Jean Sibelius karriär som lärare började i Lovisa hösten 1891 då han satte in en annons i tidningen och fick några elever.

I detta skede betraktade man Sibelius som en av de mest lovande finska kompositörerna. I Lovisa kände man Jannes färdigheter som violinist och visste om hans studier i Berlin och Wien. Sibelius kunde samla ihop lite pengar genom att ge undervisning i violinspel och musikteori. Det kom tillräckligt med elever så att man kunde till och med ha en liten elevorkester under ett par månader.

Undervisningsarbetet slutade senast i januari 1892 då kompositören flyttade till Helsingfors. I praktiken förflöt våren med finslipning av Kullervo och sommaren med bröllopsarrangemang och bröllopsresan.

Hösten 1892 flyttade Sibelius med sin hustru till deras första gemensamma bostad i Helsingfors. Han hade fått tjänster både vid Musikinstitutet och vid Kajanus Orkesterskola. Mot dålig ersättning undervisade Sibelius som värst över 30 timmar i veckan i violinspel och musikteori. Elevmaterialet var mycket brokigt. För somliga kunde Sibelius endast lära teorins grunder, men till exempel med Otto Kotilainen och Axel Törnudd kunde han snabbt gå längre. Kotilainen berättade senare detaljerat om Sibelius som lärare:

”I musikteori och komposition blev mina lärare institutets berömde direktör Martin Wegelius och Jean Sibelius. Wegelius, en krävande herre av den gamla stammen, var en sträng och minutiös man av regler, och hans röda korrigeringskråkfötter tillsammans med de häftiga orden ”hva ä’ de här, herr Kotilainen?” var nog ganska irriterande trots att de var nyttiga för ens utveckling. Sibelius, vars mäktiga musikdrama Kullervo under den tiden upphetsade musikpubliken i hela landet, var en lärare av en helt annan sort.
Det skulle naturligtvis vara fel att säga att han inte brydde sig om regler, men han var i alla fall inte en vän av den stränga stilen. Om ton- och ackordgångar lät bra och totalintrycket av en studie var lyckat, nöjde han sig ofta med att bara nämna reglernas krav och gav således erkänsla även för elevens smak. ’Jag har också själv fått kämpa med stränga regler’, sade han en gång på en lektion.
Jag minns så väl min första teorilektion på institutet. En liten extra teoriklass för finska elever, bland dem ett par unga damer, också de östfinska om jag minns rätt, och den undertecknade hade blivit placerade i ett litet rum vid institutets kansli. Jag vet inte med hurudana känslor damerna, som redan varit med på ett par lektioner, väntade på lärarens ankomst. Men jag var skakad, för jag hade inte sett den unge mästaren annat än med taktpinne i hand när han dirigerade sin ’Kullervo’. (Och det var minsann en stor händelse för mig att se Sibelius och lyssna till någonting som med sin mäktighet nästan krossade hela mitt innersta väsen.) Dörren öppnades och en lång, slank man med tindrande ögon och tjockt och yvigt hår, vår lärare, störtade in. Han hälsade, satte sig ned på sin stol, steg snart upp, tände på en cigarr, tittade ut genom fönstret, kastade ett öga på oss, sin lilla flock, och sade till damerna: ’Det är så vackert där ute. Kanske vill ni ta en promenad i den friska luften och se på staden’. Och de unga damerna gick beredvilligt. ’Det är synd’, sade han efter att de hade gått ’att de unga damerna från landsbygden förlorar sina kinders röda färg här i tobaksröken’, och log sitt charmerande skälmska leende som var typiskt för honom. När vi blev kvar på tu man hand, började min lärare förhöra mig i allmän musiklära – under de här lektionerna måste man förresten vara närvarande hela läsåret. Där knogade vi kors och tvärs i M. Wegelius’ ’Musiklära och analys I’ med skalor, intervaller, ackord, främmande toner, litet av varje sak men med många exempel. Vi lyssnade efter övertoner. Han öppnade flygellocket, tryckte på pedalen och slog starkt en låg ton. Och då lyssnade vi efter med spänd uppmärksamhet. ’Någon gång när jag har varit på landet’, sade min lärare, ’har jag hört övertonerna i en rågåker när jag låg på åkerrenen.’ Jag nickade för att försäkra att jag trodde på honom. På den lektionen hade han också tid att tala litet om instrument. Han frågade bland annat: ’Spelar Ni flöjt?’ och när jag svarade nekande, fortsatte läraren: ’Den ljuger, och ju högre den stiger, desto mera ljuger den, ’flöjtar’, varav dess namn’. Och jag trodde på honom. Läraren promenerade en stund och rökte. ’Har Ni skrivit generalbas’ ’Ja, det har jag gjort — bara för mig själv’, svarade jag. Och eftersom jag hade boken med mig, angav han ett stort antal övningar i olika kapitel och bad mig skriva dem, slank själv bort och gick till och med ut på stan. Efter omkring en timme kom han tillbaka och då hade jag nästan skrivit dem. Han såg på dem med rynkad panna, på några ställen antecknade han att stämföringen skulle vara bättre på det där sättet men att det här är också rätt.
Jag har dröjt vid den ovannämnda skildringen — det tog sammanlagt kanske nästan tre timmar — därför att det på sätt och vis var mitt inträdesprov till att bli Sibelius’ elev. Det var en riktig teoristorm och efter det berörde vi inte den s.k. allmänna musikläran som ett egentligt ämne. Medan de unga damerna svettades med grunderna, började jag under de här lektionerna i stillhet skriva harmonisering och senare även kontrapunkt som jag sedan fortsatte utan avbrott när jag flyttade till orkesterskolan med min mästarlärare och blev en elev där. Jag hade nämligen avlagt de s.k. obligatoriska ämnena vid Musikinstitutet. Vid sidan om harmonisering och kontrapunkt började jag på orkesterskolan att experimentera med egna kompositioner, först med kör- och solosånger och senare med små stycken för orkester. Hela tiden, det vill säga under flera år, var Jean Sibelius min lärare. Än idag blir jag glad och varm till sinnes när jag minns de där lektionerna. Hur väl kunde han inte inspirera och uppmuntra sin elev, för att inte tala om hur hans påpekanden och råd liksom träffade huvudet på spiken när jag visade mina kompositioner för honom. Aldrig tog han sig till instrumentet utan läste dem — med de bekanta rynkorna på pannan — igenom, och när han kommit till slutet visade han den svaga punkten som man sedan måste ändra till nästa gången.”

