Op. 7 Kullervo-symfonin. För sopran, baryton, manskör och orkester. 1. Introduktion, 2. Kullervos ungdom, 3. Kullervo och hans syster, 4. Kullervo drager ut i strid, 5. Kullervos död. Ord från Kalevala. Färdig 1892; urpremiär 28.4.1892 i Helsingfors (Emmy Achté och Abraham Ojanperä, Helsingfors orkesterförenings orkester, dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för baryton och piano av en del av musiken (Kullervos klagan) 1893, förnyad version 1917-18. Arrangemang för baryton och orkester av en del av musiken (Kullervos klagan) 1957; urpremiär 14.6.1957 i Helsingfors (Kim Borg, Radions Symfoniorkester, dirigent Jussi Jalas).

Jean Sibelius började kläcka idéer till Kullervo i sin studentbostad i Wien i hörnet av Wiedner Haupstrasse 36 och nuvarande Waaggasse 2 på våren 1891.

Han studerade under ledning av Robert Fuchs och Carl Goldmark, men lärarna var inte entusiastiska över de första ansatserna till orkesterverk. Enligt Goldmark var det första lärdomsprovet dåligt orkestrerat. Enligt Fuchs var även de följande försöken ”barbariska och råa”. Det finska blodet sjöd. Låt oss då vara barbarer!

Sibelius fördjupade sig i Kalevala och hittade där spännande rytmer och fascinerande variering av teman – element för en ny musik. Till Runebergs dikt Drömmen föddes – som Sibelius skrev – en ”ny och finsk sång”. ”Den välljudande, sällsynt svårmodiga monotoni som finns i alla finska melodier” skulle nu bli hans stil.

I andra våningen vid Waaggasse den 3 februari 1891 brände Sibelius sina mest tyska skisser och ”skrattade ett hånfullt skratt”. Han försökte sig på en ny symfoni och redan i början av april höll han på med att komponera en final som ”börjar med en recitativ som egentligen är en stegring mot den sista satsen, variationer av ett tema i finsk tappning mycket fritt behandlade”. I april hörde han emellertid Richter dirigera Beethovens nionde symfoni och kände sig ”så liten, så liten”. Symfonin måste lämnas därhän.

Sibelius gav inte upp. Han började komponera en ny symfoni – som han kallade sitt verk i början och ofta även senare. Motivet fick Sibelius från Kalevalas Kullervo-saga där en ung man förför en kvinna utan att veta att denna är hans försvunna syster. Båda begår självmord.

I sitt brev till Aino berättar han att han först kastat bort åtminstone 50 första teman. Det är klart att han tog sin lärare Goldmarks ord om smidande av teman på allvar. Slutligen kom det till ett tema som tillfredsställde Sibelius. Urformen för huvudtemat i Kullervos första sats hade kommit till. Temat finns i Jannes brev till Aino den 18 april, visserligen ännu i F-dur.

”Kullervo hade komponerats under sommaren och hösten 1891. När den var färdig for Hirn och jag till Borgå för att träffa Paraske. Det fanns inte snö på marken, men det var redan mycket kallt. Jag hade ingen aning om vilken berömdhet som satt framför mig. När hon sjöng, lade jag framför allt märke till hur en dylik ’runosångare’ använder det finska språket: ’murehiaa-aa-aa’, ’musta lintuu-uu-uu’, alltså i synnerhet genom att dra ut och betona ordets ändstavelser. I mina öron lät den betoning som Paraske använde så underlig och jag hade ingen aning om vilken stor mästare jag hade att göra med, för jag visste inte att hon var en så pass sällsynt runosångerska. I ’Kullervo’ hade jag använt en naturlig betoning av stavelser. Senare använde jag sedan Paraskes sätt i dikter som var i Kalevalamått, t.ex. i ’Väinämöinens båtfärd’.”

Sibelius minns fel när han påstår att Kullervo blivit färdig innan han träffade Paraske. Han återvände till Lovisa till julen, fortsatte att arbeta med Kullervo och skrev en skiss av den andra satsens tema i ett vackert kärleksbrev till Aino den 29 december.

