Op. 9 En saga, tondikt. 1:a versionen 1892; urpremiär i Helsingfors 16.2.1893 (Helsingfors orkesterförenings orkester, dirigent Jean Sibelius). Slutlig version 1902; urpremiär i Helsingfors 3.11.1902 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Robert Kajanus).
Robert Kajanus påminde Sibelius genast på våren 1892 om att Kullervos massiva föreställningsmaskineri skulle begränsa möjligheterna att uppföra verket. Nu bad han kompositören om ett litet orkesterverk med mångsidigare användningsmöjligheter.
Sibelius började arbeta med en ny orkesterkomposition. Redan i Wien år 1891 hade han planerat en oktett eller septett och senare ”Balettscenen nr 2”. Det var möjligtvis från materialet för dessa verk som ett nytt orkesterverk nu började formas. Sibelius arbetade med En saga genast efter bröllopet på Monola i Lieksa. Arbetet avbröts på grund av en runosamlingsresa och fortsatte i den första familjelägenheten i Helsingfors på hösten 1892. Verket blev färdigt i december.
En saga blev inte kort, utan i dess ursprungliga version var den en mångfasetterad orkesterdikt på över 20 minuter. Musikerna i Kajanus orkester ansåg verket vara lika obegripligt som Kullervo och en del av orkestern tyckte att det borde avvisas. Det här gick Kajanus inte med på, och verket spelades den 16 februari. Kajanus dirigerade det övriga programmet och kompositören sin Saga, och mottagandet var inte i samma klass som Kullervos. Man frågade rätt allmänt vad Sagan egentligen berättar om. Sibelius försökte aldrig förklara sitt verks eventuella program. För honom var En saga ”uttrycket av ett själstillstånd”:
”Psykologiskt sett är En saga ett av mina allra djupaste verk. Man kunde nästan säga att det innehåller hela min ungdom. Den är ett uttryck för ett själstillstånd. På den tiden då jag skrev En saga fick jag uppleva många skakande saker. I inget annat av mina verk har jag blottat mig så helt som i En saga. Alla tolkningar av En saga är naturligtvis redan därför helt främmande för mig.”
Av kritikerna tyckte Karl Flodin att verket var gåtfullt. ”Om hans musikaliska intuition bara var litet mindre egenmäktig”, klagade han. Oskar Merikanto föreslog att Sibelius kunde stryka sådana ställen som verkade överflödiga. Detta gjorde Sibelius faktiskt år 1902.
En saga är en inledning i Sibelius sätt att behandla symbolism. Det är ingen slump att han i sitt brev till Adolf Paul talar om Böcklins tavlor i samma sats som En saga.
På 1890-talet ville många konstnärer att skildra verkligheten ”djupare” med symboler än vad som var möjligt med realism. Den franske Jean Moréas hade skrivit det symbolistiska manifestet i tidningen Le Figaro redan år 1886. Där förespråkade han det ”drömlika uttrycket”. Först ville symbolisterna skapa en ”skönare och enklare verklighet”. Senare förknippades även en dekadent ton med symbolismen.
En saga är också ett finskt verk. Stämningen i originalversionen leder in tankarna på Kalevala. Även Sibelius förknippade stämningen i verket med Finland ännu i A. O. Väisänens intervju år 1921.
”Marken där är inhemsk. Hur kunde man tänka på någonting annat än Finland när man hör det! Början till detta verk gjorde jag i Wien och fortsatte på Monola i Lieksa där vi tillbringade slutet av sommaren 1892. [Sibelierna var i Lieksa omkring 15.6.-15.7.] Inte heller för En sagas kvalitet har det visserligen någon betydelse var den har gjorts. Jag har aldrig varit så finsk som i Wien, Italien och Paris och aldrig som parisisk som vid Pielinen.”
Sibelius framhävde En sagas finskhet för Väisänen, men ett decennium senare påstod han att verkets stämning var närmare de isländska Edda-forndikterna än Kalevala. Kanske är utsagan från år 1921 ändå närmare Sibelius tankar vid komponeringstidpunkten för En saga.
Ännu år 1943 talade Sibelius om sin Sagas ursprungsskeden för sin svärson Jussi Snellman: ”På höstsidan år 1892 bad Kajanus mig om ett litet capo-verk för orkesterns repertoar; men det blev sedan ingenting av det. Samtidigt arbetade jag med en ny komposition för orkester som jag fick färdig på julaftonen.”