Axel Törnudd som började sitt andra studieår hösten 1892 blev hans elev utanför orkesterskolan. Törnudds minnen om Sibelius som lärare är slagkraftiga ännu idag:

”Hans ständiga råd lydde: ’Komponera enkelt! Ju enklare, desto bättre. Se på Palestrina, hur han är så skimrande klar! För min egen del strävar jag med alla krafter till största möjliga enkelhet.’
Dessa var underliga ord av en man som komponerat Kullervo! Kaosets mästare predikar enkelhet! Jag måste erkänna att jag ibland skrattade i skägget (fast jag inte hade ett skägg), när jag tänkte på rådet och dess givare. Inte en stund tvivlade jag på mästarens allvarliga uppriktighet när han sade detta, men jag förundrades över hur en titan vars blod ständigt svallade kunde sträva efter denna enkla klarhet. Jag blev förundrande i många år.”

Sibelius arbetsbörda som lärare bara ökade år 1894, när han för en stund blev utnämnd till vikarie för Richard Faltin, universitetets musiklärare. Både han och Kajanus började få allt flera av dessa vikariat när Faltin blev äldre. Vid samma tidpunkt började han då och då anhålla om tjänstledigheter från sina andra lärartjänster. Till sist sökte Sibelius tjänsten som Faltins efterträdare år 1896 och höll sin provföreläsning om folkmusikens inverkan på tonkonsten. Han fick tjänsten på våren 1897, trots att även Kajanus och Ilmari Krohn hade sökt tjänsten. Robert Kajanus överklagade beslutet och fick beslutet upphävt. Besvärsskriften var en chock för Sibelius, och efter detta förhöll han sig alltid misstänksamt mot sin vän Kajanus, även om han alltid hade bara gott att säga om honom i offentligheten.

