Andra gäster

Antti Favén 1882-1948

Konstnär Antti Favén målade flera porträtt av Sibelius. Hans hågkomst berättar om en kväll med Sibelius och diktaren Eino Leino i december 1923.

"Jag var på besök hos Jean Sibelius och sedan kom Eino Leino dit. Sibelius var mycket glad över att han kommit och ville gärna bjuda på något gott. Det var förbudslagens tid, och Sibelius hade fått någonstans ifrån en flaska svensk akvavit - den var av märket O. P.
Sibelius drog mig åt sidan och frågade om han vågade bjuda en drink åt Eino Leino. Han skulle så gärna bjuda, men var rädd att Leino skulle fortsätta. Han ville inte orsaka någon skada. Nå, då kom vi överens om att vi bara skulle ta en sup. Det skulle knappast skada?
Vi satte oss vid bordet, Eino Leino, Sibelius, fru Sibelius och jag. Sibelius öppnade flaskan, hällde en snaps åt oss alla, vi skålade och drack en skål, och sedan satte Sibelius uttrycksfullt korken i flasköppningen.
Konversationen fortsatte. Eino Leino konverserade med fru Sibelius, och så helt plötsligt mitt i konversationen gick hans hand liksom med ficktjuvens finkänslighet i västfickan. Samtidigt som han hela tiden talade med fru Sibelius drog han ur västfickan en liten flaska, fyllde sitt glas och stängde flaskan som om ingenting hade hänt. Om en stund upprepade han manövern. Nästa gång kom den andra västfickan i bruk. Även där fanns en liten flaska, som han tömde. Hela tiden talade han helt ogenerat med oss och speciellt fru Sibelius. Han visade en stor hövlighet mot husets värdinna. När vi redan trodde att hans flaskförråd var slut, fick vi till vår stora förvåning se att han förde handen i bakfickan. I nästa ögonblick höll han en ny liten flaska i sin hand och -- kluck, kluck, kluck -- fyllde sitt glas.
Ja, sådan var Eino Leino - en alltigenom diskret och sensibel herre, som trots det inte alls gav avkall på sin egen personlighet."


Santeri Levas (1899-1987)

Santeri Levas var Sibelius sekreterare från och med sommaren 1938. Levas skrev bl.a. verken "Jean Sibelius ja hänen Ainolansa", "Nuori Sibelius" och "Järvenpään mestari". I detta urval berättar han om sitt första möte år 1938 och beskriver Ainola på 1940-talet.

"Litet orolig steg jag in i Ainolas rymliga sal för att möta den världsberömda kompositören, som jag på basen av porträtten hade blivit van att se som en allvarlig, kanske litet retlig gammal herre.
Hur förvånad blev jag inte, när en robust man med majestätisk hållning stegade emot mig. Hela hans väsen verkade utstråla idel välvilja. Under de buskiga ögonbrynen tindrade två grå ögon, vars uttryck ideligen växlade. Deras vakna blick verkade tränga sig in i mitt medvetandes varje skrymsle. I ett ögonblick fattade han sin blivande sekreterares skygghet och yttrade någonting skämtsamt, vilket snabbt väckte en varm stämning (...)
Helhetsintrycket av Ainolas nedre våning är ljus och rymlig, vilket närmast beror på att nästan alla fönster är mot söder. Det finns alltid ljus och sol i rummen. (…) Ett djupare intryck än några utvändiga minnen, hur rikliga och ärevördiga de än må vara, gör ändå den upphöjda stämning, som råder i detta hem. Det är svårt att med ord beskriva den, man måste uppleva den själv. Den stora mästarens varma mänsklighet och hans gigantiska kamp i det andliga skapandet, Ainolas värdinnas allvarliga, förnäma hjärtlighet, gemensamma erfarenheter, lidanden och fröjder under årtionden, allt detta har säkert skapat den förnäma och samtidigt ändå så varma andan i Jean Sibelius hem."


Noël Coward (1899-1973)

Noël Coward var en känd brittisk skådespelsförfattare och låtskrivare. Han mötte Sibelius på Ainola år 1939.

