”Kajustaflan” av Axel Gallén. Från vänster Axel Gallén, Oskar Merikanto, Robert Kajanus och Jean Sibelius. Gallén bearbetade senare en uppsnyggad Symposion-version av motivet.

Den berömdaste av de konstnärsgrupper Sibelius hörde till var obestridligt Symposion-kretsen, vars andra kärnmedlemmar var Robert Kajanus och Axel Gallén (senare Akseli Gallen-Kallela).
Symposion-konstnärskretsen började ta form på vintern 1892, när Sibelius hade flyttat till Helsingfors. Kvällssamkväm med Kajanus och de andra hölls till en början exempelvis hemma hos klockarskolans direktör Lorenz Nikolai Achté och hans hustru Emmy som var en begåvad sångerska. Den tonåriga dottern Aino, som blev en sångerska av toppklass, kom ihåg Sibelius från denna tid.

”Kajanus hörde till min fars vänner och besökte ibland vårt hem. Men när ”gänget” någon gång ringde på dörrklockan mitt på natten och min far kommenderade kaffe och konjak på bordet, orkade inte mamma, när hon stigit upp, höja sig till samma sinnesstämning och ta saken med humor. Till ”gänget” hörde bl.a. Jean Sibelius som i en plötslig skapariver huvudstupa ville kasta sig över det närmaste ordentliga pianot för att pröva om tonerna i verkligheten skulle klinga lika förtrollande som i hans fantasi.”

Hustrurnas ogillande flyttade samkvämen från hemmen till restaurangerna. Kajanus och Gallén fascinerade Sibelius, och till kretsens tillfälliga extra medlemmar hörde bl.a. Armas Järnefelt, Adolf Paul och Galléns svåger Mikko Slöör. Armas och Adolf var visserligen ofta utomlands. Diktaren Eino Leino var inte medlem av Symposion-kretsen, fast man ofta har påstått detta. År 1892 var Leino hela 14 år gammal. Han var inte heller modellen för den ”sovande borgaren” på Galléns Symposion-tavla, för då tavlan målades var Eino en 16-årig ung pojke, inte den tjocknackade mannen på bilden.

Ledargestalten i Symposion-kretsens kärntrio var Robert Kajanus, en kapellmästare och tonsättare som var ett decennium äldre än de övriga. Kajanus hade redan erfarit två hustrurs samt förstfödda dotterns död, och allt detta hade förhärdat den förre unga idealisten. Kajanus tredje äktenskap med hustrun Lilli var mycket stormigt. Den äkta mannen avreagerade sig på restauranger om kvällarna.

Gallen-Kallela för sin del var dåförtiden ännu en ljusare natur. ”Konstnärsbanans prövningar och besvikelser hade inte brutit honom, han var full av optimism, kampanda och skaparkraft”, mindes Sibelius år 1935. ”Han var pratsam och livlig och upplivade vår samvaro med festliga berättelser om sina studieresor. Han hade sett rätt så mycket av världen och förstod att utnyttja upplevelser, humoristiska lika väl som andra.”

Tillsammans dryftade de tre säkert Kalevalas betydelse för den nya finska konsten och ville vara med om att utveckla vidare de ungfinska idéerna som uppstått i den närmaste kretsen kring den kulturellt progressiva Päivälehti. De var också intresserade av tidens filosofiska strömningar Nietzsche inbegripen, även om de unga männens kunskaper inte alltid var lika stora som entusiasmen. Till detta hänvisar till exempel kretsens extramedlem, den tyske mästerviolinisten Willy Burmester, som hade tagit anställning som andre konsertmästare i Kajanus orkester på hösten 1892. Han mindes Symposion-samkvämen på följande sätt:

