Från storförbrukare till måttlighetsdrickare

Bouppteckningen efter Sibelius farbror och släktens huvudman, handelsfartygskaptenen Johan (Jean, ”Janne”) Matias Fredrik förrättades i mars 1865 och i den ingår en förteckning över hans egendom. Enligt förteckningen fanns i släktens lager på Västra Tullgatan i Lovisa bland annat:

140 kannor Scherry Win
45 kannor Rödt Win
42 kannor Portvin
11 kannor Pajonette
7 kannor Muscat
7 kannor Win Sprit
3 kannor Cognac
1 kanna Win
½ kanna Punsch
3/8 kanna Catalana
11 flaskor Likör
6 ” Olorosa Win

1 kanna = 2,617 liter

Sibelierna i Lovisa var inte trångsynta. Till deras positiva kristlighet passade också ett problemfritt alkoholbruk. Från detta lager härstammade säkert även de vinlådor som varje år kom till kompositörens födelsehem i Tavastehus som julklapp.

I mormor Katarina Borgs hem i Tavastehus ställde man sig mera negativt till alkoholbruket. Också i tonåren torde Jannes alkoholbruk i familjens närvaro ha begränsat sig till ”ett öl eller en porter”, som läkaren en gång ordinerade för att stärka konvalescenten. Någon riktig ölvän blev Sibelius inte; åtminstone klagade han över den dåliga smaken i tysk ”bier” i ett brev vid skelskiftet.

Mera erfarenheter av alkohol fick han i Helsingfors under studieåren 1885-1889. Man vet att Sibelius druckit ”brorskålar” med kritikern Karl Flodin ca 1886, och från och med hösten 1888 hängde han också på caféer och restauranger med ”Leskoviterna”, dvs. vänkretsen kring pianoläraren Ferruccio Busoni. Kontrollen brast emellertid inte, eftersom Sibelius bodde med modern och mostern i samma hyreslägenhet.
Först under studieåren i Berlin och Wien kunde Sibelius njuta av alkoholens fröjder i fulla drag, och i breven finns omnämnanden av ”champagne” och andra angenäma bekantskaper. För Robert Kajanus ville han redan då understryka att han trots allt inte alltid var berusad.

Under de första åren av sitt äktenskap var Sibelius ofta på krogen. Man får en uppfattning av dryckeskulturen hos dåtida konstnärer när man ser på Galléns målning Symposion. Enligt målningen var favoritdrycken på Kämp 1894 benediktiner- eller munklikören. Om receptet var detsamma som idag, kan man tro på Sibelius påstående att en flaska kunde räcka för hela natten. ”I våra sammanträden använde man inte så mycket sprit som folk kanske tror”, betonade Sibelius senare.

Under dessa år började också Sibelius vinintresse. På 1890-talet verkar favoritdrycken ha varit burgundervin som Sibelius gärna stjälpte i sig ett par glas före de pianoimprovisationer med vilka han gladde sina vänner. I likhet med många andra vinvänner övergick Sibelius så småningom till bordeauxviner bland vilka hans första favoriter var de mjuka och fylliga vinerna från St. Emilionregionen. Från dessa övergick man sedan till allt finare märken.
Sibelius favoritmärken på äldre dagar var till exempel Chateau Paveil de Luze, ett kvalitetsmärke från en liten vingård, samt Chateau Pontet-Canet och det fortfarande kända dyra toppmärket Chateau Palmer. År 2002 kostade en flaska Chateau Palmer 96 euro på Finlands Alko och priserna i Paris var inte billigare.

Sibelius-familjens vardagliga kvitton och dokument har bevarats från och med år 1902. Av dem framgår även kompositörens andra favoritdrycker (Se Sibelius val).

Den 20 juli 1905 besökte Sibelius Helsingfors för att kvittera ut 8 000 nuvarande euro från sin förläggare Lienau och komplettera sitt förråd av drycker. Samma dag sålde Fazer alla Sibelius verk i sin ägo till Breitkopf & Härtel.

För hemmabruk köpte Sibelius mest whisky och konjak före sitt tillnyktrande år 1908. Vermouth köpte han sporadiskt och sherry ännu mera sällan.
På restaurang berodde dryckesvalet på besökets ändamål. När det var frågan om kulinariskt kalasande med för- och efterrätter, kunde dryckeslistan bestå av sherry, ett öl och en aperitif (kall entrérätt), rödvin (kötträtt), några mellanwhisky, dessertvin (sötaktig efterrätt) och konjak (kaffe och cigarr). Ibland fortsattes kvällen med champagne och ostron.

Om Sibelius å andra sidan gick på restaurangen för att fly sina problem, kunde han nöja sig med bara en smörgås och en flaska champagne. Senare delen av kvällen var ofta enformig, till exempel: konjak, kaffe, cigarr, konjak, kaffe, cigarr…

År 1908 genomgick Sibelius en halsoperation som ledde till fullständig nykterhet för nästan sju år. Från år 1915 ända till förbudslagen 1919 följde Sibelius restaurangräkningar samma mönster som i början av seklet.

Förbudslagen 1919-32 utgjorde inte ett hinder för Sibelius alkoholbruk. Den bara begränsade urvalet. Från Kervo apotek fick han sprit, medicinalkonjak och -vin med recept. Apoteken hade också tjänliga urval av alkoholdrycker som man kunde köpa ”för medicinska ändamål”.
Sibelius hade inte brist på receptskrivare. Till exempel i oktober 1927 kunde han sålunda sända en beställning till apoteket vid Helsingfors salutorg: ”10 fl whisky och 10 fl Sauternes, båda av gott märke”.

När förbudslagen föll 1932, var Sibelius redan en förmögen man. Således skaffade han ett tämligen högklassigt basförråd till Ainola i maj-juni. Anskaffningens värde, 1400 nuvarande euro, var inte en stor summa för honom. Sibelius ville hålla fast vid sitt hems gästfrihet.

I början av 1930-talet var Sibelius redan en måttlighetsdrickare. Samtidigt hade hans smak förändrats. Han gynnade sötare sorter.

På 1930-talet bodde Sibelius till och med längre perioder på hotellen i Helsingfors när han arbetade på sin åttonde symfoni, men det var få som fick syn på honom. Den åldrande kompositören intog sina måltider redan helst i privatkabinett.

Inköpsfakturor från 1940-talet

Andra världskriget minskade varken kvantiteten eller kvaliteten på Ainolas alkoholförråd. Den gästfria värden tog hand om sitt omfattande förråd ända till sin död. De mängder som Sibelius intog minskade ytterligare med åren. En gång hände det till och med att husbonden på Ainola avstod från en grogg. För sina gäster förklarade han: ”Jag har redan tagit.” Och det hade han – under sitt långa liv.