Familjen

Jean Sibelius

"Många skulle säga att mitt hem är anspråkslöst, men det duger för mig. Jag är inte som Verner von Heidenstam, den svenska skalden, som lät bygga en fin villa åt sig vid en underbar sjö och sedan klagade över att han inte kan göra ett bra arbete, när allting omkring honom får honom att skämmas över det som han skrivit. Jag har varit fiffigare. Jag byggde huset i en omgivning som inte är för vacker. När jag komponerar min musik, är det alltså möjligt att jag inte skäms för det!"

Läs även Ainolas invånare: Jean Sibelius

Aino Sibelius

"Barnen anade instinktivt hur de måste bete sig, vad respekten mot faderns arbete krävde av dem.
Och lika instinktivt hade var och en av dem liksom en känsla av befrielse i det ögonblicket när far hade börjat skriva. Det innebar att verket hade mognat till sin slutliga form, dess födelsestund hade inträffat (...)
Då var det som om solen skulle ha gassat efter en lång tid av molnigt väder. Hela hemmet var i en slags vårfröjd, barnen blev så glada. Under sådana dagar kunde man sitta till och med två dygn i ett sträck, utan att stiga upp från sitt skrivbord.

På den tiden hade de [barnen] så oerhört roligt på sommaren! Här fanns ju så väldigt mycket kamrater i samma ålder: Halonens, Paloheimos, Hjelts, Järnefelts. (…)

Jag minns så bra när det gjordes reparationsarbeten hemma hos oss och en målare visslade medan han arbetade. Jag måste mycket ödmjukt be honom sluta, eftersom det stör professorn. Mannen förstod inte riktigt, men jag hittade på en bra liknelse. Vad skulle han säga, om han just hade målat en vägg och någon skulle komma och dra med en pensel målarfärg på och förstöra hela arbetet. Mannen förstod. (…)

Jag är lycklig över att jag har fått leva vid hans sida. Jag känner att jag inte har levt i onödan. Jag påstår inte att det alltid har varit lätt - man har varit tvungen att undertrycka och kontrollera sig själv - men jag är mycket lycklig. Jag välsignar mitt öde och ser det som en gåva från himlen. Min mans musik är Guds ord för mig - dess källa är ädel, och det är ljuvligt att leva nära en sådan källa." 

Läs även Ainolas invånare: Aino Sibelius


Eva Paloheimo

"När vi barn var små, upplevde vi att Ainola, vårt hem, var ett skepp som ensam seglade på det vida havet: ingenting var säkert utanför det. Det var inte säkert om det skulle komma pengar, far hade ingen tjänst, alltså inte heller någon avlöningsdag, det var inte säkert, om Vecsey i Berlin skulle spela fars violinkonsert bra, om Henry Wood i England skulle framföra fjärde symfonin; alla ansåg ju den vara så svår och kaotisk, fastän den var helt klar för oss, bara man spelade den klart.

"Var och varannan dag kom det dåliga recensioner: en tysk byrå klippte dem från världens tidningar och skickade till pappa. Jag hade lust att gå och möta postgumman och be henne ge mig breven, för att pappa inte skulle ha fått dem, först blivit upprörd av dem och sedan rasande, och sedan blivit nedstämd, och för att mamma inte skulle ha gråtit. Men ännu värre skulle det ha varit, om de inte hade kommit, för då skulle pappa ha upplevt det som om hans verk skulle ha blivit avfärdade med tystnad. Det var alltså bara att lida och uthärda."

"På natten, när vi redan hade sovit länge, kunde vi vakna till pappas spelande: det var varmt, månen lyste från ett annat håll än i allmänhet, det kunde ha känts lite dystert, men pappas spelande var tryggt, tröstande: pappa är vår, han navigerar Ainola-fartyget genom världens faror och stormar, och en dag blir han kanske ännu berömd." (…)

Idag [år 1935] är livet på Ainola i många avseenden annorlunda än under vår barndomstid, det finns inga penningbekymmer mera, eller så mycket dåliga recensioner som tidigare. Det strömmar beundran, intresse, förståelse från världen. Nu talar inte publiken mera bara om Valse Triste eller Finlandia. På grammofonskivor är Sibelius orkesterdikter och symfonier alla de otaligas egendom som älskar denna musik."

