Ainolas trädgård och odlingar
var under de första åren ett livsvillkor för den skuldsatta familjen.
Ända till början av 1910-talet måste man röja odlingsareal i Kielomäkis
aldunge på tomtens sydvästra del (se även Ainolas jordområden).
"Jag gräftade och skyfflade i all oändlighet. Ibland grät
jag och sedan började jag gräfta igen", berättade Aino Sibelius
senare. Kroppsarbete var för Aino Sibelius i harmoni med hennes
tolstojanism. Kompositören nöjde sig med att njuta av arbetets
resultat.
På sommaren 1905 blommade på Ainola
en ensam ärtbänk nära potatislandet. Följande år testade Aino
Sibelius redan tretton olika äppelsorter vid sidan om röda och
vita vinbär och planterade syrener och blommor allt från rosor.
Det utvidgade grönsakslandet gav till och med tomater.
Den jordlott som skaffats
år 1912 (se Ainolas jordområden) omfattade ett tio meter brett
och över hundra meter långt område av nästan färdig åker, varför
den egentliga nyodlingen avslutades. Beträffande matvaror var
Ainola slutligen avsevärt självförsörjande, och inte heller lagringen
av skörden medförde problem tack vare den goda jordkällaren. En
mera omfattande konservering startades år 1917, när man köpte
en Rex-kittel med glasburkar och tillbehör på A. A. Nymans affär
på Malm.
Familjens ekonomiska situation
underlättades väsentligt under slutet av 1920-talet. I början
av år 1927 var Sibelius redan en skuldfri man. Skötseln av grönsakslanden
var för Aino Sibelius inte mera av nöden påkallad - det blev en
terapi. Hon berättade för en vän:
När jag på våren sår fröna i
jorden, så begraver jag samtidigt mina sorger där. Plantorna
reser sig ur mulljorden, men sorgerna blir kvar i jorden.
Odlingsarealen med sina jordgubbs-
och rotfruktsland samt drivbänkar utvidgades med åren så att den
omfattade hela tomtens sydvästra hörn, från växthuset bakom bastun
ända till den nuvarande tennisplanen som fanns på den nuvarande
servicebyggnadens plats. Vissa av Ainolas produkter fanns det
mer än tillräckligt för eget behov. Aino Sibelius' vid utställningar
belönade äpplen, liksom svarta vinbär, fick såväl släkt som vänner
njuta av.
Jean och
Aino Sibelius samt Ruth-dotterns son Erkki Virkkunen
Under kriget på 1940-talet var Aino Sibelius grönsaksland igen
en väsentlig hjälp för familjen, och "döttrarna återvände
ofta till Helsingfors med fulla korgar", som Sibelius sekreterare
Santeri Levas har skrivit. Levas beskrev trädgården år 1945 på
följande sätt: "Rosor, liljor och violer blommar, där var
det förut växte alar och viden. Längre ner mognar på sommaren
jordgubbar och hallon. Om hösten är bänkarna och drivbänkarna
fulla av saftiga gurkor och röda tomater, potatis för att inte
tala om andra rotfrukter."
Aino Sibelius var med fog stolt över sitt grönsaksland. 1947 berättade
hon om sitt intresse för journalisten E. Michael Salzer. "Detta
grönsaksland höll oss vid liv under kriget och ännu idag lever
vi av dess gåvor. Jag är naturligtvis mycket stolt över att Jean
nuförtiden äter grönsaker och frukter bara från mitt grönsaksland."
Finlands livsmedelssituation underlättades på 1950-talet, och
när Aino Sibelius åldrades minskade trädgårdsskötseln sakta. En
gräsplan täcker nuförtiden de tidigare potatis- och grönsakslanden.
Under slutet av 1990-talet återställde Ainola-stiftelsen blomsterträdgården
framför huset, och på sommaren kan rosor och andra arter skådas
på de ursprungliga platserna som Aino Sibelius planerat.
Ainolas berömda äppelträd blommar fortfarande om våren nära graven,
på den soligaste delen av tomten.
