Op. 39 Symfoni nr 1 e-moll
1:a versionen 1899: 1. Allegro, 2. Andante, 3. Scherzo, 4. Finale (quasi una fantasia); urpremiär i Helsingfors 26.4.1899 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Slutlig version 1900: 1. Andante ma non troppo – Allegro energico, 2. Andante (ma non troppo lento), 3. Scherzo (allegro), 4. Finale (quasi una fantasia); urpremiär i Helsingfors 1.7.1900 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Robert Kajanus).

Första symfonin var den finska musikens fullödiga svar på Tjajkovskijs sena symfonier och andra bekanta full- och senromantiska verk, men verkets karaktär är kärvare och hårdare än i tidpunktens övriga musik. ”Jag vet nog att det finns mycket likadant i den där mannen som i mig”, skrev Sibelius om Tjajkovskij år 1900. Men senare framhävde han sin stils kärvhet och asketism jämfört med Tjajkovskijs påstådda ”mjukhet”.

Sibelius började planera verket i Berlin våren 1898. Det första utkastet till en ”musikalisk Dialog” innehöll en programmatisk idé i vilken den I satsens motto skulle lyda ”Det blåser en kall, kall vind från havet”, II satsen skulle få sin inspiration från Heine: ”Den nordliga tallen drömmer om den sydliga palmen”, III satsen skulle vara Vinterns berättelse och den fjärde satsen ”Jormas himmel”, vilket syftar till Juhani Ahos roman Panu som kom ut år 1897. Detta utkast förverkligades inte och uppenbarligen är den första symfonin inte heller ett resultat av dess bearbetning. I samma skisshäfte finns det emellertid också förtjusta hänvisningar till Berlioz, och en av de ”Berlioz?”-märkta skisserna hamnade i första symfonins final.

Sibelius finslipade sin symfoni på våren 1899 i en politiskt explosiv situation. Februarimanifestet som utfärdats av den ryska kejsaren syftade till att begränsa Storfurstendömet Finlands autonomi, och Sibelius svarade med flera protestkompositioner. Den 26 april uppfördes Atenarnes sång på samma konsert med första symfonin som först kallades Symfoni i e-moll eller Symfoni i fyra satser.

Publikens entusiasm kulminerade vid Atenarnes sång, men naturligtvis beaktade kritikerna även symfonin. ”Den största skapelse som flutit ur Sibelius penna”, skrev Päivälehtis Oskar Merikanto.

Sibelius var inte helt nöjd med sin symfoni vars ursprungliga version inte är känd. Han förnyade verket på våren och sommaren 1900 på grund av den Europaturné som hans väns Robert Kajanus orkester skulle göra. Stämningen var dyster, för familjen Sibelius tredje dotter Kirsti hade dött i en sjukdom litet över ett år gammal och hustrun Aino sörjde sig sjuk.

Omarbetningen lönade sig emellertid. Under turnén sommaren 1900 blev symfonin Sibelius internationella genombrottsverk som berömdes av kritiker i Stockholm, Köpenhamn, Hamburg, Berlin och delvis även i Paris. Man lade märke till att det fanns influenser från Tjajkovskij i verket, men framför allt lyssnade man till en ny slags, fascinerande kompositör: ”Hans symfoni, ett verk som är fullt av otyglad kraft, passionerad livlighet och förbluffande djärvhet är – för att använda ett kallt uttryckssätt – ett högst betydande verk som går nya vägar, eller snarare störtar framåt som en berusad gud”, skrev Ferdinand Pfol i Hamburger Nachrichten.

Verkets början är en av de mest egenartade i symfoniernas historia. Ett ensamt klarinettsolo andas tomhet som sporadiskt accentueras av pukornas dämpade dån i tempo Andante, ma non troppo.

Orkestern träder fram i ett raskt tempo allegro energico; först med violinernas stora ters g-h, och störtar sedan in i själva huvudtemat som är mycket likt introduktionen i Borodins Ess-dursymfoni. Man kan verkligen känna att musiken störtar fram som en ”berusad gud” – svävande mellan G-dur och e-moll.

