Op. 59 In memoriam, sorgmarsch. 1:a versionen 1909. Slutlig version 1910; urpremiär i Oslo 8.10.1910 (Musikforeningen, dirigent Jean Sibelius).
In memoriam fick sin tändande gnista senast i juni 1904 då Eugen Schauman sköt generalguvernör Bobrikov och dödade sedan sig själv. ”Finlandsätarens” död framkallade jubel hos många påverkare i storfurstendömet Finland, men ett politiskt mord föreföll betänkligt för det laglydiga folket. Visserligen ansåg en del av folket att Schauman försonade sin synd med självmordet.
Enligt en känd anekdot firade Sibelius mordet på Bobrikov så grundligt att polisen tog honom, Armas Järnefelt och Jost von Qvanten till förhör på Eriksgatans poliskammare. Till orsak angavs ”omotiverad glädje”. Bland protokollen för Eriksgatans poliskammare har man inte hittat ett dylikt dokument men restaurangräkningarna från slutet av juni är spännande läsning. Den 27, 29 och 30 juni har man intagit ansenliga mängder konjak, sherry, madeira och whisky på Kapellet – kanske även för att fira Bobrikovs död.
I Sibelius sinne började mogna ett verk till minnet av Schauman. Till exempel på nyårsdagen 1905 omnämnde han saken hos Eero Järnefelt på Suviranta. Journalisten Tekla Hultin var på plats och skrev i sin dagbok:
”På förmiddagen besökte vi sedan Eero Järnefelt. Dit kom också hans bror Armas och Jean Sibelius med fru. Sibelius sade att han tänker skriva ett rekviem till minnet av Eugen Schauman och att han redan påbörjat detta verk. – Jag hoppas det blir så mäktigt som ämnet förtjänar! Det kommer ju att bli det enda monumentet som vi kan resa över honom!”
Sibelius fortsatte till Berlin där han enligt vad han mindes fick ”motivet” för In memoriam. Så berättade han i alla fall för Karl Ekman år 1935.
Det verkar som om Sibelius inte riktigt visste vad han skulle göra med sitt sorgmarsch- eller rekviemmotiv. I början av år 1906 spelade han några teman för Oscar Parviainen och kallade ett av teman för Sorgmarschen. Denna utgjorde inspirationen till Parviainens verk Spanskt begravningståg som är i Ainolas sal. Det är möjligt att sorgmarschtemat innehöll motiv som finns i In memoriam. Det kan också stå i samband med det planerade Rekviem för Eugen Schauman – eller till delen Jesu begravning i utkastet för Marjatta-oratoriet.
Det är intressant att Sibelius fördjupade sig i ämnet först år 1909, efter sin halsoperation. Han tänkte på döden varje dag, och Erik Tawaststjerna tror att han sist och slutligen komponerade In memoriam för sig själv. Det spelades faktiskt på kompositörens begravning men mycket senare än Sibelius år 1909 kunde ha anat, först år 1957.
In memoriam blev färdig den 14 december 1909. Sibelius var emellertid inte nöjd med partiturets korrektur, och i sin slutliga form färdigställdes In memoriam i mars 1910. Urpremiären blev uppskjuten ännu längre fram, till oktober 1910. Sibelius gav en konsert i Kristiania, det nuvarande Oslo. Recensionerna var motstridiga. Många tyckte om konsertens andra nummer, men till exempel Aftonpostens Otto Winter-Hjelm anser att In memoriam ”förlorar mycket på grund av överdrivet effektsökeri”.
In memoriam börjar med en kraftfull sorgmarschrytm. Orkestreringen påminner om Gustav Mahlers femte symfoni som Sibelius hade hört i Berlin år 1905 när han fick ”motivet” för verket. Det var just denna Mahlerpåverkan och osibelianska karaktär som har fått forskare att begrunda verkets värde.
”Tångmärken syns och inte heller alla motiv verkar vara givna från ovan”, fördömde Erkki Salmenhaara. Enligt Ralph Wood utnyttjar verket till och med den långsamma satsen i Beethovens tredje symfoni och begravningsmarschen i Wagners Götterdämmerung men saknar bådas förtjänster.
Även om det finns influenser från Mahler och Wagner, kunde ingen av dem ha komponerat verket. Det är inte det mest typiska Sibelius, men det gör hans kompositörsbild mångsidigare. Enligt Erik Tawaststjerna är verket ett ”personligt musikaliskt dokument”.