[Op. 10/11] Kareliamusiken Tablåmusik för ”Wiborgs Nations Festlotteri för det fria bildningsarbetet i Viborgs län”; uvertyr (se orkesterverken op. 10) och åtta tablåer (arrangemang: se orkesterverken op.11). Färdig 1893; uruppförande i Helsingfors på Wiborgs Nations soaré 13.11.1893 (dirigent Jean Sibelius).

Op. 10 Kareliauvertyren Färdig 1893 för ”Wiborgs Nations Festlotteri för det fria bildningsarbetet i Viborgs län”; urpremiär i Helsingfors på Wiborgs Nations soaré 13.11.1893 (Helsingfors orkesterförenings orkester?, dirigent Jean Sibelius).

Op. 11 Kareliasviten. 1. Intermezzo, 2. Ballade, 3. Alla marcia. Färdig 1894 från musiken till ”Wiborgs Nations Festlotteri för det fria bildningsarbetet i Viborgs län” (1893). Se även op. 10. av Numren 1 och 2 arrangemang för piano 1897 (?).

Sibelius fick år 1893 en kompositionsbeställning av den viborgska nationen för tablåer som berättade om Karelens historia. Beställningssumman var 500 mark, och med den avklarades ett halvt års hyror. Sibelius fick ett skäl att på nytt forska i karelsk runosång samt svenska medeltida ballader.

Den 13 november 1893 hörde eller åtminstone såg man Sibelius dirigera sin musik i bakgrunden av historiska tablåer. Tablåerna berättade om Karelens historia, och även runosångerskan Larin Paraske steg upp på estraden. Efter uvertyren hörde man åtta tablåer:
1. Ett karelskt hem. Budskap om krig (År 1293).
2. Grundandet av Viborgs slott (År 1293).
3. Hertig Narimont av Litauen vid skatteuppbörd i Kexholms län (År 1333).
4. Karl Knutsson på Viborgs slott. Ballad (År 1446)
5. Pontus de la Gardie utanför Kexholm 1580.
6. Viborgs belägring (År 1770).
7. (och 8.) Det gamla Finlands [Karelens] återförenande med storfurstendömet Finland (År 1811).

Som avslutning till tablåerna hördes Sibelius imponerande arrangemang av Vårt land.

Ernst Lampén mindes urpremiären senare:

”Salen dånade som en ocean i blåsten. Jag kunde inte urskilja en enda ton till den motsatta ändan. Publiken kunde inte ge sig till tåls för att lyssna, visste knappt ens, att man spelade. Där var ju orkestern placerad bakom pelarna. Jag plöjde med mina armar i människohavet och kom efter mycken möda och stort besvär alldeles fram till orkestern. Där fanns ett par åhörare. En handfull.
Jag tror att jag hann fram just, när marschen spelades. Vilken utomordentligt behagfull och ringlande melodi! Vilken svajande rytm! Jag tror att Carelias olika delar då hade andra namn än nuförtiden. Vad jag kan minnas lånade den litauiska fursten Narimont sitt namn till en del, den del där den starka stamptakten smäller. Så näpen musik hade jag inte tidigare hört av Sibelius.”

Lampén mindes rätt. ”Hertig Narimont av Litauen vid skatteuppbörd i Kexholms län” innehåller ett huvudparti som i praktiken är det samma som Karelia-svitens Intermezzo vilken Sibelius bearbetade senare. Karelia-svitens Ballad var till en början den fjärde tablån eller ”Karl Knutsson på Viborgs slott”. Knutsson lyssnar till trubadurens melodi, men i Karelia-sviten ersätts sångaren av ett engelskt horn. Den femte tablån eller ”Pontus de la Gardie utanför Kexholm” har i praktiken samma huvudparti som Alla marcia som avslutar Karelia-sviten.

Den första tablån innehöll runosång i Kalevalaanda, och melodin är exakt densamma som den som Sibelius tecknade upp från Pedri Shemeikka i juni 1892 i Korpiselkä.

Cirka en vecka efter urpremiären höll Sibelius en kompositionskonsert, där han framförde orkestersviten i åtta satser av Kareliamusiken. Den slutade fortfarande med Vårt land. Av kritikerna var Karl Flodin stormförtjust. Enligt honom hade Sibelius gått över till den allmäneuropeiska riktningen. Oskar Merikanto ansåg att Sibelius blivit mera förståelig och skrev den 21 november att sviten innebar ”kännbara steg framåt”.

Den 23 november dirigerade Sibelius uvertyren på en populärkonsert och de tre delar, av vilka han bearbetade sin populära Kareliasvit. Kajanus fortsatte med denna praxis.

Sibelius torde ha sett Kareliamusiken som ett mellanarbete. ”Jag tycker att jag har varit i ett så förnedrat tillstånd när jag har varit tvungen att komponera för pengar”, skrev han i början av november, före Kareliamusikens uruppförande.

Verkets stora popularitet fick honom ändå att förstå dess värde. Han sålde uvertyren och de tre delar vilka bearbetats till svit åt Fazer 1899, men de otryckta verken hamnade 1905 hos Breitkopf & Härtel. Det publicerade verken 1906 på begäran av Sibelius som två olika opus. Uvertyren var enligt kompositören redan ”nästan för ungdomlig”.

Opus nummer 11 eller Kareliasviten blev en bättre säljare än uvertyren. De fastnande melodierna och det rytmiska suget gör Kareliasviten fortfarande till en av Sibelius mest populära orkesterverk. På 1990-talet grävdes även den ursprungliga Kareliamusiken fram. Den spelades in på skiva och började framföras på konserter. Publiken fick åter beundra den unge Sibelius’ melodiska uppfinningsrikedom.