Från slutet av januari fortsatte kompositionsarbetet i Brunnsparkens badinrättning i Helsingfors. I början av mars beslöt Sibelius att göra kören till en manskör. Han förmodade att samlagsscenen som musiken skildrar i den tredje satsen kanske skulle ha generat kvinnliga sångare. ”Du, älskling, förstår”, skrev Sibelius till sin trolovade.

I mars-april finslipade Sibelius sitt verk frenetiskt på nattsömnens bekostnad. Juhani Aho skrev en livlig skildring av kompositören i Päivälehti:

”Kroppen är lång, spenslig, litet stapplande men saknar inte hållning. I hans sätt att röra sig och framträda, i synnerhet när han bugar inför publiken, finns någonting vördnadsfullt och andäktigt samtidigt som det inte saknar omedveten elegans. Hans ansikte har ni lärt er känna i ”Päivälehtis” julalbum. Stort huvud, bred panna, håret har en tofs framför, i vilket avseende han skiljer sig från vanliga musiker (…)
Sibelius arbetsförmåga är utmärkt. Detta visar både hans produktivitet och det att han slutgiltigt har fått färdigt sin senaste stora symfoni inom ett par tre månader. För skrivandet av den hade han skaffat en lugn och avlägsen arbetsplats. Han bodde på Brunnsparkens badrum, där han hade bord, flygel, säng, några stolar och mycket tobaksrök i en stor sal. Under sina bästa arbetsdagar kommer han inte ihåg att äta eller dricka utan en stark cigarr är tillräcklig för att uppehålla hans livskrafter.”

Repetitionerna började i början av april. Juho Ranta som sjöng i kören berättade om händelserna år 1933.

”Det var inte så många samrepetitioner. Om dem kommer jag endast ihåg att orkesterns ”officiella” språk var tyska, eftersom de flesta musikerna var utlänningar. Jag var stolt när jag med mina anspråkslösa kunskaper i tyska kunde förklara för mina enspråkiga kolleger efter att ha hört: ’Bitte, noch einmal vom Buchstab X’, att nu tar vi det om från där och där.”

Solisten Emmy Achté skrev senare till sin dotter att situationen i repetitionerna var pinsam:

”Ja, jag kommer aldrig att glömma den första orkesterrepetitionen då orkestermedlemmarna vek sig dubbla av skratt, när jag sjungit det första recitativet.”

Uruppförandet ägde rum den 28 april, med Emmy Achté och Abraham Ojanperä som solister. Kompositörens händer darrade och han såg blek ut, men framförandets energi ryckte både kompositören själv och en del av publiken med sig. ”Det var som ett vulkanutbrott”, mindes Axel Törnudd. ”De flesta tyckte att det var ett fullständigt kaos.”

Först när Robert Kajanus kom med en krans till Sibelius, växte applåderna. Detta hindrade inte att till exempel kåsören Leonard Salin, signaturen Boulot, flinade i Hufvudstadsbladet att han inte alls förstod var stämningsljuden slutade och musiken började.

Det här var delvis språkpolitiskt raljerande. För fennomanerna var det klart att Sibelius hade trätt i deras tjänst, och svekomanerna var besvikna på Sibelius som talade svenska som sitt modersmål.

Den 29 april skrev den finskspråkige Oskar Merikanto om sin förlägenhet inför verket men medgav att ”Sibelius med detta verk har själv tagit ett stort steg framåt och samtidigt fört den finska konsten mot en hoppingivande framtid (…) i sin helhet är verket just med sitt finska innehåll det mest imponerande och mäktiga verk som någonsin flutit ur en finsk penna”.

Merikanto ansåg framförandet vara ganska tillfredsställande även om kören verkade osäker och orkestern inte var ”helt klar med sin sak”. Orkesterns ackompanjemang ansåg han vara alltför högljutt.

