Op. 112 Tapiola, tondikt för orkester Färdig 1926; urpremiär i New York 26.12.1926 (New York Symphonic Society, dirigent Walter Damrosch).

Jean Sibelius orkesterdikter kulminerar i Tapiola år 1926. Det är frågan om Sibelius sista mästerverk för orkester. Ännu i augusti 1927 skulle han skicka sviterna som gjorts av scenmusiken för Stormen till förläggaren, men sviterna motsvarar inte mera de förväntningar som den ursprungliga scenmusiken väckt. Däremot är Tapiola ett av Sibelius mest originella och konstrika mästerverk, ett av hela 1900-talets mest fantastiska kompositioner.

Sibelius hade i sin Storm-musik identifierat sig starkt med gamla Prospero. Identifierade han sig även med skogsguden Tapio? Åtminstone Granville Bantocks dotter jämförde kompositören med Tapio.

”Sibelius såg i mitt tycke ut precis som Tapio som är de nordliga myternas märkliga allsmäktige; ’forntida, hemlighetsfull, drömmare av grymma drömmar’ som härskar över de finska skogarna. Det är kanske därför jag anser att Tapiola (den är kanske kompositörens mest atmosfäriska tondikt) är hans mest intressanta verk. Med musikens medel berättar den om hans egen starka, visionära och fängslande ande som samtidigt har svept in sig i något outsägbart sorgset.”

Tapiola var ett beställningsarbete. I januari 1926 svarade Sibelius jakande till kapellmästare Walter Damrosch som bad honom om en symfonisk dikt på 15-20 minuter att framföras i New York. Kompositörens ekonomiska situation var redan mycket bra, och han skämde bort sig själv med att resa till Rom för att komponera sitt Kalevalainspirerade verk. I resan ingick också en semester på ön Capri. Det framgår av breven från Rom att kompositionens arbetsnamn hade varit ”The Wood”, men Aino Sibelius rättade det till ”The Forest”.

Tapiola blev färdigt på Ainola mot slutet av augusti, men i september skickade Sibelius ett telegram till förläggaren Breitkopf & Härtel och bad att få partituret tillbaka för rättelser. Vanligen hade han ju gjort de sista rättelserna i partituret när han dirigerat urpremiären. Nu fanns inte denna möjlighet, för Damrosch skulle dirigera urpremiären i New York.

Rättelsearbetet var träigt. ”Till min olycka mottog jag denna beställning’. ’Stormen’ och ’Väinön virsi’ var också ’beställningar’. Är jag skapad för sådant”, undrade han och skrev att han drack whisky.

Sibelius repade mod för att göra de ringa korrigeringarna i verket efter att ha återvänt från Köpenhamn där han för sista gången dirigerade utomlands. Självkritiken hade inte ännu växt till orimligheter. Damrosch fick partituret i november, i god tid före verkets urpremiär. Till förläggaren skickade Sibelius också en skiss som klargjorde Tapios ställning i den finska mytologin. Av detta bearbetade förläggaren ett motto i fyra rader för verket.

Urpremiären ägde rum i New York på annandagen, och succén var inte mycket att skryta med. Även den entusiastiska sibelianen Olin Downes från New York Times var förundrad, även om han skrev uppskattande om verket. Ännu mindre blev Tapiola förstådd av Lawrence Gilman på New York Herald Tribune. ”Sibelius fantasi har börjat bli svagare och blekare”, slog Gilman till. Redan kompositionens grundmotiv var i hans tycke svagt och ofruktbart.

I Finland hördes kompositionen dirigerad av Kajanus den 25 april 1927, tillsammans med Storm-uvertyrens och den sjunde symfonins Finlandspremiärer. Enligt Leevi Madetoja var Tapiola ”mångfasetterat”.

”Än hörs skogsråets vemodiga, upprepade hojtande, än håller vättarna på med sin hetsiga dans, än skriker en ensam vandrare ut sin livsångest till skyarna. Ett skönt verk, som till sin konstruktion påminner om den sjunde symfonin.”

Lika poetisk var Heikki Klemetti. Enligt honom innehöll Tapiola ”mossdoft”, örnens flykt, underliga varelser och ödemarkens rika poesi. Mest analytisk var Karl Ekman i Hufvudstadsbladet. Han upptäckte de variationer som utvecklades ur Tapiolas ”inledningsmelodi ”.

Och Tapiola är verkligen en monotematisk helhet. Man har visserligen disputerat om kärnmotivet överhuvudtaget är ett tema. Erkki Salmenhaara anser att det inte är fallet. Ur motivet bildas i hans åsikt åtminstone fyra centrala grundmotiv som står i samband med varandra. Av dessa bildas i sin tur ”ett trettiotal tonmotiv som till sitt uttryck är högst karakteristiska, unika och oefterhärmligt sibelianska”.

Veijo Murtomäki å sin sida anser att det finns i verkets början en melodigång som föder verkets alla motiv (Goss 1993, s. 155). Detta bevisar han med en tabell. Murtomäki ser verket öppnas samtidigt som en tillämpning av både sonatformen och variationsprincipen. Således är Sibelius påstående att Tapiola har skrivits ”i sonatform” motiverat.

Kärnmotivet hörs i stråkarna genast i verkets början.

Ett utdrag av Tapiolas partitur.
Breitkopf & Härtel

Blåsinstrumentens svar framhäver stämningens ödslighet. Bleckblåsets plötsliga slag startar satsen Allegro moderato. ’Mångtydigheten fortsätter när musiken svävar mellan h-moll och giss-moll. Giss kan även tolkas som en ton i den h-doriska skalan.

Träblåsets svar leder till en sekvens för vilken Sibelius gav en programmatisk tolkning på äldre dagar. Han berättade för sin svärson Jussi Jalas att ”i det här stället kommer skogstroll och -djur”.

Ett utdrag av Tapiolas partitur.
Breitkopf & Härtel

Dessa motiv blir senare ljusare och lekfullare. Skuggorna blir längre och fragmenten utvecklas till en mera hymnartad sekvens där stråkarna spelar på ett ädelt och äkta sibelianskt sätt i det höga registret litet i stil med sjunde symfonin. Bleckblåsets åskknall ändrar stämningen abrupt. Det är som om det blixtrade till och åskan dundrade.

Ett utdrag av Tapiolas partitur.
Breitkopf & Härtel

Ett utdrag av Tapiolas partitur.
Breitkopf & Härtel

Nu startas en livligare fas i allegro. I satsen Allegro moderato är pulsen långsammare och djupare. Slutligen startar den sista stora stegringen. Stråkinstrumentens tremolofält och bleckblåsets vrålande effekter hör till det mest dramatiska och särpräglade som Sibelius skrivit.

Ett utdrag av Tapiolas partitur.
Breitkopf & Härtel

Ett utdrag av Tapiolas partitur.
Breitkopf & Härtel

Det kvarstår codan där orkesterns mästare tar farväl av sitt favoritinstrument – utan att veta det. Han skulle komma att arbeta med sin åttonde symfoni ännu i årtionden. Men Tapiola skulle förbli hans sista orkesterdikt, och symfonin som länge varit under arbete tillfredsställde aldrig kompositören så att han skulle ha kunnat färdigställa den för publicering.

Tapiola förblev Sibelius sista stora mästerverk. ”Även om Sibelius inte hade skrivit någonting annat, skulle detta ena verk vara tillräckligt för att garantera honom en plats bland alla tiders största mästare”, skrev Cecil Gray.