En
skuldfri man 1927-39
I
början av år 1927 var Sibelius en skuldfri och frisk man. Händernas
darrande var det enda hindret i arbetet med den åttonde symfonin.
Sibelius konstnärsvänner började lämna det jordiska den ena
efter den andra. Aino Sibelius skrev till Sibelius syster Linda:
"Han
har blivit en verklig eremit. Tänk, Janne, som förr var
så sällskaplig. Men han har inte likasinnade vänner, ingen som
kunde vara med i hans konstnärliga liv. Han är alltså före sin
tid och flyger sin egen väg i rymden med jättevingar."
Det
var nära att Sibelius inte verkligen fick änglavingar på våren
1931 i Berlin dit han hade rest för att komponera sin åttonde
symfoni. Under den första månaden fortskred arbetet normalt,
och valerianan höll Sibelius nerver och rastlöshet i styr.
Prof. Zuelzers läkemedelsordinationer, räkningar och apotekkvitton.
Vid
övergången mellan maj och juni blev kompositören sjuk och läkarna
diagnostiserade sjukdomen som "svår lungsäcksinflammation".
I experimentellt syfte injicerade professor Zuelzer ett otestat
läkemedel med namnet Eutoran i Sibelius som hamnade nära dödens
portar. Vänfamiljen Boldemann räddade kompositören till hemvård.
När medicineringen avbröts, tillfrisknade patienten. Sibelius
återvände lättad till Finland från sin sista utlandsresa.
I
december 1935 uppträdde Sibelius sista gången i offentligheten
på sin 70-årsdag. Efter detta höll han sig hemma, dels på grund
av händernas pinsamma darrande och dels därför att han helt
enkelt trivdes på Ainola. Det var senast vid denna tidpunkt
som Aino Sibelius konstaterade att alkoholproblemet var förbi,
även om kompositören givetvis fortfarande gärna skålade med
sina gäster.
"Under de sista 20 åren förändrades livet i det där vissa
avseendet och allt hade klarnat i synnerhet 15 år före slutet",
berättade Aino Sibelius senare om sin makes leverne.
Skuggorna
blir längre 1940-57
Kriget
gick hårt åt Sibelius hälsa. Livsmedelsransoneringen försvagade
hans kondition och han insjuknade upprepade gånger, oftast på
grund av förkylning. På läkarordination fick Sibelius extra
mjölk- och gräddransoner av hälsoskäl. "Janne har varit
skrämmande mager", skrev Aino i oktober 1944.
Kompositörens
kondition blev bättre efter kriget men handens darrande gjorde
det nästan omöjligt för honom att skriva noter. År 1945 gick
Sibelius till ögonläkare, professor Mauno Vannas. Det lönade
sig inte att förnya glasögonen, för starren hade redan framskridit
långt i båda ögonen. Man ville uppenbarligen hemlighålla saken.
I januari 1946 skrev Sibelius med mycket darrande handstil till
sin förra elev Bengt v. Törne. Sibelius tackade för en bok som
han fått men visserligen inte läst, eftersom:
Jag
måste spara mina ögon. Så här oss emellan: jag har starr i båda
ögonen. Det är ytterst svårt för mig att skriva eftersom min
hand är nuförtiden alldeles omöjlig.
Trots
allt hade starren och darrandet inte förstört arbetsförmågan.
År 1946 komponerade Sibelius Veljesvirsi och Ylistyshymni
för frimurarna, och år 1948 gjorde han flera arrangemang, närmast
av sin frimurarmusik.
Enligt
sekreteraren kunde man upptäcka de första tecknen på åldrande
först år 1948 då kompositören fyllde 83 år. Också enligt familjeläkaren
Vilho Laine-Ylijoki var han i förvånansvärt bra kondition för
sin ålder.
"Om
man nu tänker i det stora hela, så var han frisk. Visst var
han någon gång sjuk, men så är vi ju alla, om vi är 90 år
gamla, så har vi väl ett och annat som börjat degenerera och
även han hade naturligtvis sina besvär som berodde på åldern.
Men förvånansvärt frisk var han. Jag behövde sällan behandla
honom i sängen, men också sådant hände. Däremot var frun bräckligare;
hon var ju liksom ett asplöv under de sista decennierna, men
seg var hon."
Under
de sista åren avstod Sibelius från vinterpromenader på grund
av förkylningsrisken, och under den sista sommaren 1957 var
han bara sällan på gården. Kompositören trivdes i sina egna
tankar men ibland visade han överraskande vitalitet. Den gamle
kompositören dikterade bl.a. nya arrangemang av Kullervos
klagan och sången Kom nu hit död bara ett par månader
före sin död.
Under sina allra sista dagar beundrade Sibelius tranor som flög
lågt över Ainola. Fåglarna flög så nära att kompositören kunde
se dem för första gången på åratal.
Jean Sibelius fick en hjärnblödning vid frukostbordet den 20
september 1957 och han avsomnade på kvällen vid 91 års ålder.