I slutet av år 1897 godkände kejsaren ett tioårigt konstnärsstipendium på 3000 mark per år. Sibelius förmodade senare att Kajanus ordnat med stipendiet till honom som kompensation för att ha tagit musiklärarvakansen på universitetet.

Stipendiet var omkring hälften av en professors lön. Under den första tioårsperioden motsvarade det 11 000 nuvarande euro. Stipendiet löste inte de ekonomiska problemen, och Sibelius fortsatte som lärare ännu vid sekelskiftet. Till exempel under åren 1899-1900 kunde han hålla lektioner i sitt hem i Kervo såsom Otto Kotilainen har berättat.

”Ofta besökte jag mästarens hem förutom de vanliga lektionerna på orkesterskolan. I samband med dessa extra lektioner minns jag i synnerhet de tider då familjen Sibelius bodde på Mattila gård, nära Kervo station och dit gick jag under hela vintern, nästan en gång i veckan. Där satt mästaren vanligen vid sitt arbetsbord i ett moln av tjock cigarrök och arbetade med sina verk, partitursidor låg i en enda röra på bordet och kanske även under det. Men jag kunde aldrig upptäcka en min eller tecken på att jag skulle ha kommit vid en opassande tidpunkt, utan han hälsade mig alltid välkommen och avbröt sitt eget arbete (…) Jag hade skrivit några små stycken för stråkorkester och några av dem hade även framförts vid orkesterskolans offentliga prov. På sitt vanliga uppmuntrande sätt förmodade min lärare mig att pröva mina krafter med ett mera omfattande verk för en hel orkester. ’Hoppa i sjön bara, så måste du lära dig att simma’, sade han.”

Sibelius blev kvar vid orkesterskolan ännu år 1903, då hans vän Axel Carpelan redan skyndade på kompositörens flyttning till landet bort från stadslivets frestelser. Enligt Carpelan var det inte så viktigt med inkomsterna från orkesterskolan, eftersom kompositören ändå tog så många obetalda ledigheter. Vid tiden för byggandet av Ainola avbröts Sibelius lärarverksamhet faktiskt för ett par år.

Den 22 mars 1906 dog Sibelius förra lärare Martin Wegelius och Armas Järnefelt tillkallades att leda Musikinstitutet. Han fick även Sibelius att igen på hösten anmäla sig som lärare i teori och komposition. Sibelius främsta elever var Toivo Kuula, som skrev sin utmärkta pianotrio under våren 1908 under ledning av Sibelius, och Leevi Madetoja som blev Sibelius’ elev på hösten 1908. Enligt Madetoja började Sibelius sin första lektion på Ainola med att säga sig vara en ”dålig lärare”.

Ja, vem är en dålig och vem är en bra lärare?” frågade Madetoja senare. ”Det torde i de flesta fall bero på i vilken mån det uppstår växelverkan mellan läraren och eleven. Och jag måste säga att jag blev mycket rikare redan under det första korta besöket hos min mästare. Ingen undervisning i snävt pedagogisk bemärkelse. Bara korta, träffande anmärkningar. I den fuga som jag skrivit höll vi oss inte länge; vi började tala om allmänna musikalisk-estetiska frågor. Ett gott och alltid riktigt råd kommer jag ännu ihåg från denna lektion: ’Inga döda noter! Varje not måste leva!’ Kan man ge ett bättre råd till en musikstuderande?
En annan väsentlig sida i Sibelius ledning var att han sporrade eleven att anstränga sina krafter. ’Man måste kasta sig i vattnet, så att man lär sig simma!’ Man skall inte vara rädd för uppgiftens svårighet; ta itu med den friskt och modigt bara!”

