Valse lyrique, Autrefois, Valse chevaleresque

Op. 96a Valse lyrique. Arrangemang av pianoversionen (1919), färdig 1920; urpremiär i London i februari 1921, dirigent Jean Sibelius.

Op. 96b Autrefois (Scène pastorale) för orkester och två sopraner ad lib. Färdig 1919; urpremiär i Helsingfors 1.12.1919 (Sabine Dahlström och Clary Alfthan, Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för piano 1920.

Op. 96c Valse chevaleresque. Arrangemang av pianoversionen (1921). Färdig 1921; urpremiär i Helsingfors 19.2.1923 (Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius).

Valse lyrique är en orkesterversion av pianostycket Syringa. Sibelius dirigerade den till exempel i Britannien och Norge 1921. Samtiden förmodade att kompositören försökte upprepa Valse tristes framgång med en likadan kort vals för orkester. Till exempel i Birmingham blev man besviken när Sibelius dirigerade Valse lyrique som extra i stället för det bekanta hitstycket. I Norge konstaterade Verdens Gangs kritiker klokt att ”musik är konst för alla, inte bara för den sura klick som går omkring med skygglappar för ögonen”. Kritikern hade ingenting emot en liten vals som en lättnad på konserten.

Robert Layton har sett det lilla verket som ett tecken på Sibelius livslånga kärlek för Johann Strauss’ valser.

Scène pastorale, den ursprungliga versionen av Autrefois, komponerades för öppningen av Gösta Stenmans konstpalats. Kompositören hade emellertid försvunnit före festligheterna och påträffades på en restaurang i ett tämligen berusat tillstånd. Gösta Stenman skaffade en halv flaska champagne för den trötte kompositören. Uppiggad dirigerade Sibelius till och med två gånger under kvällens lopp.

På hösten 1920 bearbetade Sibelius verket som fick det slutgiltiga namnet Autrefois. Den förnyade versionen uppfördes på samma konsert som den sjätte symfonin. Autrefois är ett ganska egenartat litet verk där två sopraner sjunger vokaliser, men de kan vid behov ersättas med klarinetter. Till exempel Robert Layton tycker att detta verk är det mest fängslande av opusets stycken.
Valse chevaleresque är i likhet med Valse lyrique ett orkesterarrangemang av ett pianostycke. Sibelius var tvungen att använda mycket tid för dess bearbetning i oktober-november 1921, men Chappel-förlaget vägrade att publicera den. Enligt Sibelius var valsen ändå ganska ”bra i sin art” och han skickade verket bearbetat till Hansen som betalade hälften av det belopp som Sibelius bett.
Kompositören hade redan hunnit inbilla sin hustru att han funnit en guldgruva, och besvikelsen var stor. Aino Sibelius hatade hela stycket och ansåg det vara signaturmelodin för kompositörens ”dryckessida”.

När Sibelius uruppförde stycket på samma konsert där sjätte symfonin uruppfördes år 1923, baxnade kritikerna. Till exempel Leo Funtek tyckte att valsen inte riktigt var förenlig med nationalkompositörens värdighet.

Senare har man ansett att Valse chevaleresque i alla sina charmerande rucklarfasoner är ett mer eller mindre direkt försök att upprepa framgången med Valse triste. Till exempel följande år ansåg en kritiker i tidningen Politiken i Köpenhamn det vara ”ren salong jämförd med Valse tristes geniala salong”.