Nr 1 Laetare anima mea (Jubla min själ) (Cantique). Färdig 1914; urpremiär i Helsingfors 30.3.1916 (Ossian Fohström, cello, Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för violin eller cello och piano 1915.

Op. 77 nr 2 Devotion (Ab imo pectore, Av allt hjärta) Färdig 1915; urpremiär i Helsingfors 30.3.1916 (Ossian Fohström, cello, Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för violin eller cello och piano 1915.

Opusets 77 Zwei ernste Melodien, ”Två allvarliga melodier”, är mycket intressant Sibelius. Cantique (Laetare anima mea) (Jubla min själ) blev färdig den 1 december 1914. Tidiga namnförslag var även Lovsång och Lauda Sion.

Det är lätt att förstå Sibelius allvarliga stämningar. Sommaren 1914 hade han haft en lysande succé när han dirigerat sin egen musik på Norfolks musikfestspel i Förenta staterna. Han kom tillbaka med dollarbilder i ögonen men blev bittert besviken när första världskriget hindrade det planerade nya besöket. Snart var den tyska förläggaren i svårigheter, Sibelius själv inringad hemma i Finland och den växeldrivna ekonomin i ett tillstånd av fritt fall.

På hösten 1914 var Sibelius tvungen att spotta ut miniatyrer för inhemska förläggare för att lätta skuldbördan på 83 000 dåtida mark, d.v.s. nästan 240 000 nuvarande euro. Det är emellertid klart att Cantique för violin och en liten orkester inte kom till endast i hopp om snabba pengar. Sibelius själv tänkte att ”Själens jubel” kunde användas på kyrkokonserter och påpekade att den ackompanjerande orkestern ryms på orgelläktaren. Han föreslog även ett arrangemang för orgel och harpa, men praktiskt genast i december 1914 skrev han ett arrangemang för violin och piano. I musiken har man hört ekon av till och med den sjätte symfonins adagio.

Devotion (Ab imo pectore, Av allt mitt hjärta) blev Cantiques par i opus 77 genom en omväg. I ett brev till förläggaren i januari 1915 nämnde Sibelius först Romansen i F-dur (senare i opus 78) som sitt Cantiques ”jordiska motsvarighet” . Han tyckte emellertid att Devotion som blev färdig först i juli 1915 var ett lämpligt par för samma opus.

Devotion blev färdig först för violin och piano den 9 juli och som orkesterversion två dagar senare. I sin Sibelius-bok anser Erkki Salmenhaara att Devotion är mera balanserad som ett arrangemang för violin och piano än i orkesterversion.

Medan Cantique skildrar själens glädje för frälsarens nåd, kunde Devotion vara en skildring av tvivel och fåfänga försök ur hjärtats djup – allt mera skakande om verket spelas som fortsättning till den högstämda Cantique. Intressant nog, spelade man Devotion före Cantique vid uruppförandet den 30 mars 1916.

Helsingfors stadsorkesters solocellist Ossian Fohström torde ha inspirerat Sibelius till att verkens solopartier i opus 77 antecknades slutligen att spelas antingen med violin eller cello. Sibelius tillägnade verken Fohström som uruppförde dem på stadsorkesterns konsert under ledning av Sibelius.

Helsingin Sanomats kritiker Otto Kotilainen förmodade att ”de korta, i sin enkelhet sköna och andaktsfulla melodierna var väl snarare menade att öka kyrkobesök än konsertintresse”. Fohström fick beröm för ”mustigt cantinelespel” men i Kotilainens tycke var cellosolon inte ”särskilt tacksamma, eftersom ackompanjemangets rörelse på samma tonhöjder tenderade att hindra solots instrumentklang. Man har nästan lust att förmoda att de skulle eka luftigare som violinsolon”.

Och violinen hade faktiskt varit Sibelius första val för opusets 77 soloinstrument.