”Jag blev också vän med okända men mycket ambitiösa författare, målare och musiker, som berikade mitt liv. Vi filosoferade och tvistade om teorier, som idag [år 1926] skulle få mig att le. Men diskussionerna med dessa befryndade och ändå så olika personligheter kan inte underskattas, för de var inspirerande intellektuell gymnastik.
Vi möttes efter konserternas slut i ett separat rum på vår stamkrog. Tysk punsch, Benediktiner, munklikör och cigarrer väckte lusten att ändra den slumrande stämningen till tankeutbyte.
Jag behöver knappast framhäva att musikaliska improvisationer medförde en angenäm omväxling till våra livfulla diskussioner. En gång stod vi kring flygeln djupt försjunkna i sann konst och lyssnade på Alfred Reisenauers genialiska spel (…) och denne elev till Liszt och konstnär av Guds nåde hade valt inte ett dåligt auditorium. Kring flygeln stod den själfulle människan och musikern Kajanus, den geniale, passionerade Sibelius, den berömde målaren Gallén, författaren Adolf Paul som skrivit den ryktbara Die Tänzerin Barberina och många andra kända verk, den förträfflige musikern [Oskar] Merikanto, Armas Järnefelt samt många andra unga män som skapar värdefull konst! (…) En gång spelade jag i mitt hem med Reisenauer för alla dessa storheter från klockan åtta på kvällen till fem på morgonen tio sonater av Beethoven, tre av Brahms och två av Grieg.”

Galléns ögonblicksbild från våren 1893 framhäver kretsens nöjeslystna natur. ”Jag blev mycket uppiggad under kvällens lopp, i synnerhet när Kajanus och Sibelius anlände. Det är helt enkelt nödvändigt att få koppla av då och då”, skrev han.

I början av år 1894 levde Symposion sitt intensivaste skede. Från dessa tider härstammar den berömdaste Sibelius-anekdoten om vilken det finns tiotals variationer. Enligt anekdoten gick Robert Kajanus och dirigerade en konsert i S:t Petersburg mitt under ett supkalas på Kämp. När han återvände gjorde han en avstickare till Kämp och såg de andra medlemmarna i kretsen fortfarande sitta vid samma bord. ”Varför bökar du Kajus hela tiden i dessa dörrar. Sätt dig ner och drick som andra”, påstås Sibelius ha sagt.
År 1929 gav konstnären Sigurd Wettenhovi-Aspa den följande versionen av vitsen:

”En gång reste han [Armas Järnefelt] ända till S:t Petersburg för att dirigera en konsert. Han stannade där i hela två dagar, men eftersom han vanligen var relativt fåordig, lade man inte märke till hans frånvaro i detta ypperliga sällskap. Åtminstone Sibelius hade knappast märkt att svågern var borta. När broder Armas hade återvänt till Helsingfors resonerade han så här: ’Naturligtvis pågår geniförsamlingens plenum fortfarande.’ Det hade han rätt i, och när han åter steg in i rummet med sina nya lagerkransar som han förstås gärna visade för sina kamrater, fäste Sibelius sina forskande blå ögon på svågern och sade:
— Nå? Har du varit i telefon igen?
Som du ser, svarade Järnefelt. Jag ringde ett par lagerkransar från S:t Petersburg.”

Sibelius själv betonade att man talade om konst och inte enbart söp på sessionerna. Ännu år 1950 mindes han entusiastiskt 1890-talets idealism, då konstnärerna inte talade om pengar eller betalning av hyran utan om själva konsten. Sibelius tyckte att även 1890-talets affärsmän var konstkännare och betalade gärna bordets gåvor, när de kom åt att prata med konstnärer om nya riktningar.

I slutet av januari 1894 flyttade Gallén till Sääksmäki, och Symposion-trion upplöstes för en stund. Under året förevigade Gallén emellertid kärntrion i ett par verk, i ”Kajustaflan” som nuförtiden finns i Serlachius konststiftelses samlingar och som även har kallats Problem eller skiss för Symposion-tavlan samt i själva Symposion-tavlan som tycks vara den mera slutförda och städade versionen av motivet. I detta verk verkar konstnärerna mindre berusade och ser värdigare ut än i ”Kajustaflan”.