"När jag vistades i Helsingfors föreslog någon att jag borde träffa Sibelius. Han skulle bli glad, om han fick träffa mig, även om han levde ett oerhört stillsamt och isolerat liv. Detta visade sig senare vara en överdrift. I varje fall samlade jag mod när jag tänkte på hur denna stora Mästare brann av iver att personligen få träffa mig, kompositören till sångerna A Room with the View och Mad Dogs and Englishmen. Sålunda åkte jag för att träffa honom.
Vi kom fram med min tolk och guide vid middagstiden. Vi togs emot av en förvånad, skallig gentleman, som jag antog vara familjens åldrade allt-i-allo. Han ledde oss oengagerat till verandan och lämnade oss ensamma.
Vi diskuterade med låg röst och bjöd varandra cigarrer väntande med stigande spänning på Mästarens anländande. Jag ångrade bittert mina vaga kunskaper om klassisk musik och försökte hastigt erinra mig vilka som var Sibelius och vilka Delius verk Om en kvart anlände den skallige mannen bärande en bricka, där det fanns en karaff med vin och en tallrik med småbröd. Han lade ner brickan på bordet, satte sig till min förvåning ner och vände blicken mot oss.
Tystnaden blev snart outhärdlig. Min vän mumlade något på finska, på vilket den skalliga gentlemannen svarade med en snabb nickning. Då gick det upp för mig att detta var den store mannen själv och att han inte hade en aning om vem jag var, vem min följeslagare var och vad vi sökte därifrån. Jag kände mig mycket generad och otroligt löjlig. Jag log och erbjöd en cigarrett, som han tackade nej till. Min vän steg upp och hällde i tre glas vin. Vi skålade artigt, men samma tryckande tystnad fortsatte. Jag frågade min vän om herr Sibelius talade engelska eller franska. Han svarade nekande. Sedan bad jag honom berätta, hur mycket jag beundrade hans musik och vilken ära det var att möta honom personligen. Detta översattes, och Sibelius steg snabbt upp och bjöd ett småbröd åt mig. Jag tog emot det litet överdrivet tacksamt, varefter tystnaden ånyo sänkte sig över oss. Slutligen förstod jag att vi säkert skulle sitta så här ända till solnedgången, om jag inte skulle ta initiativet. Så steg jag upp och bad min vän -- som jag gärna skulle ha strypt ihjäl - att tacka Sibelius för hans gästfrihet och ännu en gång förklara, vilken stor ära det var för mig att möta honom. Samtidigt bad jag om ursäkt för vår snabba avfärd och förklarade att vi hade kommit överens om ett lunchmöte på hotellet. När detta hade översatts, log Sibelius för första gången och skakade ivrigt min hand. Han följde oss till porten och vinkade glatt med handen när vi körde iväg. Min vän sade att herr Sibelius var känd för sin blyghet och svår att få kontakt med. Jag svarade bittert att i så fall var det verkligt obetänksamt mot alla parter att ordna ett sådant möte. (...) Senare, plågad av mitt samvete, skrev jag en liten ursäkt till Sibelius. Trots att hans isolering och fridfulla morgon hade störts, hade han trots allt tagit mig artigt emot - och gett mig ett småbröd."

Eila Nortamo, sjuksköterska

Eila Nortamo arbetade som sjuksköterska på Ainola på våren 1953.

