Aino Ackté

Flera av Sibelius tidiga sånger framfördes av den finländska basbarytonen Abraham Ojanperä. Efter 1890-talets första år framfördes sångerna huvudsakligen av sångerskor, närmast finländska sopraner. Av dessa var Sibelius viktigaste inspirerare Aino Ackté, som i sitt hemland oftast uppträdde med Oskar Merikanto, och Ida Ekman, som i allmänhet uppträdde med sin man Karl Ekman: för dem komponerade och även tillägnade Sibelius majoriteten av sina sånger.

Ida ja Karl Ekman

Dessa sångerskors konstnärstemperament och rösttyper inverkade avsevärt på Sibelius sångproduktion. Aino Ackté fick framföra dramatiska recitativiska sånger ur Sibelius produktion; Sibelius tillägnade henne bland annat verken Höstkväll och Luonnotar. Ida Ekman åter var lyrisk sopran och av de otaliga sånger som var tillägnade henne uruppförde hon bland annat sången Var det en dröm? (op. 37 nr 4) samt Blomstercykeln op. 88. Förutom dessa två sopraner uruppfördes Sibelius sånger även av Alexandra Ahnger, Adée Leander-Flodin, Anna Hagelstam, Maikki Järnefelt och Alma Kuula.

På 1910-talet framförde Aino Ackté Sibelius nya sånger mycket sällan. Däremot ökade Ida Ekmans betydelse som Sibelius-tolkare ytterligare. Efter att ha varit och lyssnat på Aino Acktés repetitioner år 1918 skrev Sibelius i sin dagbok: De - våra sångerskor - 'gör för mycket' av varje strof. Den absoluta musik, som jag skriver, är så enbart musikaliskt och strängt taget 'oberoende av' ord, att deras recitation inte passar sig. Ida Ekman [har] förstått detta, därav hennes överlägsenhet." Sibelius skrev också alla sina tre sista sångsamlingar för Ida Ekman, som då höll på att avsluta sin karriär och ännu i sina avskedskonserter uruppförde Sibelius sånger. När även Aino Ackté avslutade sin karriär 1919, kan man inte förundra sig över, att Sibelius just inte mera tonsatte nya sånger.