Denna undervisningsperiod tynade bort, även om vänskapen med och biståndet till Madetoja fortsatte. Ännu våren 1916 tog Sibelius Bengt von Törne till sin privatelev. ”Ni förstår att jag inte alls undervisar i ordets egentliga bemärkelse och att jag inte kan ge er vanliga lektioner”, påminde Sibelius ändå. ”Dessutom vet jag inte om jag är en bra lärare eller inte; jag tror att ju bättre kompositör man är, desto sämre är man som lärare. I alla fall kan jag kanske ge er några tips som ni inte hittar i böcker om orkestrering och också göra er förtrogen med de hemligheter jag lärt mig genom min långa erfarenhet.”

Bengt von Törne berättade mycket detaljerat om sina lektioner i sin lilla bok Sibelius: A close up. Enligt boken betonade Sibelius för von Törne att det inte får komma splittring till orkestreringen. Han sade sig gynna ”pedaleffekten” vid övergång från en instrumentgrupp till en annan. ”Jag lägger alltid andra violiner eller altar i mitten som ingen karakteristisk klangfärg har. Egentligen hör ni bara blåsarna men spelandet fortsätter ändå.”

Med pianots pedal kan man få ett fortissimoackord att sakta försvinna. Samma intryck kan man enligt Sibelius åstadkomma genom att ”låta trumpeterna, basunerna, hornen och träblåsinstrumenten börja ackordet, alla i fortissimo. Sedan följer diminuendot, de kraftigare blåsinstrumenten lämnas bort så småningom och det är endast hornen och klarinetterna, flöjterna och fagotterna som stannar kvar för att avsluta sitt diminuendo i det ljuvaste pianissimot”. ”På det här sättet lyckas ni skapa ett idealiskt skönt intryck”, betonade Sibelius.
Instrumenteringen ville kompositören inte se som ett mål utan som ett medel. ”Ni får aldrig skriva någonting om ni inte vet exakt hur det kommer att låta. Genom att använda instrumentens mera sällsynta tonområden åstadkommer ni då och då helt nya och intressanta tonfärgintryck. Men detta tvingar er inte att hänge er till effektsökande experiment som så många tyvärr verkar göra”, påpekade Sibelius. Han påminde mig också om orkesterns många små ofullkomligheter som man måste ta i beaktande i instrumenteringen. ”Det är alltid viktigt att behålla kontakten med livets realiteter. Själv blir jag till exempel glad varje gång jag får en verklig kontakt med orkestern, och jag kallar alla konserter jag dirigerar för mina ’orkesterbad’. Tro mig, de är viktiga för er hälsa som musiker, för utan dem kunde ni bli för idealistisk.”

Läraren kunde också uppmuntra sin elev. ”Hittills har era partitur alltför mycket påmint om Schuberts pianostil. Det är ett vanligt fel i unga komponisters första experiment. Men nu är det annorlunda; i detta partitur finns öppna mellanrum och man kan känna hur frisk luft strömmar in genom fönstret. Den här gången har ni fått liv i det och öppnat fria utsikter åt båda sidor”, berömde han sin elev på en lektion.

Sibelius iddes inte undervisa von Törne längre än ett par månader. Han ansåg alldeles rätt att en lärare med stark personlighet kan kväva en elevs självständighet.

Efter von Törne gav Sibelius uppmuntran och råd till många andra kompositörer, men såvida man vet gav han inte egentliga lektioner efter år 1916. Några nyckelfraser hängde med genom decennierna: när en radiointervjuare bad honom om råd för unga kompositörer, sade han detsamma som till Madetoja hösten 1908: inga onödiga noter. Varje not måste leva.

Som lärare skapade Sibelius inte en skola i stil med Arnold Schönberg, och han eftersträvade det inte heller. I Leevi Madetojas produktion kan man säkert finna även sibelianska drag, men i bilden av Sibelius som lärare tycks det vara impulsiviteten och förmågan att inspirera som man minns bäst. Det verkar som om Sibelius förebild som lärare var hans egen lärare under året i Wien, Karl Goldmark, snarare än en sträng exercerare i stil med Albert Becker som gav honom lektioner i Berlin.

Som lärare var Sibelius som bäst när eleven redan kunde komponera och endast behövde råd av ett mera erfaret ögonpar. Hans undervisningsteknik lämpade sig inte för exercis som började från grunderna, men brinnande konstnärlig kompromisslöshet förmådde han inprägla i sina elever.