Karelia-musiken, -uvertyren och -sviten

[Op. 10/11] Karelia-musiken Tablåmusik för ”Wiborgs Nations Festlotteri för det fria bildningsarbetet i Viborgs län”; uvertyr (se orkesterverken op. 10) och åtta tablåer (arrangemang: se orkesterverken op. 11). Färdig 1893; urpremiär i Helsingfors på Wiborgs Nations soaré 13.11.1893 (dirigent Jean Sibelius).

Op. 10 Karelia-uvertyren. Färdig 1893 för ”Wiborgs Nations Festlotteri för det fria bildningsarbetet i Viborgs län”; urpremiär i Helsingfors på Wiborgs Nations soaré 13.11.1893 (Helsingfors orkesterförenings orkester?, dirigent Jean Sibelius).

Op. 11 Karelia-sviten. 1. Intermezzo, 2. Ballade, 3. Alla marcia. Färdig 1894 från musiken till ”Wiborgs Nations Festlotteri för det fria bildningsarbetet i Viborgs län” (1893). Se även op. 10. Av numren 1 och 2 arrangemang för piano 1897 (?).]

År 1893 fick Sibelius en kompositionsbeställning av Wiborgs Nation för tablåer som berättade om Karelens historia. Beställningssumman var 500 mark, och med den avklarades ett halvt års hyror. Sibelius fick ett skäl att på nytt forska i karelsk runosång och svenska medeltida ballader.

Den 13 november 1893 hörde eller åtminstone såg man Sibelius dirigera sin musik i bakgrunden av historiska tablåer. Tablåerna berättade om Karelens historia, och även runosångerskan Larin Paraske steg upp på estraden. Efter uvertyren hörde man åtta tablåer:
1. Ett karelskt hem. Budskap om krig (År 1293).
2. Grundandet av Viborgs slott (År 1293).
3. Hertig Narimont av Litauen vid skatteuppbörd i Kexholms län (År 1333).
4. Karl Knutsson på Viborgs slott. Ballad (År 1446)
5. Pontus de la Gardie utanför Kexholm 1580.
6. Viborgs belägring (År 1770).
7. (och 8.) Det gamla Finlands [Karelens] återförenande med storfurstendömet Finland (År 1811).

Som avslutning till tablåerna hördes Sibelius imponerande arrangemang av Vårt land.

Ernst Lampén berättade senare om urpremiären:

”Salen dånade som en ocean i blåsten. Jag kunde inte urskilja en enda ton till den motsatta ändan. Publiken kunde inte ge sig till tåls för att lyssna, den knappast visste att man spelade. Men där var ju orkestern, placerad bakom pelarna. Jag plöjde med mina armar i människohavet och kom efter långa vedermödor alldeles fram till orkestern. Där fanns ett par åhörare. En handfull.
Jag tror att jag hann fram just när marschen spelades. Vilken utomordentligt behagfull och ringlande melodi! Vilken svajande rytm! Jag tror att Carelias olika delar hade då andra namn än nuförtiden. Vad jag kan minnas lånade den litauiska fursten Narimont sitt namn till en del, den delen där den starka stamptakten smäller. Så näpen musik hade jag inte tidigare hört från Sibelius.”

Lampén mindes rätt. ”Hertig Narimont av Litauen vid skatteuppbörd i Kexholms län” innehåller ett huvudavsnittet som i praktiken är detsamma som Karelia-svitens Intermezzo som Sibelius bearbetade senare. Karelia-svitens Ballad var å sin sida till en början den Fjärde tablån eller ”Karl Knutsson på Viborgs slott”. Knutsson lyssnar till en trubadurs melodi, men i Karelia-sviten ersätts sångaren av ett engelskt horn. Den Femte tablån eller ”Pontus de la Gardie utanför Kexholm” har i praktiken samma huvudavsnitt som Alla marcia som avslutar Karelia-sviten.

Den första tablån innehöll runosång i Kalevalaanda, och melodin är exakt densamma som den som Sibelius tecknade upp från Pedri Shemeikka på Korpiselkä i juni 1892.

Cirka en vecka efter urpremiären gav Sibelius en kompositionskonsert där han presenterade en orkestersvit i åtta delar från Karelia-musiken. Den slutade fortfarande med Vårt land. Av kritikerna var Karl Flodin stormförtjust. Enligt honom hade Sibelius förflyttat sig närmare den allmäneuropeiska riktningen. Oskar Merikanto ansåg att Sibelius var mera begriplig än förr och skrev den 21 november att sviten innebar ”betydande steg framåt”.

Den 23 november dirigerade Sibelius uvertyren och de tre delar av vilka han bearbetade sin populära Karelia-svit på en populärkonsert. Kajanus fortsatte med denna praxis.

Sibelius såg Karelia-musiken troligen som någonting han gjorde vid sidan om. ”Jag tycker att jag varit i ett så förnedrat tillstånd när jag har blivit tvungen komponera för pengar”, skrev han i början av november, före Karelia-musikens urpremiär.

Verkets stora popularitet fick honom ändå att förstå dess värde. Han sålde uvertyren och de tre delar som bearbetats till svit till Fazer 1899, men de otryckta verken hamnade år 1905 till Breitkopf & Härtel. På begäran av Sibelius publicerade de verken som två olika opus år 1906. Uvertyren var enligt kompositören redan ”nästan för ungdomlig”.

Opus nummer 11 eller Karelia-sviten sålde också bättre än uvertyren. De fastnande melodierna och det rytmiska suget gör Karelia-sviten fortfarande till ett av Sibelius mest populära orkesterverk. På 1990-talet grävdes även den ursprungliga Karelia-musiken fram för att inspelas på skiva och för att spelas på konserter. Publiken fick igen beundra den unge Sibelius melodiska uppfinningsrikedom.