Sibelius: Musik till Shakespeares skådespel ”Stormen” op. 109 (1925-26)

Det finns en gåta i Sibelius sena period. När kompositören närmar sig sitt 60:e levnadsår, blir arbetet allt svårare för honom: ”självkritiken växer till enorma mått”. Av dessa problem kan emellertid ingenting märkas i de verk som komponerats under första hälften av 1920-talet. Jämfört med den V symfonins (1915-19) smärtsamma kompositionsprocess verkar symfonierna VI (1923) och VII (1924), Stormen-musiken (1925-26) och Tapiola (1926) snarare ha blivit till mödolöst. Och det viktigaste är detta: på samma sätt som Sibelius fullbordar den för honom så centrala formen i sin sista symfoni är Tapiola en mästerlig avslutning av en serie symfoniska dikter och Stormen hans mest storslagna scenmusikverk.

Stormen kom till genom en skenbart yttre impuls då Sibelius danska förläggare Wilhelm Hansen frågade i maj 1925: ”Har du komponerat musiken till Stormen? Det Kongelige Teater i Köpenhamn vill nämligen ge detta skådespel och skulle eventuellt vilja använda din musik.”
Intressant nog hade Sibelius vän och mecenat Axel Carpelan som dog år 1919 föreslagit redan år 1901: ”Hör nu herr S., borde Ni inte någon gång rikta Er uppmärksamhet mot Shakespeares dramer … Stormen borde vara lämplig just för Er: Prospero (trollkarlen), Miranda, jordens och luftens andar m.m..” På samma sätt som Sibelius kom att komponera den av Carpelan rekommenderade ”Waldsymphonie” i sin Tapiola torde Stormens motivkrets ha sysselsatt honom redan en längre tid och det var inte svårt för honom att identifiera sig med en annan åldrande konstnärs, Prosperos, öde.

Partituret för det nya scenverket kom till förvånansvärt snabbt, under hösten 1925, möjligen delvis i början av följande året. Den över en timme långa scenmusiken har komponerats för sångsolister, blandad kör, harmonium och en stor orkester. Inalles uppfattar musiken 36 nummer.

Uruppförandet ägde rum i Köpenhamn den 15 mars 1926, och i synnerhet musiken i skådespelet var en succé och den ansågs vara lyckad.
”Shakespeare och Sibelius, dessa två genier, har hittat varandra.”

Strax efter premiären skrev Sibelius: ”I Storm-musiken finns en hel del motiv som ville utveckla utförligare. För dramats skull har jag endast kunnat skissera dem.” Tapiolas slutklimax och dess heltoniga och kromatiska texturer kan ses som vidareutvecklingar av Stormen och i synnerhet av dess uvertyr. Men annars gav Sibelius tyvärr upp sina planer: de två orkestersviterna som baserar sig på scenmusiken och den därifrån lösryckta uvertyren omfattar sammanlagt 19 nummer i vilka Sibelius tvärtom koncentrerade och kombinerade delar, ibland med ett litet underligt grepp som fördunklade dramat. Därför är det mer än motiverat att ta den ursprungliga scenmusiken åter i konsertbruk, i synnerhet då många delar som förblivit utanför sviterna är storartad musik.

I Stormen är Sibelius orkestrala genialitet på sin höjd. Hans sinnrikhet, hans förmåga att skapa nya oerhörda orkesterfärger verkar outsinlig. Klangmagin i nummer som är bekanta från sviterna återuppväcks i originalform. Harpans, harmoniets och körens klangbild i Vindarnas kör (nr 4) och kombinerandet av harpan och harmoniet med de höga, sordinerade stråkarna och flöjtsolot i Eken (nr 9) alstrar en drömlik, berusande atmosfär.

Å andra sidan är den korta, upprepande musiken som beskriver Ariels flygande omkring (nr 3, 5, 21, 28-30) samt de nummer som blivit torser i sviterna men som är med i hela sin vidd i scenmusiken – karakteriseringen av den skurkaktige Antonio (nr 17) och det skakande dissonanta porträttet av Prospero (nr 32) – slår på med full kraft. Också mellanspelet som skildrar Caliban (nr 11) och det mäktiga barockporträttet av Prospero (nr 8) gör ett starkare intryck i sitt ursprungliga format.

