Solosånger utgör såväl start- som slutpunkten till Jean Sibelius omfattande karriär. Hans första publicerade verk var sången Serenad till en dikt av Johan Ludvig Runeberg. Även den första omfattande publikationen bestod av sånger: år 1892 publicerade förlaget Otava 7 sånger af Runeberg i musik satta af Jean Sibelius, senare känd som sångerna i opus 13. Från och med dessa begynnelseår i sin karriär som kompositör komponerade Sibelius solosånger rätt så regelbundet ända till år 1918. Efter de sista sångopusens 88 och 90 färdigställande blev bara några nya sånger till. Dock bara ett par månader före sin död år 1957 återvände Sibelius ännu till sina sånger och han arrangerade för orkester sången Kom nu hit död! (op. 60 nr 1) assisterad av sin svärson kapellmästaren Jussi Jalas.

Som en följd av en omfattande karriär är även sångproduktionen mycket stor: till den hör 109 sånger (eller 111, ifall de försvunna sångerna i op 72 medräknas). Av sångerna ingår majoriteten i tonsättarens åtta sångopus. Sångerna började bli populära allt sedan sina uruppföranden både bland tolkarna, kritikerna och även publiken; även i forskningen har denna produktions område räknats till tonsättarens mest centrala. Verkens internationella framgång har ändå begränsats av deras språk – majoriteten av sångerna är på svenska – men i Norden och främst i hemlandet har de uppnått en permanent ställning i sångarnas repertoarer.

Sibelius solosångproduktion består snarare av separata verk än omfångsrika cykler – med undantag av opus 88, vilken Sibelius själv kallade en sångcykel. Produktionen kan ändå uppdelas i två tidsperioder på basen av det om sångerna blev till separat eller till en del av en samling (och i fallet med opus 88 till en del av sångcykeln). Med undantag av opus 13 blev de tidiga sångerna alltid separata verk och de publicerades oftast separat och bara i ett par fall som sampublikationer av två och tre sånger. Från och med opus 50 (1906) började Sibelius emellertid tonsätta alla sångsamlingens sånger i ett sträck och dessa publicerades också samtidigt. Detsamma gäller för opusen 57, 61, 86, 88 och 90. Av de sena sångsamlingarna är det bara op. 72 som avviker från denna regel.

I opusen 13, 57 och 90 stärkte Sibelius samlingarnas enhetlighet genom att tonsätta till varje bara en poets texter (op. 13 och 90 till Runebergs och op. 57 till Ernst Josephsons texter). Från opus 57 kan urskiljas en viss sångcykelaktighet. Före samlingen publicerades bytte Sibelius nämligen ordningen på ett par sånger, vilket knappast hade varitnödvändigt, om han inte ens i viss mån hade tänkt sångerna som en helhet. Dessutom slutar samlingens nästsista stycke Vänskapens blomma utan finalitet och rent av kräver ett avslutningsnummer som fortsättning. Op. 1 igen är till sitt tema enhetligt: alla verk är nämligen julsånger. Detta opus kan ändå inte kallas för cykel.

Sibelius produktion är stilmässigt brokigt. Nästan alla samlingar innehåller kompositioner av varierande stil, vilka öser ur olika källor: till exempel en del av sångerna från schubertaktig lied, en del igen från den nordiska romansstilen. En del kan emellertid jämföras enbart med Sibelius egna enastående sångkonst. Denna stilarnas brokighet syns redan i opus 13 och fortsätter genom produktionen ända till det sista opuset 90.

Det till sin musikaliska stil enhetligaste är de senromantiska opusen 36-38 som blev till vid sekelskiftet samt opusen 86 och 88 som blev till under den sista kompositoriska perioden. Den senare av dem kallade Sibelius inte utan orsak för en sångcykel: den är den enhetligaste i hans sångproduktion förutom för dikternas tematiks del även för musikens stil.

De oenhetligaste samlingarna är opusen 17 och 72. Sibelius kombinerade till båda verk som han tonsatt under loppet av flera år (i opus 17 är det hela 13 år mellan den tidigaste och senaste sången ). Dessutom finns det i båda samlingarna sånger på flera språk: i opus 17 på svenska och finska och i opus 72 ännu på tyska.