Barndom
1865-85
Jean
"Janne" Sibelius var ett barn med normal hälsa. Fadern
hade dött och pojken levde med sin mor Maria och sina syskon
Linda och Christian - i ett mycket kvinnodominerat hem. I samma
hushåll levde även mormor Katarina med sina två ogifta döttrar
Tekla och Julia.
Det livliga barnet torde ha fått tillräckligt med motion och
frisk luft, för han samlade växter, insekter och fjärilar. På
vintern åkte han skridsko på sjön Vanajavesis is och hade vilda
snöbollskrig med sina kamrater.
Janne hade också en mycket livlig fantasi. Han rycktes helt
med i sina egna föreställningar och berättade dem på fullt allvar
för sin familj. Detta oroade i synnerhet mormodern som tyckte
att pojken var slapp och ljög som en häst.
En bild av Janne som lyceist.
När
Janne Sibelius var 12 år gammal, gick han på de nedre klasserna
i Tavastehus lyceum. Han var ganska lång för sin ålder, 147
cm enligt mätningarna. Vid denna tid blev han också jaktintresserad.
Överste von Konow, som var fader till Jannes skolkamrat Walter,
lärde pojkarna vapenhanteringens grunder.
Våren
1879 bröt Janne sin högra arm i en olycka: Janne hade hoppat
i land från en båt och fallit svårt omkull. Armbågens ben blev
brutna och armen böjdes bakåt. Till sommaren reste man inte
till Lovisa, utan armen vårdades på villan i Sääksmäki. Före
flyttningen till landet tog Maria sin son till en ny läkarkontroll.
Från Sääksmäki sände man senare en rapport till Lovisa:
"Jag
besökte Bartram med Janne och han tog bandagen bort. Två gånger
om dagen måste armen masseras och badas i saltvatten. Man måste
också ta järndroppar, dricka god mjölk och öl eller porter på
middagen. I början av augusti måste Janne gå och visa armen,
om vi dittills inte kan sköta den så att lederna frigörs. Stelheten
beror på förbroskning. Om Janne vore frisk, skulle Otto lära
honom simma."
Skadan
läktes före hösten, men den högra armen blev litet kortare och
stelare än den vänstra. Senare berättade kompositören att han
inte mera kunde spänna bågen till fullo.
I
det annars så sunda levernet rymdes en enda last. Sibelius berättade
på äldre dagar att han börjat röka redan som ung lyceist. Bolmandet
skedde i smyg på husvinden som var full med torra blånor. Det
var ett under att det inte blev eldsvåda.
Ungdom
1885-92
Flyttningen
till Helsingfors hösten 1885 påverkade Sibelius hälsotillstånd.
Vännerna berättade att den förr så friska skoleleven blivit
en sjuklig musikstuderande. Sibelius besökte doktor Asps klinik
för att stärka sin arm, men annars är det svårt att säga om
vännernas uttalande håller streck. Sibelius gav utlopp för ett
ungt genis livssmärta genom att voja sig om sina sjukdomar för
sina vänner.
Vid
den tiden besökte Adolf Paul Sibelius och gav en träffande skildring
av detta karaktärsdrag:
"En
gång på våren vid islossningen låg han dödssjuk på sin gröna
lädersoffa. Han var alltid dödssjuk. Hans fantasi överdrev det
minsta besväret in i det oändliga. Han led av obeskrivliga smärtor
när han låg på sin pinobädd i sitt rum i Brunnsparken och såg
solnedgången spraka i de drivande isflaken på viken. Han hade
drabbats av sorgen över ett "förfelat" liv, även om
han knappt hade börjat sitt eget, och detta väckte dödstankar
i honom i ungdomens vår."
Sibelius
blivande svärmors, Elisabeth Järnefelts karakterisering av Sibelius
träffar huvudet på spiken:
"Han
var en mycket intelligent karaktär, mycket trevlig och mycket
fäst vid oss. Nu var han sjuk ett par månader, var på kliniken
och när han kom ut, åkte han till oss med stor glädje. Han är
hemskt nervös och en så fullkomlig musiker."
Sibelius
själv berättade senare att orsaken till vojandet var ett dåligt
instrument. "Ja, ser ni jag hade en så dålig violin",
sade han. "Sen fick jag en bättre av min farmor."
Under åren vid musikinstitutet började han ett regelmässigt
cigarrökande och alkoholbruk. Janne bodde emellertid hos sin
religiösa mor, och drickandet var ännu sporadiskt.
Under
vintrarna 1889-91 studerade Sibelius i Berlin och Wien. Från
de båda städerna sände han uppgifter om sina verkliga och inbillade
sjukdomar till familjen. I sina brev till Adolf Paul och Robert
Kajanus gav sig Sibelius till tonåringsaktigt skrytande med
de veneriska sjukdomar han fått - i sitt brev till brodern Christian
varnade han denne för att "leka med elden", till och
med i genuint orolig ton. Den unge mannen som blivit fri från
sin moders förmyndarskap festade under dessa år också på restauranger,
vilket kan ha försvagat hans allmänkondition. I synnerhet vårarna
i både Berlin och Wien var emellertid också tider av idogt arbete.
I
maj 1891 låg Sibelius en längre tid på doktor Eders dyra privatsjukhus
i Wien. Han skrev till sin fästmö Aino att man opererat honom
för en "sten". Eders sjukhus hade specialiserat sig
på kirurgiska ingrepp, och det kan ha varit fråga om en gallsten.
Behandlingen var dyr, och likaså festandet på hemresan till
Finland. I Sibelius faster Evelinas räkenskapsbok från år 1891
har antecknats ett astronomiskt handlån på 13 100 nuvarande
euro till Janne. På förklaringskolumnen står det: "till
sin sjukdom under sin vistelse i Wien".
Sibelius allmänkondition blev bättre efter vården på sjukhuset.
På 1890-talet var han en rätt så frisk man.
Från
sommaren 1891 till årsslutet arbetade Sibelius med Kullervo
i Lovisa. Han led av öronsus som förvärrades i den mån på
hösten att han blev tvungen att resa till en specialläkare i
Helsingfors. Doktor Zilliacus förmodade att besväret kunde bli
långvarigt och hotade till och med med dövhet. Hans råd skulle
Sibelius ännu höra ofta: tobak, alkohol och badande i kallt
vatten var förbjudna.