Op. 52 Symfoni nr 3 C-dur
1. Allegro moderato, 2. Andantino con moto, quasi allegretto, 3. Moderato – Allegro ma non tanto. Färdig 1907; urpremiär i Helsingfors 25.9.1907 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, som dirigent Jean Sibelius).

Sibelius tredje symfoni har ansetts vara mera klassisk än de tidigare verken, och till exempel forskaren Gerald Abraham tycker att dess början är helt jämförbar med de första satserna i Haydns eller Mozarts symfonier. Mot denna bakgrund känns det desto mera fantastiskt att symfonins komponeringshistoria har visat sig vara mycket komplex.

Den finska folkmusikens inverkan kan noteras redan i symfonins första takter, och symfonin har även programmatiska impulser. I januari 1906 spelade Sibelius tre teman för bildkonstnären Oscar Parviainen efter en fartfylld vift i Paris: Sorgmarschen, Bönen till Gud och Den stora festen. Forskaren Markku Hartikainen har visat att dessa teman högst sannolikt hör ihop med Jalmari Finnes libretto för Marjatta-oratoriet som Sibelius trots sina försök inte kunde komponera. Bön till Gud-temat blev emellertid till slut hymntemat i den tredje symfonins final – och på Ainolas vägg, för temat inspirerade Oscar Parviainen att göra en målning för Sibelius.

År 1906 färdigställde Sibelius orkesterdikten Pohjolas dotter bland vars skisser man har hittat material som hamnat till tredje symfonin. På ett för Sibelius bekant sätt har således denna symfoni som mottagits som absolut musik fått sina impulser från olika programmatiska idéer som emellertid förlorade sin programmatiska betydelse under komponeringsprocessen i vilken materialet bearbetas på rent musikaliska grunder.

Sibelius dirigerade uruppförandet den 25 september 1907. Recensionerna var motstridiga: Karl Flodin berömde verket, men till exempel Helsingin Sanomat konstaterade att verkets direkta effekt var mindre än den första symfonins.
Stilmässigt närmade sig Sibelius nu de tankar som hans vän Ferruccio Busoni litet senare skulle skriva om neoklassisk musik och vad den kunde vara. Sibelius tredje är ett mera koncentrerat verk än sina föregångare. I stället för fyra satser finns det nu tre, när scherzot och finalen förenas mera organiskt än i andra symfonin.

Romantik ersätts med en ny saklighet, och orkestreringen är lättare än tidigare, när till exempel tuban och harpan uteblir. Sibelius sade på äldre dagar att den tredje inte behöver uppföras med en över 50 musiker stark ensemble.

Rytmen blir tidvis en jämnstark faktor med det melodiska materialet. På det här sättet föregriper Sibelius till och med de rytmiska innovationerna i Stravinskys Våroffer.

Symfonin börjar med ett slagkraftigt motiv i cellorna och basarna. När det inte finns en ackordgrund, kan melodin som skenbart går i C-dur också tänkas vara en reminiscens från den Kalevalamelodi som Sibelius skrev upp på sin runosamlingsresa år 1892. I sin doktorsavhandling jämför forskaren Veijo Murtomäki huvudmotivet med folkvisan Tuku, tuku lampaitani.

Notexempel 13

Musiken börjar oväntat göra äventyr i fiss- och b-noterna mitt i den skenbart ljusa C-duren Sibelius gör en av sina spännande taskspelarkonster när huvudtemat kulminerar i en c-d-e-gång i valthornen och fortsättningen är överraskande fis, vilket leder till ett sidotema i h-moll som presenteras av cellon! Efter de mystiska stämningarna flyter den första satsen som en ström av livliga sextondedelsnoter medan huvud- och sidotemat genomgår kontinuerliga metamorfoser. Sibelius själv talade om ”tvånget framåt” som håller hans symfonier samman.

Den långsamma satsen (Andantino con moto, quasi allegretto) har i kompositörens sinne varit långsammare än vad man kunde anta på grund av tempobeteckningen. Det genuina tempot torde finnas på den skiva där verket dirigeras av Robert Kajanus. Satsen börjar som en enkel folkvisa, och den georgianske pianisten Alexandr Toradze har visat att det finns en melodi av samma typ också i hans lands tonskatt.

