Barnens makar, barnbarn

Jussi Jalas (1908-1985)

Jussi Jalas (till år 1944 Blomstedt) var Sibelius svärson, dottern Margaretas make och en av sin tids mest berömda finska kapellmästare. Han var bl.a. överkapellmästare vid Finlands Nationalopera 1958-1973 och lärare vid Sibelius-Akademins kapellmästarklass 1945-1965. I denna hågkomst berättar Jalas om sitt första besök på Ainola.

"Jag träffade Sibelius för första gången en vacker dag i slutet av maj år 1924.
Jag var då en 15-årig skolgosse och musikstuderande och hade nyligen flyttat från Jyväskylä till Helsingfors. Piiu (Margareta), Sibelius' fjärde dotter, som redan då var min bästa vän, hade bjudit mig till Ainola på en fest för ungdomar. Eftersom jag tidigare samma dag måste uppträda på Konservatoriets elevmatiné, var jag tvungen att anlända ett par timmar senare än de andra. När jag gick mitt i den uppvaknande naturen genom skogen till Ainolas trädgård var jag naturligtvis oerhört spänd. Sibelius hade redan för länge sedan blivit ett begrepp, han var en levande legend, vars mötande kunde göra till och med internationella celebriteter nervösa, för att inte tala om en ung skolpojke.
Längst bak på gården höjde sig villan som Lars Sonck planerat, det hus där de flesta av mästarens mest berömda och älskade kompositioner hade skapats. För ett ögonblick upplevde jag att jag kommit till ett ställe, där all materie var främmande. På grund av den varma vårdagen var Ainolas dörrar öppna och jag promenerade in. Piiu kom emot mig och sprang sedan till övre våningen för att berätta om min ankomst till sin far.
Och sedan kom han med ståtlig hållning iakttagande mig med sina genomträngande men underbart milda, ljust blå ögon. Han hälsade vänligt på mig och berättade att han under skoltiden varit min fars [arkitekt Yrjö Blomstedts] kamrat och att min farfar varit hans lärare i latin på Tavastehus lyceum. Flera år senare konstaterade jag att han alltid strävade efter att säga något speciellt personligt till var och en.
Han diskuterade ganska länge med mig och bad mig sedan att spela. För första gången i mitt liv hade jag rampfeber och jag började med styvnande händer spela på mitt dåtida bravurnummer Liszts sjätte rapsodi. Och jag spelade inte bra, eftersom jag försökte för mycket. Sibelius lyssnade tålmodigt ända till slut och sade att jag spelade musikaliskt. Senare har jag ibland noterat att han använder samma fras, om jag själv tycker att mitt framförande inte varit riktigt lyckat, och han inte hittar på annat att säga. Sibelius var alltid artig och finkänslig."

Jussi Snellman

(1879-1969)

Jussi Snellman var Sibelius svärson, Ruths make och skådespelare vid Finlands Nationalteater. Snellmans hågkomst från Ainola berättar om tonsättandet av Stormen på hösten 1925.

