Op. 98a Suite mignonne för två flöjter och stråkar 1. Petite scène, 2. Polka, 3. Épilogue. Färdig 1921; urpremiär i Helsingfors 6.4.1922 (Helsingfors stadsorkester, dirigent Karl Ekman). Arrangemang för piano 1921.

Op. 98b Suite champêtre för stråkorkester. 1. Pièce caractéristique, 2. Mélodie élégiaque, 3. Danse. Färdig 1923; urpremiär i Helsingfors 19.2.1923 (Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för piano 1923.

Op. 100 Suite caractéristique för harpa och stråkar. 1. Vivo, 2. Lento, 3. Comodo. Färdig 1922; urpremiär i Helsingfors 19.2.1923 (Helsingfors stadsorkester, dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för piano 1922.

Under hela första världskriget blev Jean Sibelius tvungen att komponera en enorm mängd miniatyrer för att försörja sin familj, eftersom förbindelserna till de utländska förläggarna var avbrutna och de inhemska förläggarna behövde i det närmaste bara lätta småstycken för hemmabruk. När tiderna blev bättre, började Sibelius bland sina skisser och några färdiga pianoverk söka motiv som skulle lämpa sig för små orkesterverk. Efter Valse lyrique ja Valse chevaleresque tillkom tre pyttesmå orkestersviter under åren 1921-1923.

Suite mignonne lyckades kompositören sälja till det engelska Chappel-förlaget. Suite mignonne för två flöjter och stråkar är ett tredelat verk som räcker omkring sex minuter. Det förde till exempel Erkki Salmenhaaras tankar till Chopins och Tjajkovskijs lätta balettnummer. Det är frågan om den absolut lättaste och på ett sätt mest charmanta musik som Sibelius skrivit för orkester.

Suite champêtre refuserades av Chappel. ”Den var inte värd Jean Sibelius”, skrev även kompositören själv i sin dagbok. Men snart bjöd han den ut för Hansen som godkände den för tryckning. ”Den är nog bra i sitt slag”, försvarade kompositören saken för sig själv..

Sviten är skriven för stråkorkester och innehåller litet allvarligare stämningar. Också den är i tre satser, och i den mellersta satsen Mélodie elégiaque såg Robert Layton till och med förebud av Storm-musiken. Sviten avslutar i humoreska stämningar, och violinisten ger sig i rätt så virtuosiska figurer.

Suite caractéristique för harpa och stråkar var enligt Robert Layton inte alls ”karakteristisk” för Sibelius. Layton tyckte att verket var ”hemskt tunt”.

Verket är utan tvivel det mest underhållningsmässiga Sibelius med förkärlek för lätta valsrytmer. För många forskare har det varit svårt att acceptera att Sibelius också var en kompositör som skrev charmiga valsrytmer och miniatyrer på 1920-talet.

Detsamma kommer fram i den samtida kritiken. Sibelius presenterade Suite champêtre och Suite caractéristique på samma konsert där sjätte symfonin uruppfördes år 1923. Evert Katila förundrade sig över kompositörens koketterande höftrörelser när han dirigerade syndiga valsrytmer och förmodade att sviterna kommer att väcka ”häftigt motstånd”. Man förmodade också att sviterna innehöll jazz-, shimmy- och Tjajkovskij-toner.