betydelse utan därför
att den visar utvecklingen från den första och andra symfonins
stil till stilen i den fjärde.”
Olin Downes 1934
”När Rimsky Korsakov hörde min III symfoni skakade han på huvudet
och sade: ’Varför gör Ni inte som man brukar göra; Ni kommer att
se att publiken varken kan följa med eller förstå detta.’ Och
nu är jag säker på att man oftare spelar mina symfonier än hans.”
Jean Sibelius 1940
”III symfonin var en besvikelse för publiken, för alla väntade
att den skulle vara likadan som II. Jag påpekade detta för Gustav
Mahler när han var på besök här, och också han konstaterade att
’man med varje ny symfoni förlorar dem som man vunnit med de förra’.”
Jean Sibelius 1943
”Från och med den tredje symfonin blir han mera internationell,
en ’europeisk-klassisk’ kompositör.”
Erik Tawaststjerna 1971
”I tredje symfonin har Sibelius börjat utveckla symfonins stora
tradition framåt på ett avgörande sätt.”
Erkki Salmenhaara 1984
”Symfonins början får mig att tänka på denna finlandssvenska gentleman
på en hurtig morgonpromenad.”
Kompositören Einojuhani Rautavaara, spelande symfonins början
med ett finger, på en intervju 1995
”I tredje symfonin befinner sig Sibelius i ett vägskäl. Efter
den häftiga ettan och den patetiska tvåan hittade han igen någonting
nytt: ett slags Wienklassicistisk klarhet. Trean uppskattas inte
alltid, men jag tycker hemskt mycket om den.”
Osmo Vänskä 1998
”I den tredje finns ett helt nytt symfoniskt koncept. Somliga
tänker att den rytmiska hålligången i verket är rentav irriterande.
Han försökte kanske nå en driftig brittisk livsinställning."
Jukka Pekka Saraste 2002