Läs även Ainolas invånare: Eva Paloheimo

Ruth Snellman

"Jag var nio år gammal när vi flyttade till Ainola. Från Ainola såg man en kilometer av landsvägen. Kring denna väg koncentrerades vårt liv mycket väsentligt."

"Vägen var liksom fridlyst, för det fanns mycket litet trafik jämfört med det nuvarande vimlet. Ibland kunde någon köra med häst, men mest gick man till fots eller till cykel."

"I likhet med alla de tusentals bygatorna i Finland var vägen en mötesplats för ungdomen. Och det fanns åtminstone lika många ungdomar där som i vilken annan finsk by som helst."

"I Tusby bodde Paloheimos och Halonens, Eero Järnefelts familj bodde på Suviranta, Juhani Ahos familj på Ahola och på Lepola fanns många av arkiater Hjelts barnbarn och barnbarnsbarn. Dit kom också många ungdomar på besök. På Suviranta besökte till exempel Sillanpää ofta vår kusin Heikki Järnefelt som var hans goda vän. Även akademiker Eino Kaila och Matti Kivekäs bodde i Tusby som unga studenter."

"Alla var intresserade av varandra och varandras vänner. Där fanns små kärleksäventyr och helhjärtade romanser av vilka tre slutade i bröllop." (…)

"Kanske gav det glans åt våra liv att så gott som alla våra vänner var från konstnärsfamiljer. Hela existensen var slumpmässig. Ingen hade regelbundna inkomster. Var och en gjorde det som han eller hon bäst kunde."

"Min mor till exempel gjorde väldigt mycket renskrivningsarbete åt Juhani Aho som höll på att översätta Bibeln."

"Våra föräldrar tog rätt så mycket del i våra aktiviteter. Jag kommer ihåg att jag ibland funderade, hur dessa gamla människor orkade, men de var ju ingalunda så gamla som jag - som var så ung - upplevde dem."

Läs även Ainolas invånare: Ruth Snellman


Katarina Ilves 

"På denna tid [flyttningen 1904] kunde man inte ens tala om Järvenpää som en by, för där fanns egentligen bara fem hus: handelsmannen, stationen, posten, gästgiveriet och bagaren. Resten var herrgårdens marker och det fanns inte mycket bosättning på dem. Våra livs medelpunkter var sandgropen, som var ungdomens samlingsplats, och närmare hemmet ladan och fårhagen, och om dem talar vi med systrarna fortfarande som geografiska fixpunkter, fastän de inte ens existerar mera. (…)
I min mycket tidiga barndom hade jag den uppfattningen att Ainola var ett segelfartyg som förde oss i den riktningen där flygeln nuförtiden finns. Pappa skötte om seglen och mamma satt vid rodret."

"När pappa var hemma, fyllde han hela huset. Där rådde på något sätt en mycket trygg och angenäm atmosfär. När han var borta, fick vi barn vara mera fria, vi fick spela och sjunga. Men där fanns tomheten. Hans personlighet strålade överallt och han var mycket trygg. (…)Mamma steg upp klockan 6.30. Hon sydde på maskinen, om pappa var på resa, och arbetade i trädgården. Pappa steg sent upp och gjorde sedan sin morgonpromenad till granstaketet. Barnen fick välling. Det fanns även ett kaffebord. Klockan 12 var det lunch. När jag satte mig med utslaget hår vid bordet, sade pappa: 'Ditt huvud ser ut som ett kråkslott. Bara äggskalen fattas.'"

