De arvoden som Sibelius fick för sina verk varierade. Viborgska nationen fick Karelia-skådespelsmusiken för 500 mk, dvs. 1 720 euro, år 1893, och Åbo Akademi kantaten Jordens sång för 6 000 mk, dvs. 1 850 euro, år 1919.

Å andra sidan bytte en nära vän till Sibelius ett småstycke mot en fårfiol, och det berättas att Axel Lindgren köpte Sibelius pianoimpromptun med ett kilo lakrom.

Med sådana operationer samlade Sibelius fickpengar, men förhandlingarna och avtalen med stora förläggare var till sin betydelse av en helt annan klass. Sibelius hade över 50 olika förläggare.

Man kommer till denna siffra, om alla möjliga publicerade tryckalster från symfonipartitur till Päivälehtis julalbum tas med i beräkningen. Före år 1905 sålde Sibelius sina verk till sådana inhemska förläggare som Helsingfors Nya Musikhandel, Karl Fredrik Wasenius, R. E. Westerlund och Axel E. Lindgren. Alla dessa samarbetade med tyska Breitkopf & Härtel. Med åren kom den del av Sibelius produktion som komponerats före år 1905 nästan helt i händerna på Helsingfors Nya Musihandel och dess ägare K. G. Fazer. Alla dessa verk såldes till Breitkopf & Härtel sommaren 1905. Med denna affär kammade Fazer hem 30 000 mk eller 104 000 nuvarande euro, medan Sibelius blev lurad på konfekten. Dit gick också andra symfonin som Fazer hade fått för 5 000 euro.

Sibelius gjorde vanligen dåliga affärer. I penningknipa sålde han Valse triste för en struntsumma på våren 1904. Denna guldklimp övergick i Breitkopf & Härtels ägo ett år senare.

Sibelius ingick ett lukrativt förlagsavtal med tyska Robert Lienau i Berlin i februari 1905. Han förband sig att komponera fyra större verk årligen under avtalsperioden 1905-08 mot en svindlande årlig ersättning på 34 000 euro. Man måste förundra sig över att Sibelius trots detta inte kunde förbättra sin ekonomiska ställning under dessa år. Om man till arvodet från Lienau sätter Sibelius pension och intäkterna från ett par konserter i hemlandet, uppgick kompositörens årliga inkomster till över 50 000 euro vilket kronoskatterna och livförsäkringspremierna minskade med endast 3 %. Sibelius hade verkligen inget sinne för ekonomi. Från år 1909 ända till första världskriget hade Sibelius lösa band till Breitkopf & Härtel som också betalade honom ersättningar för säljning av hans partitur. Kompositören måtte ha glatt sig åt förläggarens avräkning för den sjunde, åttonde och nionde upplagan av Valse tristes noter. Sibelius fick för dem hela 88 euro och 5 cent. På fjärde symfonin förtjänade han dock litet bättre. Förläggaren betalade för dess manuskript knappt 15 000 euro.

Affärerna gick också i hemlandet och Sibelius tömde sina gamla lager. För Arioso op. 3 fick han 2 400 euro. Det var också gott om beställningsarbeten. För Nylänningarnas sång och Klockspelet i Berghälls kyrka kammade Sibelius in 1 500 euro per styck. Första världskrigets utbrott 1914 var ett hårt slag för kompositören. Förbindelserna till utländska förläggare bröts för fem år. Sibelius måste försöka klara sig genom att komponera småstycken för inhemska förläggare.

R. E. Westerlund skötte Sibelius' penningrörelse med utländska förläggare efter kriget.

Betalningar från förläggare var Sibelius viktigaste inkomstkälla under 1920-talets första år. I sin skattedeklaration för år 1925 skrev Sibelius:

	INKOMSTER	AVDRAG
För kompositioner	mk 62 000 (14 800 euro)
Skuldernas räntor		mk 2 600 (620 euro)
Pension	mk 30 000 ( 7 160 euro)
Barnavdrag (Heidi f.1911)		mk 1 200 (290 euro)

Tyskland var länge i ett kaotiskt tillstånd efter fredslutet. Sibelius viktigaste förläggare blev Wilhelm Hansen i Köpenhamn. Breitkopf & Härtel repade sig emellertid i sinom tid och hann förlägga Sibelius sista orkesterverk Tapiola 1926. Det är ett märkligt sammanträffande att Sibelius penningbekymmer tar slut samma år som Tapiola publiceras. Det känns nästan som om Sibelius motto ”Sången är av sorg upprunnen” också skulle ha en mera praktisk betydelse. Sorgerna måtte ha varit penningbekymmer.