Jean Sibelius första ”konstnärsgrupp” var en liten grupp som bestod av elever och lärare vid Helsingfors musikinstitut och som samlades kring pianospelsläraren Ferruccio Busoni från och med hösten 1888. Det var ett litet mirakel att en av sin tids mest berömda pianister som senare även blev en av tidens främsta kapellmästare och kompositörer förvillade sig till Helsingfors som ung man. Förtjusningen och aktningen mellan Busoni och Sibelius var ömsesidig.

Ferruccio Busoni

”Vi, ’eleven’ Sibelius, bröderna Järnefelt, Adolf Paul och jag bildade ett absolut inspirerande bordssällskap. Efter min newfoundländare Lesko kallade vi oss Leskoviterna”, berättade Busoni senare. Han var Pauls lärare, men eftersom Sibelius inte studerade pianospel, var den blivande kompositören aldrig Busonis elev.

Leskoviterna samlades ofta på Ericsons café. Om kvällarna kunde de även gå till Hotell Kämp som öppnat sina dörrar i oktober 1887 och vid vars piano de unga studerande kunde roa sig genom att improvisera till exempel med den ena handen på de vita och den andra på de svarta tangenterna. Flera årtionden senare skrattade Busoni, när den följande generationens kompositörer på allvar gjorde sådana experiment. ”Sibelius och bröderna Järnefelt var stimulerande sällskap för mig. Jag lärde mig även vissa saker av min direktör Wegelius, som var en synnerligen fin och kulturell man”, berömde Busoni.

För Sibelius var den viktigaste behållningen av Leskoviterna att han kunde stifta bekantskap med ett annat geni av världsklass och få uppmuntran av honom. Sibelius spelade Schumanns pianokvintett med Busoni på musikinstitutets konsert och åtnjöt dennes generositet och uppmuntran.

”När Busoni var ’uppsluppen’ vilket hände ganska ofta, bjöd han oss all tre på supé till Kämp. En hjärtlig och generös natur som handlade enligt stundens ingivelse. Han spelade mycket för oss när vi var tillsammans, antingen sina favoritkompositörers låtar eller fria improvisationer. Han uppmuntrade även oss att improvisera vid pianot , och jag utnyttjade hans överseende mot bristerna i mitt pianospel. När vi inte spelade, höll Busoni stämningen uppe genom att berätta om sina upplevelser i olika länder; han talade smittande livligt och kryddade sin framställning med utmärkta skildringar och kvickheter. Han var oslagbar i ordlekar.”

Benämningen Leskoviterna användes just inte mera efter 1880-talet, men Armas och Eero Järnefelt, Paul och Busoni var Sibelius viktigaste vänner ännu i årtionden. Det var till exempel Busonis förtjänst att Sibelius fick dirigera Berlins filharmoniker i början av 1900-talet, vilket påskyndade hans genombrott i Tyskland.