Den svenskspråkige kritikern Karl Flodin gav beröm med förbehåll: ”Jean Sibelius har sitt eget tonspråk, det är en gåva av goda krafter och med dess hjälp gör han sin egen, vår egen musik”, skrev Flodin. Enligt honom härstammade Kullervos modulationer, rytmer och melodier från folkvisor. Flodin förutspådde också att Kullervo var slutet av en väg. ”Ville Sibelius skrifva en ny symfonisk dikt, t.ex. en Lemminkäinen-dikt, blefve han nog tvungen att skapa en hel ny belysning åt den finska miljön för att incke repetera hvad han en gång och en gång för alla sagdt i Kullervo.”

Introduktionen (Allegro moderato) börjar med stråkarnas olycksbådande dön ovanpå vilket klarinetten och valthornet spelar ett slags ödestema.

Stråkarna lägger beslag på temat och för en stund blir stämningen ljus. Valthornet påminner emellertid om ödets oundviklighet. Redan nu använder Sibelius den överstigande kvarten på samma sätt som senare i fjärde symfonin.

Introduktionen framskrider i sonatform. I utvecklingssekvensen kan man höra hänvisningar både till finsk runosång och till Bruckner. När huvudtemat äntligen återkommer, känns dess styrka i blecket och träblåset förstummande. Den ljusare E-durstämningen som var framme i utvecklingen visar sig vara övergående.

Oskar Merikanto klagade att introduktionen var fragmentarisk, men framstegen i jämförelse med E-dur-uvertyren och Balettscenen är högst förvånande. ”Han är redan den borne symfonikern”, skriver Robert Layton angående denna sats. ”Som kompositören har skrivit går han inte i detaljer utan målar Kullervo-dramats mörka, ödesmättade bakgrund med breda penseldrag”, har Erkki Salmenhaara beskrivit verket.

Första sidan i Kullervomanuskriptet

Den andra satsen, Kullervos ungdom, var verkets mest enhetliga och bestående mästerskapelse, även om dess dramaturgiska ställning i verket är egendomlig. Satsen är liksom en annan ”introduktion” för dramat. I början spelar stråkarna ”vaggvisemotivet” vars lugnande rytm senare blir våldsam:

Andra sidan i Kullervomanuskriptet

Erik Tawaststjerna har beskrivit satsens struktur med formeln A-B-A’-B’-A”, medan Erkki Salmenhaara skiljer mellan tre temaelement; förutom vaggvisan identifierar han även ett runosångtema och ett herdescentema. Salmenhaara gör sin analys av helhetsstrukturen på basis av dessa.

På runosångarnas vis varierar Sibelius sina teman rytmiskt och melodiskt och kombinerar deras element, vilket gör att analyserna lätt avviker från varandra. I en del ser Tawaststjerna redan en försmak av Okeaniderna, enligt Salmenhaara påminner ett parti förvånansvärt mycket om Stravinskys Våroffer som komponerats ett par decennier senare, medan Robert Layton har betonat satsens Tjajkovskijinfluenser.

Kanske har Sibelius själv bäst lyckats beskriva satsen när han sagt att satsen är en vaggvisa som ”förs till stegring genom variation”. Denna stegring är våldsam och häftig. De finns inte en tillstymmelse av vaggvisestämningen längre.

Först i den tredje satsen, över en halv timme efter verkets början, blir det manskörens och solisternas tur. Taktarten i delen Kullervo och hans syster är den purfinska 5/4. Orkestern skapar en stämning och slutligen börjar manskören berätta: Kullervo i blåa strumpor/ son till Kalervo, den gamle… Den arkaiska stämningen accentueras av att kompositören har skrivit nästan hela manskörspartiet i unisono.

Utdrag ur partituret för Kullervos tredje sats

Texten ur Kalevalas Kullervosaga berättar det väsentliga: Kullervo lockar en ung kvinna till sin släde och förför denna i gengäld mot materiella förnödenheter. Det följer en öppen älskogsscen som realiserats med orkestrala medel. Scenen slutar med ett våldsamt utbrott varefter slädstämningen återkommer och det blir solisternas tur. Sibelius använder finska språket suveränt. Vid ”Reki rasasi” drar man inte ut stavelserna i strid mot språket som kompositörerna brukade göra i Finland.