Notexempel 14

Den långa satsens enkelhet är skenbar: formen är så flertydig att forskarna har hittat där drag av till exempel en variationssvit, ett rondo och en sats i sonatform. Temat visar sig fyra gånger i olika belysningar. Den första sidogruppen innehåller mediterande nästan sakrala stämningar i cellorna. När temat försvinner för den andra gången, förebådar tersgångarna i träblåset redan den tredje satsens spännande värld.

Den tredje satsen är det djärvaste som Sibelius hade skrivit dittills. Kompositören själv har beskrivit satsen som ”tankens klarnande från kaos”. ”Kaoset” i satsens början är växlande motivens och tempons kontinuerliga lek där symfonins förflutna och framtid är närvarande samtidigt. Bara de bästa kapellmästarna får fram känslan av obeveklighet i mitten av finalen då hymntemat gradvis avslöjas och kaoset viker undan. Hymnen bryter ut med tempobeteckning allegro, con energia:

Notexempel 15

Hymnen stärks stiligt och utan romantiska överdrifter. Är det kanske därför symfonin är den minst spelade och uppskattade av Sibelius symfonier vid sidan om den sjätte?
Men om den tredje symfonin svek dem som väntade på den första symfonins patos eller den andra symfonins heroism, så skulle den fjärde symfonin förbluffa världen ytterligare.

Sagt om III symfonin

”Symfonin fyller alla anspråk som kan ställas på ett symfoniskt konstverk i modern bemärkelse, men [är] samtidigt är den till sitt inre ny och revolterande, sant sibeliansk alltigenom”.
Karl Flodin, kritiker 1907

”I sin helhet gör det inte ett så direkt intryck som kompositörens första verk av denna typ.”
Helsingin Sanomat, anonym kritiker 1907

”Det är sannolikt att tredje symfonin som komponerades under åren 1904-1905 kommer att definieras som ett övergångsverk och i allmänhet den svagaste av de sju symfonierna… tredje symfonin är inte så viktig för sitt eget bestående värde och betydelse utan därför att den visar utvecklingen från den första och andra symfonins stil till stilen i den fjärde.”
Olin Downes 1934

”När Rimsky Korsakov hörde min III symfoni skakade han på huvudet och sade: ’Varför gör Ni inte som man brukar göra; Ni kommer att se att publiken varken kan följa med eller förstå detta.’ Och nu är jag säker på att man oftare spelar mina symfonier än hans.”
Jean Sibelius 1940

”III symfonin var en besvikelse för publiken, för alla väntade att den skulle vara likadan som II. Jag påpekade detta för Gustav Mahler när han var på besök här, och också han konstaterade att ’man med varje ny symfoni förlorar dem som man vunnit med de förra’.”
Jean Sibelius 1943

”Från och med den tredje symfonin blir han mera internationell, en ’europeisk-klassisk’ kompositör.”
Erik Tawaststjerna 1971

”I tredje symfonin har Sibelius börjat utveckla symfonins stora tradition framåt på ett avgörande sätt.”
Erkki Salmenhaara 1984

”Symfonins början får mig att tänka på denna finlandssvenska gentleman på en hurtig morgonpromenad.”
Kompositören Einojuhani Rautavaara, spelande symfonins början med ett finger, på en intervju 1995

”I tredje symfonin befinner sig Sibelius i ett vägskäl. Efter den häftiga ettan och den patetiska tvåan hittade han igen någonting nytt: ett slags Wienklassicistisk klarhet. Trean uppskattas inte alltid, men jag tycker hemskt mycket om den.”
Osmo Vänskä 1998

”I den tredje finns ett helt nytt symfoniskt koncept. Somliga tänker att den rytmiska hålligången i verket är rentav irriterande. Han försökte kanske nå en driftig brittisk livsinställning.”
Jukka Pekka Saraste 2002