Först och främst är lyssnaren tacksam för att han eller hon i och med scenmusiken skänks ett tiotal helt nya nummer, bland dem ett par bedårande sånger. Dessa är bl.a. Ariels tredje sång (nr 10), den spralliga Stefanos sång (nr 12), Iris’ melodram (nr 24) och den stolta Junos sång (nr 25), de två sistnämnda i valsrytm samt den ståtliga Cortège (nr 34) och frågande Epilog (nr 34 bis) i avslutningen.

I den ursprungliga musiken för Stormen visar sig Sibelius vara en tondiktare på höjd av sin skaparkraft. Musiken utsträcker sig från barock i stil med Corelli och Purcell ända till neoklassicism à la Stravinskij (Scene, nr 31) och
fräsighet à la Prokofjev (Caliban-numren 11 och 13). Trots den breda stilskalan förmår han att hålla musiken ihop. Sibelius förenar den grövsta commedia dell’arte (Stephanos och Calibans sånger, dryckesbrödernas Kanon nr 16) till den sublimaste tragedin (Prospero-numren) – i sann shakespearesk anda. I Stormen skapade Sibelius ett av sina mest geniala orkesterpartitur.

Synopsis

Med hjälp av kungen av Neapel Alonso har Antonio gripit makten från sin bror Prospero, hertigen av Milan. Med sin dotter Miranda
har Prospero bosatt sig på en öde ö vars invånare, luftanden Ariel och monstret Caliban, han har tvungit till sina undersåtar med trollkrafter. Efter många år passeras ön av ett skepp med Antonio och Alonso med sin son Ferdinand, sin bror Sebastian och sin rådsherre Gonzalo. Här börjar skådespelets musiknummer (1-34bis.):

Nr 1, Uvertyr (senare det 9:e numret = I/9: Stormen i den 1:a konsertsviten).
Skeppet sjunker i en orkan som blåsts upp av Prospero.

I akten

Nr 2, Miranda faller i sömn (I/7b: Berceuse). När Miranda blivit skakad av skeppsbrottet, berättar Prospero om sitt förflutna och får sin dotter att
somna.
Nr 3, Ariel flyger till platsen. Prospero kallar Ariel. (Som en ande har Ariel inget kön. På scenen spelas rollen vanligen av en man eller en pojke, men Sibelius har gett rollen till en kvinnlig sångerska.)
Nr 4, Vindarnas kör (II/1: Vindarnas kör). Ariel berättar hur han sänkt skeppet; musiken skildrar de ljumma vindarna efter stormen.
Nr 5, Ariel skyndar bort. Prospero befaller Ariel att avlägsna sig och förändras till en sjöjungfru som endast han kan se.
Nr 6, Ariels 1:a sång med introduktion och kör (II/8: Najaderna). Efter en ordväxling mellan Prospero och Caliban återvänder Ariel som en osynlig sjöjungfru och spelar och sjunger till ackompanjemang av läten av hundar och tuppar.
Nr 7, Ariels 2:a sång (I/8b: Ariels sång). Ferdinand sitter på stranden och sörjer eftersom han förmodar att hans fader har dött, vilket Ariel bekräftar med sin sång.

II akten

Nr 8, Mellanspel (II/4: Prospero). Musiken målar ett porträtt av den ädle Prospero varefter man återvänder till dem som räddats från skeppsbrottet.
Nr 9, Eken [Ariel] spelar flöjten (I/1: Eken). Alonso sörjer när han tror att hans son har dött och de andra förbannar sitt öde när de hamnat på en öde ö; Ariel återvänder med flöjtspel då en del av sällskapet
faller i sömn.
Nr 10, Ariels 3:e sång. När de andra har somnat, tänker Antonio och Sebastian döda Alonso och Gonzalo, men Ariel kommer tillbaka för att förhindra planerna.
Nr 11, Mellanspel [Caliban] (I/6: Scènes mittparti). Ett porträtt av monstret Caliban som Prospero förslavat.
Nr 12, Stephanos sång. Caliban möter narren Trinculo som räddat sig från skeppet jämte den supige munskänken Stephano som sjunger med lägeln i handen.
Nr 13, Calibans sång (I/3 Calibans sång). När Caliban får ”himmelsk dryck”, tror han att Stephano är en gud och ser denne som sin nya herre.