Nu följer expositionen efter akten. Då kommer det fram att Kullervo omedvetet har förfört sin försvunna syster. Det följer en mästerligt skriven klagosång och till slut den ytterst dramatiska Kullervos klagan. Man kunde tänka sig att verket skulle sluta här.

Men nej: det följer en överraskande fjärde sats, Kullervo drager ut i strid (Alla marcia). Dess munterhet och heroism verkar komma från en annan värld fast också piccolotrillerna ljuder våldsamt genast i början.

Första sidan av Kullervomanuskriptets
fjärde sats

Sibelius har tagit stämningen ”gick i krig med klang och jubel, stötande med larm i luren” bokstavligen i denna fritt behandlade rondosats. Tawaststjerna och Salmenhaara anser att de karelska och ryska tonerna rentav förebådar Stravinskys Petrusjka.

I den femte satsen, Kullervos död (Andante), återkommer manskören. Största delen av det musikaliska materialet härstammar från introduktionen, dess reprisparti. Cirkeln verkar slutas, när det ödesmättade huvudtemat återvänder.

Första sidan av Kullervomanuskriptets femte sats

Kullervo som kommit tillbaka från slagfältet söker den plats där han har skändat sin syster. Kören återger dialogen mellan svärdet och svärdsmannen: Tyckte svärdet att det skulle kunna tänka sig att smaka kött som kändes skuldbelastat, dricka blod som synden skadat. Svärdet svarar: Klart att jag vill mer än gärna äta kött fast skuldbelastat, dricka blod som synden skadat. Kött och blod av oskyldiga har jag alltför ofta smakat. (Översättning Lars Huldén och Mats Huldén.)

Kören har kommit nära ett rått skrikande. Men det återstår det sista hastiga crescendot under vilket hjälten kastar sig på sitt svärd. Körens slutord är lakoniskt: Det var slutet för den unge, så gick Kullervo ur tiden, denne olycksfödde yngling, för att aldrig återkomma.

Utdrag ur Kullervos sista sats

Hurudan var samtidens reaktion? Merikanto skrev: ”Och när orkestern rasar stormigt och smeker dissonanserna och till sist blir tyst med ett kraftfullt ackord, då har man det liksom lättare, nu har det skett. Men kören har inte ännu tystnat: den berättar vad som hände och berättar det på ett rysligt sätt.”

I de sista takterna laddar Sibelius en ung mans hela brutala våldsamhet.

Den sista sidan av Kullervomanuskriptet

Sibelius dirigerade sitt verk bara några gånger. De sista uppförandena var år 1893, då kritikerna överraskade med en bredsida av skällning. Till och med Merikanto ansåg orkesterpartierna nu vara långtråkiga.

Den skakade kompositören dirigerade sitt verk aldrig mera och lät inte heller andra dirigera det under sin livstid. Till en början kan visserligen ett försvunnet partitur ha varit orsaken till att man inte framförde verket. När Sibelius fick sitt partitur tillbaka, hade han redan vuxit bort från verkets stil. ”Kullervo var en skattkammare”, sade han på äldre dagar men ansåg att kammaren blivit tömd redan för länge sedan.

Idag kan man inställa sig till verket också på ett annat sätt. I nutida toppkapellmästares händer har de kompositionstekniska klumpigheterna blivit förändrade till en spännande kärvhet. På 1990-talet upplevde man ett veritabelt flöde av Kullervo-inspelningar, och i början av 2000-talet är verket fortfarande ett av de finländska orkestrarnas trumfkort.

Kullervo är ett överviktigt mästerverk som håller på att spricka i sömmarna. Det är orkesterlitteraturens King Kong vars brutalitet och massivitet injagar skräck och respekt men vars hjärta trots allt är romantiskt i grunden.

När Kullervo blev färdigt kunde Sibelius endast fortsätta i en riktning: göra uttrycket koncisare och formen mera konsekvent och symfonisk. Kritikern Karl Flodin hade rätt. Kullervo är inte början utan slutet av en väg. Sibelius skapade aldrig mer någonting så arrogant megalomaniskt.