Sibelius
internationella genombrott skedde i Norden, Tyskland och Britannien
alldeles i början av 1900-talet. Snart blev det emellertid klart
att genombrottet i Tyskland inte hade varit slutligt. Under
1900-talets lopp blev de starkaste fästena förutom Norden och
Britannien Förenta staterna och Japan. Detta avspeglas i det
som skrivits om Sibelius. I sin Sibelius-bok år 1931 höjde den
engelske Cecil Gray Sibelius till den största symfonikern sedan
Beethoven. New York Times långvariga musikkritiker Olin Downes
ansåg att Sibelius var den absoluta ettan bland samtida kompositörer,
och att det i hans musik fanns människosinnets ädelhet som ingenting
kan döda och som således aldrig dör.” I New Yorks filharmonikers
radiokonsertenkät bland de amerikanska radiolyssnarna år 1935
var Sibelius den populäraste kompositören. Han segrade till
exempel över Beethoven och Ravel.
Sibelius
popularitet väckte en stark motreaktion från och med 1930-talet.
En bidragande orsak var Sibelius ”apostlar” som Olin Downes.
När han lovordade Sibelius skymfade han samtidigt andra samtida
kompositörer, som till exempel Schönberg och Stravinsky.
När
ännu Bengt von Törne som fått några kompositionslektioner av
Sibelius berömde sin idol och nedvärderade Mahler och Debussy
i sitt verk Sibelius: a close up år 1937, var
några inflytelserika skribenters mått rågat. Från och med 1930-talet
blev Sibelius ett föremål för musikpolitiska tvister.
Den
tyske sociologen Theodor W. Adorno krossade von Törnes beröm
år 1938. Enligt honom var det obegripligt att von Törne ansåg
Sibelius vara en större kompositör än Gustav Mahler och Arnold
Schönberg. Sin åsikt publicerade han i kolumnen Besprechung
i tidskriften Zeitschrift für Sozialforschung. Tidningen var
en publikation av Institut für Sozialforschung som grundats
i Frankfurt 1924. För Adorno var Sibelius en "klottrare"
och "på samma nivå som de amatörer som är rädda att studera
kompositionslära".
"Om
Sibelius är bra, måste musikens historiskt kompetenta måttstockar
från Bach till Schönberg arrangeras på nytt", skrev Adorno.
I
en bimening gjorde han till och med en koppling mellan beundrarna
av ”naturkontakten” i Sibelius musik och nazisternas "blod
och jord"-ideologi – utan tvekan därför att Sibelius popularitet
på 1930-talet var i uppsving förutom i Britannien och Amerika
även i Hitlers Tyskland.
Artikeln
skulle ha glömts bort, om inte Adorno hade fått ett enormt rykte
på 1960-talet som en av "Frankfurtskolans" storheter.
Under sina föreläsningar på kurser i modern musik i Darmstadt
återkom den kände sociologen och betydande kulturpåverkaren
till Sibelius som "ett farligt exempel" och ännu år
1968 tog han artikeln med i sin samling Impromptus med
den nya rubriken Glosse über Sibelius (Marginalanmärkning
om Sibelius).
Som
Sibeliushatare fick Adorno inflytelserika efterföljare. Downes
motståndare, den amerikanske kritikern och tonsättaren Virgil
Thomson försvarade de europeiska modernisterna och anslöt sig
till Sibelius motståndare. I en essä som efterhärmade Adorno
kallade René Leibowitz i Frankrike Sibelius för ”världens dåligaste
tonsättare” vid tiden för tonsättarens 90-årsfest år 1955.
Artiklarna påverkade en hel generation av kritiker i tyskspråkiga
länder och i Frankrike där framförandet av Sibelius musik minskade
efter andra världskriget. Sibelius synd ansågs vara att han
ända till slutet av 1950-talet var ett levande monument över
den tonala musiken som hade fördömts som konservativ, och inte
hade gått över till tolvtonstekniken eller senare till seriell
musik som ansågs vara den rätta vägen.
I detta skede kom ingen av Sibelius motståndare på att undersöka
kompositionsåren: fjärde symfonin var mycket modern år 1911.
Den sjunde symfonin och Tapiola var till sitt formtänkande
helt revolutionära på 1920-talet.
Den
på missförstånd baserade motreaktionen förflackade inte Sibelius
popularitet i Britannien och i Norden, och den hindrade inte
till exempel Herbert von Karajan och Lorin Maazel från att framföra
den finländske kompositören efter andra världskriget också i
Tyskland och Österrike. Under den senare hälften av 1980-talet
började ett nytt uppsving för Sibelius musik, när kända kapellmästare
med Simon Rattle i spetsen spelade in Sibelius på skiva med
prisade resultat.
Sibelius
används fortfarande som musikpolitiskt slagträ. Antti Vihinen,
direktören för Sibeliushuset i Lahtis, avvisade Adornos teser
i sin doktorsavhandling år 2000 genom att gå till häftig motattack:
"I ljuset av den postkolonialistiska teorin visar sig Adornos
teorier vara nationalistiska, chauvinistiska och rentav rasistiska",
dundrade Vihinen. Den tyska Ruth-Maria Gleissner å sin sida
utredde mera sansat Sibelius politisering i Tyskland i sin egen
disputation år 2001.
De
flesta sibelianer har också omfattat den uppfattningen att Sibelius
inte bör höjas genom att skymfa andra kompositörer. I musikhistorien
finns en viktig plats för såväl Sibelius som för Mahler och
den andra Wienskolan, d.v.s. Arnold Schönberg, Anton Webern
och Alban Berg. På denna linje har Adornos teser avvisats av
till exempel de forskare som skrivit i den av Glenda D. Goss
redigerade Sibelius Companion (Greenwood Press 1996)
och dem som skrivit i den av Cambridge University Press publicerade
Sibelius Studies (2001). I det senare verkets inledning
påpekar Timothy Jackson och Veijo Murtomäki att moderna forskare
som är insatta i Schenkeranalysen har tagit Sibelius som sitt
favoritobjekt just därför att hans musiks organiska och symfoniska
logik är ett så tacksamt mål för analys. I hans musik beundrar
man nu just de saker som Adorno inte ville se.
I
början av 2000-talet är Sibelius popularitet och anseende igen
lika stora som på 1930-talet. När Radions symfoniorkester under
ledning av Jukka-Pekka Saraste framförde kompositörens symfonier
på Wiens Konzerthaus på våren 2002, var konserterna slutsålda
och kritikerna var eniga om kompositörens värde också i denna
klassiska musikens storstad som längst hade avvisat Sibelius.
”Sibelius var en modern kompositör på ett spännande sätt”, skrev
Peter Vujica i Der Standard. I sin rubrik kallade Wiener Zeitung
Sibelius för det ”modernas milstolpe”.