Medan Symposion var en konstnärskrets för en kärntrio som talade svenska som modersmål men som hörde till den finskspråkiga ”Päivälehti-kretsen”, var Euterpe en helt svenskspråkig konstnärsgrupp som lade vikt på svenskspråkig kultur och litteratur och främjade den. Sibelius var inte kretsens kärnmedlem utan en vän som sporadiskt deltog i samkvämen. Euterpe-kontakten var som starkast 1902-1904 när kompositören bodde i Helsingfors före flyttningen till Ainola.

Euterpe var även de finlandssvenska intellektuellas tidskrift vars redaktörer leddes av Werner Söderhjelm, en gammal bekant till Sibelius och en slags fadersgestalt för gruppen. Söderhjelm hade haft uppsikt över Sibelius på dennes första utlandsresa, under studieåret i Berlin 1889-1890.
Till kärntruppen hörde bl.a. Gunnar Castrén, Olaf Holmén, Emil Zilliacus, Axel Cedercreutz, Alexis von Kraemer, Sigurd Frosterus, Emil Hasselblatt, Alvar Törnudd och i början även den svenska översättaren av Pelléas och Mélisande, Bertel Gripenberg. Alla dessa var betydande finlandssvenska kulturpersonligheter. Även Albert Edelfelt och Eino Leino tillbringade ibland kvällen i deras sällskap.

På samma sätt som Päivälehti-kretsen och Tulenkantajat ville även Euterpe-kretsen öppna fönster mot Europa. Detta var ett mål som även Sibelius gärna undertecknade Även Euterpe-kretsens begrundande av symbolism och nietzscheanism var bekant för kompositören redan från 1890-talet. Sibelius avvisade Nietzsche senare, men tanken om symboler som återspeglare av en djupare sanning fascinerade honom också under 1920-talets frimurarår.

”Kvällarna och nätterna med Söderhjelm, Edelfelt, Sibelius och Mikael Lybeck uppe i tidningens rum i Lundqvists affärspalats hör säkert till de ännu levande euterpeiternas ljusaste minnen”, berättade Castren senare.
”Det var en stor glädje att se honom [Sibelius] hänförd av atmosfären, höra hans sprudlande röst och bli buren till fantasins höjder av hans geniala tankar. Han var en beundransvärd personlighet, älskvärd, finkänslig, förstående. Fysiskt kanske litet rastlös och trött, men psykiskt inte mindre spänstig än förut”, berättade Törnudd.

Sibelius flyttade till Ainola på hösten 1904. Euterpe-kontakterna avtog, men många euterpeiter hörde till kompositörens vänkrets ännu länge.