Pekka Halonen torde ha stått ännu närmare Sibelius än Aho. Färgerna dominerade båda konstnärernas arbete. Halonen skildrade dem med pensel och Sibelius med noter. Det berättas att Halonens färgsinne var så starkt att han kunde notera de minsta ändringar som temperaturen eller solskenets styrka orsakade i naturen. Sålunda bytte landskap och föremål färg i konstnärens ögon varje dag.

Sibelius i sin tur "hörde" färgerna. C-dur var röd, F-dur grön och D-dur gul. Kompositörens favoritfärg var ljusgrönt som skiftade snarare i gult än i blått. "Det är någonstans mellan d och es", förklarade kompositören för sin sekreterare. I naturen träffade kompositören det inte, men han sade att han ibland hade sett det på himlen.

Mot denna bakgund är det lätt att förstå bådas intresse för Oscar Parviainens målning Begravningståget i Ainolas matsal. Sibelius kallade verket D-dur-tavlan på grund av dess dominerande gula färg (Se Konst i Ainolas matsal). Det berättas att vännerna orkade resonera - och ibland även disputera - om målningens färgnyanser i flera timmar.

Sibelius tog hand om sin vän. Halonens olycka har till och med kommit in i dagboken:

"3.1.1912 Olycksfall: Pekka Halonen, som har brutit benet, har berört oss djupt."

Det berättas att Sibelius också hjälpte Halonen genom att köpa konstnärens lilla verk Gammal brunn när denne hade brist på pengar (Se Konst i Ainolas matsal).

Många vänner gick bort från Sibelius närmaste krets i början av 1930-talet: Axel Gallen-Kallela, Arvid Järnefelt och Robert Kajanus. Även Pekka Halonen avled år 1933. Då kände sig kompositören som kämpade med sin åttonde symfoni verkligen ensam.