Op. 51 Belsazars gästabud

Musik till Hjalmar Procopés skådespel med samma namn; tio nummer. Färdig 1906; urpremiär på Svenska teatern i Helsingfors 7.11.1906 dirigent Jean Sibelius). Av nummer 2b arrangemang för sång och piano (Solitude) 1939. (Arrangemang till svit: se orkesterverk op. 51.)

Op. 51 Belsazars gästabud, svit. Från musiken till Hjalmar Procopés skådespel med samma namn. 1. Orientalisk marsch, 2. Solitude, 3. Nocturne, 4. Khadras dans. Färdig 1907; urpremiär i Helsingfors 25.9.1907 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, som dirigent Jean Sibelius). Pianoarrangemang 1907.

Kvaliteten på Jean Sibelius scenmusik var inte bunden till skådespelets text. Belsazars gästabud av Hjalmar Procopé tog sitt ämne från det femte kapitlet i Daniels bok i Gamla Testamentet och utnyttjade ungefär likadana motiv som Oscar Wildes Salome. Sibelius lät detta inte störa sig själv, och bristen på originalitet störde inte heller publiken. Svenska teatern var slutsåld och skådespelet framfördes 21 gånger under november-januari.

I scenmusiken ingick tio musiknummer. Det första motsvarar orkestersvitens Österländska marsch. I skådespelet måste människorna i processionen buga sig för en avgudabild. Den judiska profeten Ben Oni bugar sig inte för bilden och han misstänks för en lönnmordskomplott. Kungens favoritslavinna Khadra blir förtjust i juden. Samtidigt möter den riktiga lönnmordplaneraren, den sköna Leschanah, kungen.

Det andra numret skildrar Leschanah i kungens palats. Ett storartat flöjtsolo ingår också i orkestersvitens andra sats Nocturne. I samma scen hörs också Judeflickans sång. I instrumentalversion blev denna härliga melodi satsen Solitude i orkestersviten. Sibelius gjorde också en separat sång av den år 1907 och gav ett nytt arrangemang till Marian Anderson år 1939.

Leschanah blir kungens gunstling och kräver att Khadra skall avrättas. Det tredje musiknumret Allegretto är bakgrundsmusik till festens pantomimscen. Det fjärde och femte numret föreställer den dödsdömda Khadras dans om liv och död. I orkestersviten kombineras dessa så att dödsdansen hörs mellan livsdanspartierna.

Under dödsdansen låter Khadra en orm bita sig men dricker före sin död ur Mose skål. Det mycket korta sjätte numret baserar sig på Livets dans. Under den dör Khadra.

En underlig text uppenbarar sig på väggen och profeten Daniel kallas för att tyda den. Han förutspår att Belsazar kommer att dö redan samma natt. Det sjunde numret skildrar Leschanah som funderar på kungamordet. Musikens dramatiska kraft tilltar efter de österländska dansfigurerna och man kan förundra sig över varför kompositören inte ansåg den vara tillräckligt bra för sin orkestersvit

Det åttonde numret är dämpad musik bakom dialog. Belsazar diskuterar med sin rådgivare. I det nionde numret hör man en kort reminiscens av livets dans, och det tionde numret är en reminiscens av dödens dans. Under den dödar Leschanah kungen och Elesier dödar Leschanah.

Efter förändringar tog Sibelius alltså bara Österländska marschen, Nocturne, Solitude och Khadras dans med i sin orkestersvit. Orkestersvitens uruppfördes på samma konsert där den tredje symfonins fick sin urpremiär. Sviten fick också ett bra mottagande av kritikerna.

Enligt Erik Tawaststjerna och Erkki Salmenhaara ”slösade” Sibelius bort goda idéer på Belsazars gästabud. Eija Kurki som gjort detaljerade forskningar i Sibelius scenmusik har med rätt ifrågasatt en dylik uppfattning. Belsazars gästabud är nästan den enda gången som man kan möta en finländsk kompositör inspirerad av orientalism. Musikens fascinerande klangfärger och de slingrande melodiernas egenartade charm är ett resultat av denna inspiration.