I ”Kajustaflan” har avbildats en naken figur som sitter på bordet med händerna runt knäna, en hätsk Gallén, en karikatyr av Oskar Merikanto som målats med en kålrot som modell, en filosofisk Kajanus och en mycket försupen Sibelius. På bordet finns många tomma glas och flaskor, till exempel benediktinerlikör som kallades ”munken”.
I den mera slutförda versionen sitter Sibelius, Kajanus, Gallén samt en avsomnad ”borgare” på restaurang vid munklikör. De unga genierna ser på Osiris vingar i skenet av en djupt symbolisk bakgrund.

Galléns förklaringar om den sovande personen varierade. ”Jag tog hand om Merikanto, detta kålrotshuvud, genom att låta honom somna på bordet”, skrev konstnären till Louis Sparre den 28 april 1894. Senare blev förklaringen till den sovande gestalten djupsinnigare. Nu påstods det att ”Borgaren” inte hade en direkt förebild i verkligheten utan att Gallén ville skildra en människotyp som inte kunde klättra uppför geniernas stege utan blir trött och faller i sömn, medan de andra vaknar – kanske alkoholinspirerade – för att höra evighetens röster. Som ”borgarens” modeller satt i tur och ordning åtminstone Mikko Slöör, Oskar Merikanto och Adolf Paul.

Kritikerna blev förbannade. Uusi Suometar kallade Gallén utställningens busunge. ”Både timmar och flaskor har gått, eftersom cigarrerna har fallit från herrarnas fingrar och den tredje kamraten har redan fallit i sömn vid munken [benediktinerlikören], denna efternattens sena kamrat ”, skämtade tidningen.
Päivälehtis Kasimir Leino var positivare mot ”de egna pojkarna”. ”Att man här verkligen rör sig på idéns fria vatten, det har konstnären velat anmärka när han i stället för väggar målat ett stjärnklart himmel kring männen, skrev Eino Leinos storebror.
Albert Edelfelt var utled på symbolism. Han trodde inte på en ”morfinistisk, teosofisk, spiritistisk och sexuellt abnorm konst”. Man kan naturligtvis tvista om huruvida Symposion är symbolistisk och om Edelfelt syftade på bland andra denna tavla med sitt uttalande.

I början av 2000-talet har Janne Gallen-Kallela-Sirén påvisat verkets eventuella samband med Rubens Fyra filosofer och Senecas byst och tillbakavisat påståendena om dessa verks eventuella symbolism. Han anser att målningens bakgrund snarare hänvisar till Bibeln och Apostlagärningarna 2:12-21, där det sägs att Gud skall utgjuta sin ande över allt kött och att i samband med detta syns blod och eld och rökmoln och att solen skall vändas i mörker och månen i blod. Konsthistorikernas tvist om tavlornas betydelse kommer troligen att fortsätta.

Sådana finesser dryftades av få samtida: för dem skildrade tavlan kända konstnärer berusade i en okonventionell och radikal målning. Problemet– eller Symposion-tavlan var enligt Gallén ”en bomb”, vars ”alla skärvor naturligtvis slutligen faller över mig själv, men jag tror att jag kommer att klara det”. En del av skärvorna träffade även Sibelius som på grund tavlan räknades som ett dekadent fyllo.
Efter vernissagen falnade Symposion-sessionerna av. Gallén drog sig till sin ateljé i Ruovesi. Hans lastbara rykte försvårade försäljningen av verken till privathem. För Sibelius efterlämnade Symposion-skedet dock ett angenämt minne.

”Våra sessioner var oerhört givande. (…) Vi funderade över allt mellan himmel och jord, problemen tändes och duggade, men alltid i en optimistisk och befriande anda. Det måste röjas väg för nya idéer på alla områden. Symposion-kvällarna gav mig mycket under denna tid då jag annars skulle ha varit mer eller mindre ensam. (…) Symposion-tiden varade från hösten 1892 till år 1895. Sedan reste Gallen-Kallela utomlands, och jag förberedde mig för att gå mina egna vägar. 90-talets stämning återvände inte.”