"Jag hade blivit färdig sjuksköterska ett par månader tidigare och arbetat på kirurgen som sjukskötare för 30 manliga patienter. Jag hade mött Aino Sibelius tidigare, men aldrig Jean Sibelius. Jag var livrädd när jag för första gången kom till Ainola med Eva Paloheimo och Heidi Blomstedt.
Till att börja med sade Sibelius till mig att jag skulle kalla dem tant Aino och farbror Janne. Han började tala för mig om min morfar arkitekt Yrjö Blomstedt och tiderna tillsammans på Ylioppilaskunnan Laulajats viftningar. Sibelius hade en märkvärdig förmåga att ta emot andras emotionella budskap. Han märkte genast att jag var rädd, och berättade roliga historier för att lugna ner mig.
Jag var där från mitten av mars till mitten av maj. Jag bodde i övre våningen bredvid Aino Sibelius sovrum. Jag var redan förlovad med Simopekka Nortamo [en ung journalist, som senare blev Helsingin Sanomats chefredaktör], som var på militärsjukhuset Tilkka på grund av sjukdom. Den 20 mars har jag uppenbarligen skrivit till honom att jag har satt hans bild mellan bilderna av Beethoven och Mozart ovanpå partituret till Sibelius sjunde symfoni. Detta Sibelius gamla arbetsrum var en riktig skattkammare, full med böcker och noter.
Sibelius bodde redan i nedre våningen i sitt nya arbetsrum. Tant Aino höll sig oppe och Sibelius nere på grund av smittorisken. De talade i snabbtelefonen sinsemellan på svenska, och tant Aino bad mig många gånger om ursäkt och sade att de inte är svekomaner, men det är Jannes barndomsspråk.
Emellanåt var tant Aino så utmattad på grund av sjukdomen att hon inte orkade tala i telefonen. Jag kan inte berätta mer i detalj, eftersom en sjuksköterska har tystnadsplikt. Det är sannolikt just de saker som jag inte kan tala om som skulle vara intressanta. Men när Aino var för utmattad för att prata, blev Sibelius alltid mycket deprimerad. Han såg emellertid till att jag trivdes, och vi intog våra måltider tillsammans. Ibland fanns det vit- eller rödvin blandat med vatten, ofta fanns det surmjölk. Han sade ofta i början av måltiden att "ta reda på av Hellu [kokerskan Helmi Vainikainen] hur detta tillagas, när du snart skall gifta dig". Enligt mina brev har vi en gång ätit laxlåda, vispgröt och "spansk sherry", som Sibelius kallade det.
Sibelius gick och lade sig på efternatten, kanske två-, tretiden. Dessa trogna tjänare, alltså Aino Kari och Helmi Vainikainen, sade att professorn arbetade. Det sade tant Aino också. Jag vet inte om han mera gjorde det annat än i sitt huvud, för hans händer darrade svårt, vilket säkert försvårade notskrivandet. Inte en enda gång hörde jag honom spela på flygeln eller skriva noter. På grund av händernas darrande åt han vanligtvis inte med gästerna. Man sade också till mig att det var ett speciellt bevis på förtroende. "När inte ens maten vill hållas i gaffeln", beskärmade han sig ibland. (…)
På första påskdagen har jag skrivit följande: 'Farbror Janne var ute idag, och sade att det är svårt att skiljas från livet enbart för den skull att man måste lämna all naturens skönhet och godhet. Han sade att jag kan tacka alla gudar för att jag ännu kan se så många sådana dagar i mitt liv. Han talade om lyckan, utan vilken det är svårt att leva, och om sorger och bekymmer, utan vilka det är möjligt att leva, eftersom det är just de som gör livet värt att leva.
Bekymret över någonting kan förvandlas till lycka, eftersom man just då känner att man är sammankopplad till allt, som är viktigt.'
Sedan bad tant Aino att Sibelius skulle föra mig till Templet. Det var ju den där gläntan mitt i skogen. Vi gick i sakta mak till Templet, och han sade till mig: 'Lyssna, hur naturen doftar.'
I slutet av april blev Aino Sibelius såpass kry att makarna kunde se varandra efter ett uppehåll på cirka en och en halv månad. Sibelius väntade i nedre ändan på trappan, och Aino Sibelius gick nerför trappan. När vi kom förbi vinkeln, såg de varandra. Sibelius sade tyst: 'Tack, Aino.'
Då såg jag ingenting mera, jag grät av sinnesrörelse och ville springa till övervåningen. Aino klappade min hand och sade att gå bara. De hade inte sett varandra på en så lång, lång tid.
Jag stannade till mitten av maj. Det kändes som om jag inte mera behövdes så mycket som sjukskötare, utan kanske mera som samtalspartner. Tant Aino var så glad, när Sibelius hade haft någon att prata med, när hon hade varit sjuk."