"Det är en kall stjärnklar septembernatt. I Ainolas stora timrade rum är kyliga på grund av den plötsliga kölden. Ett tåg visslar i fjärran. Husfolket har gått och lagt sig.
Men Sibelius vakar, fullbordar sitt stora kompositionsarbete till Shakespeares Stormen, till vilken Danmarks kungliga teater har beställt musik av honom.
Spänningen känns i hela hemmet. På natten arbetar kompositören, ända till morgongryningen och därutöver ända till klockan sju eller åtta.
Nu föds Prosperos musik och Kalibans djuriska, säregna, passionerade toner (...) den av musiken hänförda Sibelius kämpar och skapar, vägrar ofta äta och dricka och sova, för det brådskar med kompositionen, den håller honom hela tiden i en febrig inspiration.
Men på förmiddagen, efter en knapp sömn, tar han emot gäster som den mest älskvärda värd, intervjuare, fotografer, journalister, diskuterar, skämtar, utan att låta gästerna ana, vid vilken olämplig tidpunkt de har kommit och stört mästaren.
Och vid sidan om allt detta sitter han varje dag vid en bestämd tidpunkt modell för en konstnär. Staten har beställt ett stort porträtt av honom [nuförtiden på Finlandia-huset i kapellmästarens rum] och konstnär Antti Favén har anlänt med häst och tjänare för att uträtta denna uppgift.
Nere i salen finns ett stort staffli, det tunga furuarbetsbordet, på vilken dussintals penslar av olika storlek ligger uppstaplade, ett par enorma paletter, och från hörnet tittar en hel hög av klara terpentinflaskor. I doften av Sibelius fina cigarrer blandas oljefärgernas och terpentinets behagligt irriterande lukt.
Under vissa bestämda timmar står två konstnärer, tonernas geni och färgernas mästare, öga mot öga, med färger och drag försöker målaren återge maestrons själfulla, mångskiftande personlighet på duken.
Husets värdinna, den soliga Aino tar del i allting, med hela sin själ hänger hon sig åt att följa kompositionsarbetet, varseblir sin mans alla sinnesstämningar av de minsta tecken, fröjdas och lider i den skapande kampen.
Älskvärt och lugnt övervakar hon hela hushållet, diskuterar och besluter med entreprenören om viktiga reparationer, om byggandet av en ny bastu, kökets grundliga renovering -- och skapar en underbar trivsamhet, förnäm skönhet och harmoni i hela hemmet.
Ainola är varken luxuöst eller prålande. Sibelius mästerliga kompositioner spelas bortom oceanen längst borta i väster och i den avlägsnaste östern. Men mästaren själv bor i en stuga med spåntak, trägolvet ekar under hans steg och det mjukt gulnade väggtimret får med resten av familjen vara de första som lyssnar till hans toner.
Men det är vackert här, enastående personligt och konstnärligt hemtrevligt."

Marjatta Kirves

f. 1915

I skrivande stund är Marjatta Kirves Sibelius-släktens äldsta medlem. Hon är Eva Paloheimos dotter och tonsättaren Jean Sibelius' första barnbarn. 

"Ankomsten till Ainola var en slags ritual. Först fanns där Aino [Kari] som öppnade dörren. Sedan marscherade man in. I tamburen fanns Mommi och tog emot oss med öppna armar. Och vid salens dörröppning myste Pappa och hälsade oss välkomna.
Jag vaknade ofta om nätterna till pappas spelande, och tänkte att nu känner sig pappa väl till mods. Och sedan njöt jag av det. Och somnade på nytt.
Pappa elektrifierade Ainolas atmosfär med sitt väsen. Allting måste ske på ett ögonblick.
Han var en mycket hänsynsfull människa. Han kom även ihåg kokerskan, och när det var god mat, störtade han till köket för att tacka att nu var det gott. Pappa tyckte om gröt, ofta åt man hederlig vardagsmat, potatis och sås.
Han steg upp vid tolvtiden och började kompositionsarbetet sent på kvällen. Han gick dagligen i rask takt till vägskälet och käppen följde lätt med stegen. Sedan snurrade käppen runt, och han lyssnade på något en stund -- och sedan gick han igen. Han var en rolig syn, en ärevördig herre mitt i det lantliga landskapet.
Han hade blå ögon, en oändlig blick och hans ansiktsuttryck växlade snabbt. Mina käraste minnen har blivit många gemensamma skrattstunder. Han hade en likadan humor som jag.. När man tittade honom i ögonen så skrattade man redan. Han sade till mig att förändra dig aldrig." 

Erkki Virkkunen

(f. 1917)

Erkki Virkkunen är Ruth Snellmans son. Vicehäradshövding Virkkunen arbetade som bankdirektör och från och med slutet av 1940-talet var han Jean Sibelius' förtrogne i ekonomiska angelägenheter.