Till Robert Kajanus och Aino Sibelius förargelse beslöt Sibelius förnya verket år 1902. ”Jag tycker och har alltid tyckt om den första versionen. Därifrån tog pappa bort några häftiga delar. Nu är En saga mera civiliserad, polerad”, beklagade Aino Sibelius på äldre dagar. I praktiken syntes ”civiliserandet” i det enhetligare materialet, minskandet av tempoförändringar och modulationer samt i förbättrandet av instrumenteringen. Sibelius avlägsnade också ett omfattande pastoralt mittparti som innehöll hans tillsvidare modernaste tonspråk såsom nonaackordens septiminversioner i en parallell rörelse.
Kajanus dirigerade den nya versionen av En saga i Helsingfors den 2 november 1902. Merikanto var fortfarande inte entusiastisk:
”Överflödet av detaljer har ytterligare ökats genom den sista formationen, men samtidigt har verket fått en mera enhetlig konstnärlig form. Endast i några enstaka ställen kändes det som om den tidigare klarheten har fått lida på grund av den nya formationen. Kanske har inte heller uppförandet varit tillräckligt detaljerat. Det är också ett obestridligt faktum att verket i sin helhet gör ett tungsint, sjukligt intryck, förbättringarna till trots. Men det här är ju ’en saga’ och skall inte tas på allvar. Därför har det varit glädjande att se hur mycket Sibelius har utvecklats, tillfrisknat och funnit en säker stil i sina senare verk, i synnerhet de båda symfonierna.”
I Uusi Suometar var Evert Katila mera positiv. ”Det som är nytt i den senare formationen är i synnerhet den större koncentrationen, några kraftfulla crescendon och den mer briljanta användningen av hornen”, analyserade han.
Sibelius reste till Berlin för att dirigera den nya versionen framför Berlinfilharmonikerna samma år 1902. Konserten gick mycket bra, och de flesta kritikerna berömde verket. ”Jag ropades fram fem (?) gånger. Huvudsaken är att jag kan dirigera en orkester i världsklass. Och dirigera den bra! Så sade alla!” skrev kompositören till Aino den 16 november.
Han kunde också komponera bra. Både i årets 1893 och årets 1902 versioner börjar En saga med en drömlik figur i stråkarna. Snart härefter spelar träblåset ett vätteaktigt lufsande motiv.
Utdrag ur En sagas partitur, sidan 2.
Breitkopf & Härtel.
Forskarna har tvistat om vilket är huvudtema och vilket sidotema i verket. Redan i den här första början finns rytmik och upprepade toner som hör till det centrala tematiska materialet.
Snart efter detta går versionerna skilda vägar. Den ursprungliga versionen är 952 takter lång, medan den slutgiltiga versionens längd är 810 takter. Den längre originalversionen är också fräschare, den har mera primitiv kraft men är också mera fragmentarisk och heterogen. Den slutgiltiga versionen är mera konsekvent. Det tematiska materialet presenterar sig klarast tecknat först i fagotterna, i ciss-moll.
En sagas partitur, sidan 6.
Breitkopf & Härtel.
Valthornen stiger fram, medan stråkarnas irrbloss fortsätter sitt spel i bakgrunden. I Allegrot presenteras huvudtemat som redan förebådats i den långsammare introduktionen. Efter det fina orkesterklimaxen hörs igen viktigt tematiskt material i violorna, det har redan kallats ett sidotema. Dess släktskap med det motiv som fagotterna presenterat är uppenbart.
En sagas partitur, utdrag ur sidan 26.
Breitkopf & Härtel.
Det finns ännu ett tredje motiv som står i nära sammanhang med de föregående. Salmenhaara funderade på om han skulle kalla det ett sluttema eller ett annat sidotema. Det presenterar sig först i violinerna.
En sagas partitur, sidan 30.
Breitkopf & Härtel.
det här är det centrala tematiska materialet av vilket Sibelius har satt ihop sin Saga. Sibelius varierar och utvecklar sitt tematiska material litet på samma sätt som de finska runosångarna. I originalversionen finns det material i överflöd, men nu fortskrider helheten på ett mera övertygande sätt tvungen av sin inre logik. I originalversionen tycks fogarna redan börja spricka, men den slutgiltiga versionen är en organisk helhet.
En saga är ett tonalt äventyrligt verk som börjar med a-moll och slutar i ess-moll. Robert Layton har betonat att En saga är redan mästerlig i sin orkesterbehandling. Sibelius visar sig vara en äkta orkesterkompositör i stil med Berlioz. Dessa stämningar kunde inte uppstå vid pianot och genom att orkestrera pianoversionen.
En saga förtjusade som årets 1902 version snabbt även ute i världen, och bl.a. Arturo Toscanini och Henry Wood tog den i sina repertoarer. Även idag är En saga ett av Sibelius populäraste och mest inspelade orkesterverk.