Jean Sibelius var en mycket bra pianist som förtjusade sina vänner med improvisationsuppvisningar. Han använde pianot som hjälp i sitt kompositoriska arbete och skapade även en omfattande pianistisk produktion. Pianot förblev emellertid hans näst viktigaste instrument efter violinen och han var inte förbehållslöst nöjd med pianots egenskaper. ”Pianot sjunger inte”, sade kompositören.

”Janne” Sibelius började pianospelet före skolåldern i sitt hem i Tavastehus. Ett av hans tidigaste barndomsminnen var att han kröp in under taffelpianot för att lyssna när modern spelade piano. Den lille Janne förknippade de ljud som han hörde med ränderna i trasmattan.

När han var sju eller åtta år gammal försökte man lära honom pianospel mera systematiskt. ”Janne fick ett slag med strumpstickan på fingrarna om han slog litet fel när han fick undervisning i pianospelets grunder framför moster Julia”, berättades det senare i Hämeen Sanomat. Janne vägrade också snart spellektionerna. ”Njutningen med den fria tonfantasin betydde allt för mig”, erkände han senare. Janne var emellertid bra på att lära sig saker ur minnet: till exempel vid 9 års ålder förvånade han familjen genom att spela delar av den musik han hört på harpvirtuosen Adolf Sjödéns konsert.

I tonåren blev violinen Jannes huvudinstrument. ”I mitt hem fanns ett taffelpiano vars tonhöjd var ca 3/4 steg för låg. Hela min värld var i det, och när man skaffade ett nytt piano vars stämning var normal, gick allt i kras, jag fjärmades från pianot och började gå över till violinen”, berättade Sibelius.
Sibelius utvecklades till en mycket skicklig violinist men övergav inte heller pianospelet. Det var ett obligatoriskt ämne vid Helsingfors musikinstitut, där Janne skrev in sig på hösten 1885. Under det första studieåret glänste Sibelius i tonträffning, violinspel och många andra ämnen i vilka han fick vitsordet tio, men i pianospel måste han nöja sig med en sjua.

Det var just på piano som Sibelius sökte och skisserade sina motiv i början av sin kompositörskarriär. På 1890-talet rusade Sibelius till pianot nästan alltid när han såg ett och började sedan improvisera. Redan under sina studieår hade han mod nog att spela piano vid kvällsbjudningar till och med för Ferruccio Busoni, och detta fortsatte han med på kvällssamkvämen också på 1890-talet.

”För Sibelius var det viktigt att få ett par glas när han improviserade – till exempel av en bourgogne som han uppskattade mycket – ty han var ju violinist och hans tekniska brister som pianist gjorde att han måste överskrida en viss tröskel när han uppträdde. När den hade överskridits, kunde ingen ana att den improviserande Jean Sibelius inte var en betydande pianist”, mindes Sibelius elev och vän Georg von Wendt senare.

”Dessa underbart härliga fantasier höll en i sitt grepp ända sedan första noten till sista ackordet så att åhörarna var som berusade. Man måste djupt beklaga att de aldrig kom på notpapper. De som hörde Sibelius fantisera på 1890-talet, då han oftast höll på med det, har fått åtnjuta den största skönhet som vår tids musik har kunnat erbjuda”, sade von Wendt.

Även Aino Sibelius hade ljusa minnen av Sibelius improvisationer. ”När han var yngre var han välbekant med klaviaturen. I synnerhet kommer jag ihåg de storartade improvisationerna på piano, med vilka han praktiskt taget berusade publiken i familjekretsen eller under sena kvällar med sina kamrater. Det var mycket intressant.”

Sibelius fortsatte pianospelet under åren på Ainola från och med hösten 1904. Han kunde till exempel improvisera på kvällssamkväm och spela klassiker fyrhändigt med sin hustru i familjekretsen. Han ville komponera så mycket som möjligt utan hjälp av pianot, men helt lyckades detta inte. Om nätterna hörde man ofta pianoljud på Ainola, när kompositören prövade sina idéer.

”Nattoner kallade vi hans tysta, nattliga spel, då han komponerade när de andra redan lagt sig. Dessa nätter hade en stark stämning som jag ännu kan känna när jag återvänder till barndomen i mina tankar”, berättade kompositörens dotter Margareta Jalas senare.

På sommaren 1914 väckte Sibelius uppmärksamhet i Förenta staterna inte bara som kapellmästare utan även som pianist. ”Han gav gärna tempona på sina verk till några kapellmästare som fanns på plats ”, har Carl Stoeckel berättat. ”Han nynnade på exempel eller spelade dem på piano och påpekade att han inte var pianist utan spelade som en kompositör spelar. Trots detta var det ett oerhört fint spel, fullt av känsla, styrka och nyanser.”

Som vuxen kunde Sibelius ”tala” genom pianospelet precis som i barndomen, då han hade komponerat försvarstal när han fått bannor hemma. Matti Kivekäs skildrade denna benägenhet på följande sätt:

”Ibland kan han mitt under en livlig diskussion gå till pianot och spela en eller två takter. – Så här, det här menar jag, – säger han.
Orden räcker inte till; musiken måste komma till hjälp. Eller så skildrar han våren och syrenens doft.
Är den inte just det här? — frågar han och slår ett besynnerligt ljust ackord.”

Kivekäs mindes att Sibelius även spelat dansmusik på piano för de yngsta döttrarna.

Sibelius komponerade tiotals pianominiatyrer, en stor del av dem i penningknipa för inhemska förläggare [se pianoverk]. ”Jag komponerar pianostycken på mina lediga stunder. I själva verket intresserar pianot mig inte, för det kan inte sjunga”, sade han till sin elev Bengt von Törne år 1916. Det var i det här skedet som Sibelius var tvungen att komponera speciellt mycket pianominiatyrer i penningknipa.

Trots detta fortsatte pianospelet ännu på äldre dagar. Den enda upptagningen av Sibelius som pianist är en stumfilmsnutt som – åtminstone enligt pianisten Olli Mustonen – förmedlar kompositörens naturliga grepp om pianot.

Violinisten Isaac Stern var en av de sista musikerna som fick höra Sibelius spela piano. År 1951 spelade Stern Sibelius’ violinkonsert på Ainola medan kompositören dirigerade en osynlig orkester och spelade allt emellanåt orkestersatsen på pianot. ”Hans färdigheter i pianospel var användbara”, skrattade Stern senare.

Barnbarnen fick höra ”Pappa” spela närmast på julen då kompositören framförde sina egna julsånger med ett robust grepp utan att snåla med pedalen. ”På julen spelade Pappa On hanget korkeat nietokset på ett storslaget sätt. Det var en tradition”, berättade Ruth Snellmans dotter Laura Enckell senare.

”Barnen fördes in i den mörklagda barnkammaren och kallades sedan till salen där det fanns en julgran med alla ljusen tända. Den skulle riktigt blända med sin glans. Han spelade On hanget korkeat nietokset, och spelade, med pedalen nere, lika högt som på en orgel. Det var som om han borde ha haft en orkester även där. Vi sjöng den och sedan sjöng vi Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Allt detta var mycket glatt. Ingenting andäktigt eller dystert.”