Einari Marvia (1915-1997)

Einari Marvia var en kompositör och betydande musikhistoriker, som bl.a skrev en högklassig avhandling om Sibelius frimurarmusik. Hans hågkomst berättar om mötet på Ainola hösten 1955.

"På hösten 1955 fick jag i uppdrag att skriva en artikel om Jean Sibelius musikaliska släktarv till Uusi Musiikkilehtis Sibelius-jubileumsnummer som skulle utkomma i december samma år (...) Den 27 november ringde fru Paloheimo till mig och sade att "nu har pappa blivit nyfiken". Denne ville att jag skulle komma till Ainola och visa för honom närmast de fotografier om Sibelius familj som jag hade valt att publiceras i samband med min artikel. (...)
Vi var framme före kl. 15.30, och mottagandet var mycket hjärtligt, liksom alltid. Ur ett mångdubbelt papperspaket tog jag fram en orkidé som såg prydlig ut i sin cellofanask och sitt sidenband, och räckte den till Aino Sibelius. Hon blev förtjust över blomman på sitt rara sätt, liksom Sibelius, som jag sedan hälsade på. Aino Sibelius hade blivit lite mera krökt och mindre sedan jag såg henne senast, men blicken var vaken och den själslig vitaliteten var lika bra som hos maken. Även mästaren var litet slappare, kanske till och med litet böjd, fårorna i ansiktet var djupare. Han frågade om mina kompositioner och sade att han tyckte om mina sånger, vilka han ofta hade lyssnat på i radion. Han bjöd på cigarrer och bad mig sätta mig ner vid kaffebordet - han är en lika artig värd för alla - men kvinnorna sade beslutsamt, "sakerna först", och efter att ha motsatt sig litet underkastade sig Sibelius lydigt.
Mästaren sade att av allt som skrivs i Finland kan det någon annanstans och speciellt i Amerika växa vad som helst, och att det därför var bra att följa uttalanden om hans personlighet så mycket som möjligt. På kvinnornas diplomatiska fråga, om det var bilderna som intresserade honom mest i min artikel, svarade han jakande, och sedan grävde jag fram en liten bunt som innehöll alla person- och utebilderna om Sibelius familj. Mästaren satte sig i rottingstolen intill lampan i hörnet av biblioteket och började se på dem medan de magra darrande fingrarna valde ut den ena bilden efter den andra. Han påpekade att under bilden på hans farbror Edvard fanns fel namn Carl, till vilket jag sade att i den hade av någon anledning antecknats hans första namn, och mästaren svarade att han inte ens visste om att hans farbror Edvard hade ett sådant namn. (...)
Om farbror Johan, sjökaptenen, berättades det att han från sina resor medförde en engelsk bordsservis som Jean och Christian Sibelius delade sinsemellan. Man visade för mig denna servis som bevarades i porslinsskåpet och som faktiskt var mycket vacker, och Aino Sibelius bad sin dotter visa speciellt såsskålen och en förtjusande såsslev av porslin som hörde till den. När jag håll skålen i mina händer, sade jag att den var så vacker att man borde ha fått en bild av den även i min artikel. Jag fick höra att servisen fortfarande används på söndagarna, och när mästaren kommer - vanligtvis vid tolvtiden - ner från sängkammaren och ser att bordet är dukat med servisen så slår han ihop händerna av "förvåning" och ropar till: "Men nu är det ju söndag!" (…)
Det hade snabbt börjat kvällas, och den tillåtna besökstiden var redan sedan länge överskriden. När vi tog farväl sträckte mästaren ut sig i sin fulla längd och sade med en djup röst: Ja, snart fyller jag nittio år. Är det inte en respektabel ålder?" Och jag gratulerade honom och önskade med en klump i halsen den högstes välsignelse. Sedan dess såg jag honom inte levande."

Den huvudsakliga källan för sektionen Minnen från Ainola är Vesa Siréns bok Aina poltti sikaria - Jean Sibelius aikalaisten silmin (Otava 2000).