Den första satsens motiviska rikedom berusar även lyssnaren. Det melankoliska motivet som ofta också har kallats ett sidotema vilar på en lång fiss-orgelpunkt och är överraskande nära besläktat med huvudtemat.
Dylika lösningar – och den rapsodiska utveckling som följer sidotemat – fick mellaneuropeiska analytiker att förmoda att Sibelius limmade ihop sina aforistiska infall med orgelpunkter utan tillräckligt kontrapunktiskt kunnande och behärskning av formen. Forskarna har emellertid redan tidigt visat att även de skenbart lösryckta elementen kan härledas från klarinettintroduktionen i början. ”Den inre sammanhållningen i symfonins tematik är sålunda maximal”, jublar Veijo Murtomäki i sin doktorsavhandling Sinfoninen ykseys. Den engelske Sibelius-forskaren Robert Layton har till och med sagt att satsen är ”ett kraftprov i symfoniskt enhetstänkande” och innehåller ” romantikens fullblodiga retorik” förenad med ”formens ekonomi”.

Utvecklingen i den första satsen har orkestrerats briljant. Sibelius vill samtidigt redan koncentrera sitt budskap i sitt formtänkande: utvecklingens slut smälter sig i reprissekvensens början. Satsen slutar gåtfullt med två pizzicatoackord.

Den andra satsen (Andante) börjar med en lugn melodi ovanför en lång ess-orgelpunkt. Nu svävar musiken på ett spännande sätt mellan Ess-dur och c-moll.

Sibelius börjar behandla materialet allt mera dramatiskt. Fagottmotivet härstammar från första satsens introduktion. Valthornens övergång har härletts från första satsens sidotema och snart kvittrar flöjterna på ett sätt som påminner om första satsens ”fågelkvittermotiv” såsom Erik Tawaststjerna kallade motivet. När kompositören utvecklar dessa element, blåser han upp en veritabel orkesterstorm – mitt i den långsamma satsen! När stormen lägger sig, låter man huvudtemat återkomma och satsen ställa sig i sin ram.

Den tredje satsen, scherzo, börjar med ett pizzicato i violinerna. Pukan slår fram huvudtemat som ur en kanon.

Träblåset leder lyssnaren till ett violintema som behandlats på ett överraskande dansant sätt och snart kastar man sig in i en fugatoaktig lek. I trion inför hornen och flöjterna naturstämningar på litet Brucknerskt vis. När huvudtemat återkommer, väller satsen stadigt till sitt slut.

I finalen Quasi una Fantasia gör första satsens klarinettintroduktion en comeback, nu i en passionerad orkestrering.

Flöjterna kompletterar ensam detta ”ödestema”, men den första satsens mytiska urskymning har nu bytts till en klangbild av ett landskap som förstörts av en katastrof.
Symfonin är cyklisk litet på samma sätt som Tjajkovskijs sista symfonier, men Sibelius förblir inte sitt ödestemas fånge: introduktionens återkomst bara befruktar det ettriga temat (allegro molto) och dess vemodiga motpart (andante assai), som är en av Sibelius odödliga melodier.

Aldrig skulle Sibelius orkester ljuda mera patetiskt och präktigt. I symfonins slut framhävs dess cykliska natur, när de frågor som ställdes i första satsen blir besvarade, och verket slutar med två pizzicatoackord på samma sätt som i första satsen.

Den första symfonin har bibehållit sin popularitet ända från året för urpremiären. Den är Sibelius briljanta och själsäkra avsked till 1800-talet. 1900-talet medförde nya utmaningar som han nu var fullt kapabel att bemöta.

Sagt om I symfonin

”Aldrig har jag känt tydligare denna stämning av gränslös ödslighet, ensamhet och storhet, denna skiftning av Nordens ljus och skuggor, denna heroiska mystik.”
Olin Downes, kritiker 1945.

”Verket är musik som skapats av en ung gigant, full av brinnande kärlek för fosterlandet och flammande hot mot dess fiender. Symfonin kan på ett sätt förstås som Finlandias överjordiska motpart. Båda kompositionerna är ett slags hymner för det älskade fosterlandet som är i nöd.”
Simon Parmet, kapellmästare 1955

”Första symfonin innebar i det närmaste ett besittningstagande av arvet från den senromantiska symfonin.”
Veijo Murtomäki, forskare 1990

Första symfonin är en ung mans energiska musik. Den unge Sibelius var ingen mes, utan karlens hela vildhet och våldsamhet är med i musiken.”
Osmo Vänskä, kapellmästare 1998

”I första symfonin (1899) finns hela denna väldiga översvallande JAG TAMMEFAN-känsla.”
Jukka Pekka Saraste, kapellmästare 2002