Op. 16 Vårsång 1:a versionen (Improvisation) 1894; urpremiär i Vasa 21.6.1894, dirigent Jean Sibelius; försvunnen. 2:a versionen (Vårsång) 1895; urpremiär i Helsingfors 17.4.1895 (Helsingfors orkesterförenings orkester, dirigent Jean Sibelius). Slutlig version 1902; urpremiär i Helsingfors 12.12.1903 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Robert Kajanus).

Sibelius komponerade Improvisationen för orkester för Vasa riksomfattande sångfest år 1894. Uruppförandet blev en besvikelse för kompositören, för publiken tyckte mera om Armas Järnefelts verk Korsholm. I sin recension gav Oskar Merikanto mera beröm till Sibelius än till Järnefelt, även om han konstaterade att Improvisationens mäktiga crescendo gick ”alldeles förlorat” utomhus.

Namnet Vårsång förknippades med verket redan följande vår i Helsingfors. Sibelius förnyade verket ännu år 1902 och lämnade bort den avslutande stegringen i spansk stil. När verket publicerades fick det undertiteln La tristesse du printemps, Vårens vemod.

Stycket har stannat i repertoaren genom årtionden, men uppskattningen är inte alldeles enhällig. Erkki Salmenhaara anser att från det i och för sig fina och långlinjiga temat ”byggs egentligen just ingenting”. Gustav Mahler hörde verket i Helsingfors år 1907 och blev inte förtjust. ”Alldeles vanlig Kitsch som kryddats till en nationell sås med vissa ’nordiska’ harmoniseringsmaner.”

Och det är sant att verket var ”nordiskt” och inte så särpräglat sibelianskt som Kullervo och En saga. Till exempel Karl Flodin berömde dess ”nordiskt gracila och fräscha” klang och jämförde verket med Griegs och Sindings produktion.

Trots detta är Vårsången inte utan förtjänster. Det långlinjiga temat är löftesrikt och publiken entusiasmeras vanligen av slutcrescendot. Sibelius dirigerade verket gärna ännu på 1920-talet, till exempel i Viborg år 1923.