Op. 71 Scaramouche

Musik till Poul Knudsens tragiska pantomim med samma namn. Färdig 1913; urpremiär i Köpenhamn 12.5.1922 (Det Kongelige Teater, dirigent Georg Höeberg). Två arrangemang för piano av en del av musiken (Danse élégiaque och Scène d’amour) 1914, arrangemang för violin och piano (Scène d’amour) 1925.

Sibelius fick en beställning för musiken till Poul Knudsens tragiska pantomim på hösten 1912 av den danska förläggaren Wilhelm Hansen. Vid årsskiftet fick han ett nytt libretto där det till tonsättarens förvirring även fanns dialog med. Sibelius gillade inte detta, men beslöt ändå att uppfylla kontraktet, även om arbetet uppenbarligen var mera omfattande än han hade kunnat föreställa sig: inte enbart ett par dansnummer, utan en genomkomponerad pantomim.

Arbetet blev färdigt i december 1913, men det visade sig att ingen visste när det skulle framföras. Sålunda gjorde Sibelius pianoarrangemang av ett par scener i början av år 1914. Sibelius glömde partituret i flera år, men år 1921 började han igen planera en orkestersvit av den fina musiken. Detta glömdes i sin tur, när Köpenhamns kungliga teater slutligen uruppförde pantomimen efter en lång fördröjning i maj 1922. Kritikerna berömde den ”ljuva och säregna” musiken. ”Kvällens mest upplyftande och värdebringande del var föreställningens musik”, skrev Berlingske Tidende. Politiken beundrade ”snillets prägel”, tonsättarens resurser, demoni och musikens säregna perversitet. ”Scaramouche en stor succé i Köpenhamn”, skrev Sibelius i sin dagbok.

Följande år såg Sibelius verket på Nationalteatern. Kritikerna tyckte om den ”expressionistiska” iscensättningen, men även de var irriterade över de talade replikerna som stred mot pantomimens natur.

Handling berättar om den vandrande kutryggiga dvärgen Scaramouche vars viola uppenbarligen har magiska krafter. Med sitt spel försätter han den vackra Blondelaine i trans under vilken skönheten lämnar sin man Leilon mitt under en stor fest. Sibelius skriver festmusik av dekadenta dansrytmer, och Scaramouches viola spelar kromatiska tonfigurer långsamt och demoniskt. Leilons längtan skildras av utomordentligt vacker musik av vilken Sibelius senare bearbetade den vemodiga Scen d’amour för violin och piano. Dramat kulminerar när den ångerfulla Blondelaine dödar Scaramouche. Makorna är åter tillsammans, och hustrun dansar i takt med sin mans musik, tills blodflödet bakom draperiet skrämmer upp henne. Scaramouches violamelodi hörs formligen från andra sidan graven, Blondelaine dör av skräck på liket av Scaramouche, och Leilon blir vansinnig när han ser denna syn.

Scaramouche är skriven för en liten orkester. Bleckinstrumentens hela styrka är inte i bruk, men å andra sidan är pianot med. Därutöver löser tonsättaren uppfinningsrikt orkesterns uppdelning i tre delar: musikerna på scenen, huvudpersonen som tidvis spelar bakom scenen och själva orkestern. Musiken är transparent, sofistikerad, drömlik och demonisk.

På grund av musikens slagkraftighet uppfördes Scaramouche ofta på 1920-talet. Pianisten Wilhelm Kempff såg den i nuvarande Oslo och skrev om sin förtjusning. År 1927 framförde danskarna verket i Paris varifrån Sibelius själv hade rest efter en semesterresa bara litet tidigare. Även där fick musiken en bra kritik.

På äldre dagar mottog Sibelius ett arrangemang av orkestersviten Scaramouche av en ung utländsk kompositör som bad om kompositörens tillstånd till detta.. Den gamle Sibelius använde tid för att göra sviten bättre men ansåg sig ändå inte kunna acceptera slutresultatet. Kompositören godkände slutligen Jussi Jalas orkestersvitversion som bevarar den ursprungliga orkestreringen och komprimerade pantomimens skeende till cirka tjugo minuter. Ännu intressantare än den är Scaramouches ursprungliga, över en timme långa musik, som spelades för första gången 1990 i Göteborg under ledning av Neeme Järvi.