"På dagen utfördes olika slags arbeten och på eftermiddagen drack man kaffe. Middagen var klockan 18 och kvällsteet klockan 21. Vi hade regelbundna tider. (...)Pappa var både lekfull och förstående. Under den första tiden brukade han gå på landsvägen där han träffade byns män eller husbönder eller min morbror Erik (Eero Järnefelt). Pekka Halonen höll sig på lite längre avstånd för sig själv, men han besökte ofta Ainola. Far hade livliga och snabba gester. Han promenerade snabbt. Med åldern blev takten naturligtvis långsammare. Han var mycket livlig. I sällskap kunde han vara vitsig och berätta historier. Jag tror nog att människor höll av honom. (…) Far beskärmade sig ibland över att han inte kunde komma igång med sina stora verk. Han måste göra små stycken för levebrödets skull. Vi barn: 'Varför gör du dem då, när du inte har lust?' Pappa: 'För att ni skall få smörgåsar.' Vi: 'Vi kan ju äta annan mat också.'"

Läs även Ainolas invånare: Katarina Ilves


Margareta Jalas

"Heidi och jag var ensamma barn. Under vår tid existerade inte mera det blomstrande sällskapslivet mellan konstnärsfamiljerna i Tusby med sina teaterföreställningar, danser, kräftutflykter och små flirt, som det har berättats så mycket om. Våra äldsta systrar Eva, Ruth och Katarina hade engagerat sig entusiastiskt i dessa aktiviteter, men när vi växte upp till samma ålder hade de och deras vänner redan flyttat hemifrån - de flesta till Helsingfors - och gift sig."

"Vi två var äkta tusbybor, födda på Ainola. Vi lekte mycket i skogen som omgav huset och var så skygga att när det kom gäster till huset, sprang vi och gömde oss bakom träden och de stora stenarna. Vi ville helt enkelt inte niga för främmande tanter och farbröder och konversera med dem, och till och med på svenska, vilket kändes tillkonstlat.
Fars arbete begränsade också familjens liv. Alla döttrarna studerade musik - piano - och jag dessutom violin och viola, men vi fick aldrig öva oss, när pappa var närvarande. När han gick på sin dagliga fotvandring till Ainolas park och skog, Templet, som han kallade det, inövade vi vår spelläxa. När han kom tillbaka, var huset tyst igen."

"Jag kommer ihåg, hur jag en gång förbiseende sjöng med hög röst Atenarnes sång, hans egen komposition. Han kom till mig, log rart och sade: 'Nu har du lärt dig att sjunga den helt rätt.' Jag visste att det var bäst att inte framföra den igen. Annars kände vi inte på något sätt att vi var en stor mans familj. Bara den här tystnaden, som vi hade vants vid, skilde oss från andra barn. (…) Han hade en sådan blå blick. Jag har inte sett något motsvarande hos någon. Jag kommer alltid ihåg den känsla av trygghet som jag upplevde när jag satt i hans famn."

"Vi barn hade alltid en stark känning av honom. Det är svårt att tro, men på något sätt visste man alltid, anade, om han var hemma eller någon annanstans, även om man inte såg honom… liksom en tät luft då när han var hemma… för mig kändes det som om hans närvaro även varit i Ainolas träd. Det var helt förunderligt."

Läs även Ainolas invånare: Margareta Jalas


Heidi Blomstedt

"Att smyga till mamma och pappa i övre våningen krävde mod, då det inte ens fanns elektriskt ljus. Trapporna knarrade och det var hemskt att passera den första avsatsen vars vinkel det fanns en skrubb som vi kallade för Rävlyan. Där bevarades pappas cigarrlådor (...) Jag minns hur jag en gång uppskrämd hade frågat, vad kommer då när himlen och även rymden är slut. Nå, då kommer ju en vägg och i väggen ett hål och när du kikar in genom det, ser du hur pappa sitter i sin stol och röker på en cigarr, svarade pappa. Jag kände mig lycklig igen. Pappa hade förstått min känsla av otrygghet och avlägsnat den med ett konkret exempel. (…) Mamma undervisade oss och när Piiu började skolan, blev jag ensam i ett par år. Själv började jag först på läroverkets fjärde klass. Men pappa och mamma var rara och först nu efteråt förstår jag hur mycket tid de offrade åt mig. Jag tror att jag som familjens yngsta barn blev bortskämd på ett sätt som de äldre systrarna inte blev."

Läs även Ainolas invånare: Heidi Blomstedt