"Mina föräldrar var skådespelare vid Nationalteatern. Varje sommar for de på landsortsturné och vi placerades då på Ainola. Således har jag vistats där från barnsben ända till kriget. Till systemet hörde att vi tillbringade juni där och sedan for vi med föräldrarna till sommarstället i Tavastland för sex veckor. Sedan började teatern och vi var på Ainola igen ända tills skolan började. 
Sibelius komponerade mycket om nätterna. Han spelade, och vi tyckte att det var mycket fint och alldeles enastående. Men jag kan inte säga att jag skulle ha hört någonting, som jag senare har känt igen på konserter. Han spelade nog mäktiga saker.
Om dagarna fanns där en hård lag. Man fick inte sjunga eller spela. Han steg upp vid tolvtiden. Han fick tidningarna redan i sängen, och han läste Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat och Uusi Suomi samt utländska tidningar. Han följde noggrant med kritiken. Hela huset var i uppror, om något som var fel hade sagts. Det märktes nog att tidningarna varit dåliga idag. Sedan var man bara helt tyst.
Han bodde på andra våningen och där fanns balkong. Aino Kari lagade sköljvatten åt honom. Jag kommer ihåg, när jag var liten pojke, och där var ett förfärligt liv, när vattnet bara skvalpade. Han var alltid tip top. På sommaren hade han en vit kostym som var helt fläckfri. Till denna ritual hörde att han sedan kom till trädgården, där vi rensade ogräs med min syster och gjorde andra trädgårdsarbeten. Där latade man sig inte. Han kom dit och befriade, pratade litet.
Han promenerade varje dag, gick ända till landsvägen, då där inte ännu fanns så hemskt mycket trafik. Det höll honom i kondition. Han var en man med god kondition. När han kom därifrån, var det eftermiddagskaffe, som dracks i lusthuset. Ofta hade vi gäster, Järnefelts och andra. Det var en stor kalas. Sedan åt vi middagen, som alltid var rejält tilltagen. Helmi Vainikainen och Aino Kari skötte om hushållet. Sedan var det kvällste. Det var så hemskt trevligt. Med den här Ainola-mommi [Aino Sibelius] hade vi alltid hemskt roligt. Vi spelade ett sånt där sextonspel. Pappa spelade inte, han följde nog med vid sidan om. Han var en vänlig person med sinne för humor.
Hans kompositionsarbete diskuterades inte. Vi hade en familjekrets där vi pratade lustigheter, men musik talade vi inte om. Den var tabu."

Laura Enckell

(f. 1919)

Laura Enckell är Ruth Snellmans dotter. I sin hågkomst återvänder hon till 1920-talet på Ainola.

