Op. 25 Scénes historiques I (Historiska bilder I), svit. 1. All’overtura, 2. Scèna, 3. Festivo. Förnyade versioner av musiken för jubileumsföreställningen på Pressens dagar (av delarna All’overtura, Scèna och Quasi bolero, 1899). 1911; urpremiär i Helsingfors 11.10.1911 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius).
Op. 66 Scènes historiques II (Historiska bilder II), svit. 1. Jakten, 2. Minnesång, 3. Vid vindbryggan. Färdig 1912; urpremiär i Helsingfors 29.3.1912 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius).
För musiken för Pressens dagar år 1899 komponerade Jean Sibelius material av vilket endast Finlandia eller ursprungligen tablåmusikens avslutningsnummer Finland vaknar trycktes och blev världsberömd. Redan den 14 december 1899 hade han skisserat en orkestersvit av de bästa bitarna. I sviten ingick även uvertyren, Scena, Quasi Bolero och Finalen, d.v.s. det kommande Finlandia.
Först år 1911 beslöt kompositören publicera en ny del av tablåmusiken. Av Väinämöinens sång bearbetade han delen All’ overtura, av den fjärde delen Finnarna i det trettioåriga kriget delen Scena och av Bolero eller det tredje tablånumret som skildrar hertig Johans hov delen Festivo. Till sist blev otryckta alltså bara det lilla Preludio, den andra tablån Finnar döps samt den femte tablån, den kraftfulla om än korta Stora ofreden.
I sin dagbok kallade Sibelius sviten först Suite caractéristique och i september klagade han över att stilen i uvertyren var så gammalmodig. Litet senare kom han på namnet Scènes historiques eller Historiska bilder. Svitens delar All’overtura, Scena och Festivo blev färdiga den 24 september.
Lyssnarna kunde snart njuta av den unge Sibelius fräscha melodiska uppfinningsrikedom tillsammans med de små förbättringar som den redan erfarne orkesterkompositören gjort. Till exempel Scenas beaktansvärda dramatik och fascinerande klangfärger blev ännu bättre i behandlingen. Sibelius gav sviten det mycket tidiga opusnumret 25.
På våren 1912 bearbetade Sibelius tre nyare orkesterverk. Han kom på att förena dem till en svit och gav helheten namnet Scènes historiques II eller Historiska bilder II. Kompositionerna blev färdiga i sista stund före urpremiären den 29 mars.
Första delen heter Jakt och den påminner om Sibelius kompositionsplan från år 1909. För valthornen skrev han mycket krävande musik. Robert Layton anser att delen är absolut förstklassigt arbete. Den andra delen, Minnesång, innehåller ett vackert tema som Sibelius tog bort från Pohjolas dotter när han höll på att fullborda verket. En gång i tiden hade han skrivit ordet ”Aino” i sin skissbok ovanför temat. Den tredje delen, På vindbryggan, avslutar verket gracilt, när violinerna söker gitarraktiga effekter.
Urpremiären var en fullkomlig succé. Historiska bilder II gjorde till exempel Helsingin Sanomats musikkritiker Otto Kotilainen entusiastisk. Han påstod att verket var besläktat med fjärde symfonin och berömde den sista delens ”ojämförliga färgstyrka och det tematiska arbetets uppfinningsrikedom”. Flera decennier senare berömde konsertmästare Carl Lindelöf Sibelius’ underbart naturliga rubaton just i Historiska bilder, och hänvisade möjligtvis just till dessa konserter.
Efter konserten bearbetade Sibelius Historiska bilder II färdigt för publikation. Det fick opusnumret 66. Så här underströk han att verket uppenbarligen inte hade någonting annat gemensamt med Historiska bilder I i opus 25 än den historiska motivkrets som hade inspirerat verken. Man kunde kanske också tänka att den första sviten är förlagd i finsk historia, medan historiskheten i den andra sviten är mera allmäneuropeisk.
För Erik Tawaststjerna var den nya sviten en ”romantisk lustfärd” med vilken Sibelius kopplade av efter fjärde symfonin. Erkki Salmenhaara som i allmänhet inställde sig mera kritiskt till Sibelius små orkesterverk än Tawaststjerna tyckte att sviten var rutinmässig och diffus.