III akten

Nr 14, Mellanspel [Miranda] (II/7: Miranda). Akten börjar med ett mellanspel som skildrar Mirandas charmerande väsen; Miranda och Ferdinand har hitta varandra med hjälp av Prospero.
Nr 15 (I/2: Humoresk). Stephano, Trinculo och Caliban grälar.
Nr 16, Kanon (I/5: Kanon). Kumpanerna planerar att döda Prospero, de sjunger en kanon och tågar bort styrda av Ariels musik.
Nr 17, Djävulsdansen (II/9: Dansscen). Antonio och Sebastian planerar igen att mörda Alonso; den spanska dansen ger ett porträtt av Antonio.
Nr 18, Ariel som harpya (I/1: Eken, endast de första ackorden). Djävulsliknande varelser dukar bordet för de räddade, men banketten tar slut när Ariel kommer i skepnad av en harpya och sveper bordet tomt med sina vingar.
Nr 19, Dans II [Djävlarna dansar bort] (I/4: Skördefolket, slutpartiet). De underliga varelserna tar bort bordet och avlägsnar sig med en dans.
Nr 20, Intermezzo (II/2: Intermezzo). Alonso ångrar sig när han tror att hans son har dött som en hämnd av Prospero; musiken mellan III och IV akten skildrar Alonsos sorg.

IV akten

Nr 21, Ariel flyger till platsen = nr 3. Prospero medger att han prövat Ferdinand, men nu ger han Miranda som gemål åt denne och tillkallar Ariel.
Nr 22, Ariels [4:e] sång (II/5: Sång). Tillkallad av Prospero trollar Ariel fram en antik skördefest med gudinnor för det unga paret.
Nr 23, Regnbågen (I/8a: Mellanspel). Regnbågen belyser festen regnbågsgudinnan Iris till ära.
Nr 24, Iris melodrama. Iris recitation ackompanjeras av en valsrytm.
Nr 25, Juno sång. I sin valssång önskar övergudinnan Juno det unga paret ”rikedom, kärlek, ett långt liv, mildhet, lycka och ära”.
Nr 26, Najadernas dans (II/3: Nymfernas dans). Sjöjungfrurna dansar en charmig menuett.
Nr 27, Skördaren (I/4: Skördefolket). Skördefolket ansluter sig i dansen.
Nr 28, Ariel flyger till platsen (= nr 3). Prospero minns Calibans lömska plan och tillkallar igen Ariel.
Nr 29, Ariel flyger bort (= nr 5). Prospero förordar Ariel att hämta granna kläder för att locka skurkarna, och Ariel skyndar bort.
Nr 30, Ariel flyger till platsen. Ariel återvänder genast när han har verkställt ordern.
Nr 31, Hundarna (I/6: Scéne). Caliban, Stephano och Trinculo tänker döda Prospero men blir förtjusta i de granna kläderna och prövar dessa tills andar i form av hundar som bussats av Prospero driver skurkarna bort.

V akten

Nr 31bis, Uvertyr (II/6: Sång II). Som introduktion hörs en uvertyr som musikaliskt är densamma som Ariels 5:e sång litet senare.
Nr 32 (I/7a: Intrada). I magikerdräkt beordrar Prospero Ariel att gå och befria det förtrollade sällskapet; hans beslut att avstå från trollkrafter karakteriseras av ”ett vansinnigt klang följd av högtidlig musik”.
Nr 33, Ariels [5:e] sång (II/6: Sång II). Prospero klär sig igen i dräkten av hertigen av Milan och befriar Ariel som jublar däröver.
Nr 34, Cortège. Aristokraterna och de som förvillat sig kommer till Prospero som benådar alla; efter en allmän förlåtelse och ett glatt återseende
tågar sällskapet till Prosperos boning i takt av en högtidlig polonäs.
Nr 34bis, Epilog.

För föreställningen i Helsingfors år 1927 komponerade Sibelius ännu ett majestätiskt resignerat slutnummer i andan i Prosperos musik.