"Jag har igen kommit till Ainola och njuter av känslan av välbefinnande. Det finns soldamm och cigarrök i luften, jag vet att jag är välkommen och känner att jag är älskad. Jag försöker äta mycket vackert och vara mycket snäll. Och sedan frågar Pappa igen:
"Vad tycker du mera om: nubbar eller Pappa?"
"Pappa", svarar jag utan att tveka. Vilken fråga!
"Och vad tycker du mera om: vispgröt eller Pappa?"
Det måste jag redan tänka över. Och ju längre svaret dröjer, desto hjärtligare skrattar Pappa.
"Pappa", säger jag slutligen med en liten röst, och Pappa skrattar igen. Vad i all världen menar han?
Måltiderna är långa på Ainola. Det är framförallt en stund för umgänge: vi berättar historier och skrattar mycket, njuter av måltiden och samvaron. Pappa har saker att berätta i all oändlighet och han berättar roligt, imiterar litet av varje person med ett par uttryck och gester. Världen öppnar sig för mina ögon färggrann och fascinerande. Så att när han ibland tittar på mig och säger: "Tänk du har ett helt långt liv, härligt liv framför dig", tror jag att det är härligt och hoppas att det skulle bli långt.
Ibland är det åter åska i luften. Med tidningarna eller posten har det kommit något tråkigt, det talas om politik eller andra saker som jag inte förstår. Pappa tittar ofta ut genom fönstret, talar med en upprörd röst, stiger ibland upp för att gå fram och tillbaka i rummet, rör knappast maten, tittar inte ens på mig. Då krymper jag och blir alldeles liten och riktigt känner hur luften är fylld av elektricitet, till och med bordet darrar. Men Mommi, kära, ljuvliga Mommi krymper inte. Med huvudet högt, uppmärksam och intresserad följer hon Pappas svada och säger ibland beslutsamt sin egen mening och leder diskussionen till slut i en lugnare fåra. Stormen är över.
Jag var antagligen mycket lydig, eftersom jag minns att Pappa blev verkligt arg på mig bara en gång. Vi satt även då vid matbordet och Pappa var upprörd över ett misstag som skett vid tryckningen av någon av hans kompositioner: i den hade kommit en fel not, ett tryckfel. Jag försökte desperat trösta honom och sade, stackars jag, för att lugna honom att det är väl inte så illa, "ingen kommer ju att märka det" (så brukade jag ibland trösta mig själv, när jag ställde till med något fiffel. O du milde, hur Pappa blev förbannad! "Hur KAN du tänka så där?" Han var alldeles chockerad. Han blev så ledsen att han steg upp från bordet och gick till ett annat rum. Naturligtvis ångrade jag det genast och blev förlåten, men min skamkänsla utplånades inte på länge -- jag tror att jag ännu idag rodnar själsligt när jag tänker på detta.
På kvällarna satt vi. Mommi och jag, vid bordet under den stora lampan och spelar spel. På andra sidan av bordet finns det vattenlingon på en bricka eller något annat gott. Pappa går försjunken i sina tankar fram och tillbaka rökande på en cigarr; stegen är raska och beslutsamma och deras eko har förblivit i mitt minne mycket klart som en alldeles nödvändig del av kvällsstämningen. Mommi är en storartad kamrat för mig i allt. Spelet blir roligt och spännande, hon är lika intresserad som jag och skrattar ibland så att det kommer tårar i ögonen. Då och då stannar Pappa för att säga något åt oss; vår närvaro tycks inte störa honom. Han är försjunken i sina tankar, men inte oåtkomlig, närvarande och frånvarande samtidigt.
Jag sover bredvid matsalen, i ett rum, med blommiga tapeter. Det kan hända att jag vaknar på natten, men känslan av trygghet omger mig och mardrömmen glöms bort, när jag hör Pappas steg. De närmar sig och fjärmar sig, närmar sig igen, och på grund av stegens ljud vet jag exakt i vilken del av rummen han rör sig. Han kan stanna vid flygeln, ta ett ackord, till och med flera, spela kanske längre och sedan, plötsligt slutar spelandet och han börjar gå igen.
Det känns obeskrivligt skönt och jag somnar snart på nytt. (…)

Merike Ilves

(f. 1925)

Redaktör Merike Ilves är Katarina Ilves' dotter.

"På 1930-talet var jag ganska mycket på Ainola. Min far var bankdirektör och skötte om Sibelius konton och skatter. Ofta åkte vi med bankens bil till Ainola och kom sent hem. Vi firade även jular på Ainola, till och med en vecka åt gången.
Det visste vi bara att man inte fick väsnas där. Det var inte bara en självklarhet för hans barn utan även för oss. Om man ville sjunga, måste man gå till skogen.
Jag minns hur han om nätterna spelade ackord på piano. Vi sov i barnkammaren, vid det nuvarande biblioteket, under hans arbetsrum, och dit hördes någon gång pianots ljud. Sibelius sista arbetsrum var ju ursprungligen min mors kammare.
Han berättade för oss sagan om Aino och Armas. Jag visste inte om att samma saga hade berättats redan för döttrarna. Han avbröt den alltid i mitten. Det var något väldigt attraherande med det.
Eftersom han komponerade om nätterna, fanns det inget gemensamt morgonmål. Vi barn åt välling i köket och till morföräldrarna fördes morgonkaffet till övre våningen. Tillsammans satte vi oss till bords till frukosten först klockan 12.
Han var mycket road av barn. Han gick med mig i skogen och han hade alltid en road glimt i ögat. Mamma berättade att när jag var helt liten, hade jag gått med morfar till skogen, och genast när Ainolas tak inte mera syntes, frågade jag att hittar du nu säkert hem, har vi redan gått vilse. Detta tyckte han var mycket lustigt.
Under promenaden gick vi ofta till Pappas tempel som var i den yttersta skogsudden. Det såg helt annorlunda ut då. Där fanns en mörkgrön trädgårdsstol som var tillverkad av trädrötter. Den platsen såg ut som ett riktigt tempel. Nuförtiden är det bara en skogsdunge
På radion lyssnade han alltid, närmast sina egna grejer Vi älskade naturligtvis farbror Markus barntimme, men den fick man lyssna på bara i hembiträdenas Hellus och Ainos rum. Bakom köket fanns en radio och där lyssnade vi på barntimmarna.
Mormor var mycket stolt över sitt tomatrum. Vi behövde aldrig göra trädgårdsarbete, men vi fick bärga skörden. Aino borstade alltid sitt vita hår där i trädgården, och en gång fann vi ett fågelbo, som var helt flätat av det.
Ainolas charm låg däri att det var ett slags festställe, vilket inte berodde på att morfar var så berömd, utan på det att det var så statiskt! Det var alltid likadant och där fanns alltid samma stämning. Där blev man aldrig överraskad, det var ett fascinerande Shang-ri-la.

Juhana Blomstedt

(f. 1937)

Juhana Blomstedt är Heidi Blomstedts äldsta son, bildkonstnär och professor.

"Det var uppenbarligen ganska svårt att se efter mig, eftersom mamma en gång berättade att hon ringt till Ainola och frågat, hur Juhana mår. Pappa hade svarat att Juhana mår bra men att hans skyddsängel är mycket trött.
Om fortsättningskrigets bombningar minns jag att vi en gång hade sökt skydd i bastun och såg himlen på natten vit av explosioner en lång väg mot Helsingfors. Jag hade bott i stan och bad att vi skulle sätta gardiner för fönstret. Mormor sade något bifallande.
De vuxna lyssnade på nyheter i radion, och om kvällarna smög jag mig ibland för att lyssna i trappan, när det i radion talades om stora förluster. Jag antog att förlusterna var dessa radions stora knappar och förundrade mig över de vuxnas allvarliga miner.
Pappa var nog annars mycket vänlig, berättade roliga sagor för oss och skrattade gärna. Jag skulle tro att han var en lycklig människa som fick sinnesfrid av betydelsen i sitt eget livsverk. Jag minns hur han lyssnade på sina egna verk i radion. Pannan var rynkad. Han övervakade sina verk som sina egna barn.
Där fanns strama etikettsregler. Man fick till exempel inte tala vid matbordet, om man inte blev tilltalad.
Jag var så liten ännu att jag inte kunde svära. Siimes var min goda vän, han var gårdskarl, även om han inte bodde på Ainola utan på Järvenpääs sida. Han bodde alldeles nära och jag besökte honom ofta för att lyssna på hans dragspel.
En gång bad jag att han skulle lära mig åtminstone en svordom. Jag måste genast pröva den vid matbordet, och Pappa befallde mig omedelbart till köket för att äta. Detta skulle vara en fruktansvärd skam, men jag åt ju hellre där, för man fick vara mera fritt där. På salens sida fick man inte tala vid matbordet, om man inte blev frågad.
Man förfasade sig över svärandet, tills Pappa och Mommi förstod att jag inte hade förstått vad ordet ifråga betydde. Skulle det nu sedan ha varit perkele eller satan.
Under matsalsbordet fanns en knapp på vilken man tryckte med foten så att man visste i köket, när följande rätt skulle tas in. Det var ju mystiskt att man själv fick trycka på knappen med Pappas tillstånd. 
Jag kommer också ihåg Pappas långa promenader med vilka han höll sig själv i form. Och på kvällarna lade Mommi patienser och tillsammans lade vi ihop enorma pussel."