Sibelius musik för orgel och harmonium

Som en god praktisk pianist kunde Sibelius naturligtvis spela tidens favoritinstrument, det med piano besläktade harmoniet, till vilket han gav små roller i några av sina tidiga verk. Harmoniet finns med även i musiken för Stormen: nr 4 (Vindarnas kör), nr 6 (Ariels första sång), nr 9 (Eken [Ariel] spelar flöjt), nr 16 (Canon) och nr 18 (Ariel som harpya).

När Sibelius anslöt sig till en nyss grundad frimurarloge år 1922 kom han i kontakt med musik som hade med ritualer att göra. Han bads till och med att bli logens reguljära organist men på grund av tidsbrist ville han inte ta emot uppdraget. Däremot kunde han ibland vikariera för organisten, såsom till exempel 17.1.1923 då Eliel Saarinen mottog ordinationer. Under ritualerna kunde han improvisera med orgeln/harmoniet till och med så länge och entusiastiskt att man diskret måste be honom avbryta spelet så att ritualen kunde fortsätta.

Sibelius komponerade en hel svit Frimurarnas ritualmusik op. 113 (1926-48), sammanlagt 12 stycken, bland dem två mycket högklassiga och för Sibelius sena stil typiska stycken för harmoniet Inledningshymnen (nr 1; 1927) och den på basis av improvisation tillblivna Marche funèbre (Sorgmarschen, nr 10; 1927). Även sångerna i opuset har harmoniumackompanjemang.

Intrada för orgel op. 111a (1925). Urpremiär 22.8.1925 John Sundberg i Helsingfors.

Sibelius första egentliga orgelverk komponerades till det svenska kungaparets besök år 1925. Till en början var det tänkt som den fjärde satsem i en femsatsig orgelsvit som aldrig blev färdig. Som arbetsnamn för satserna gav Sibelius Preludium, Interludium, Foos (Phos) Hilaron Arioso, Intrada och Postludium. När de tämligen diatoniska koncentrerade satserna Preludium och Postludium (båda 1925) som Sibelius inte lagt sista handen vid publicerades år 2001, saknas ännu bara två satser av sviten.

Intrada (Largamente molto [poco adagio]) är ett av de stoltaste finska orgelverken. Dess grepp är monumentalt och orkestralt, det är till sin klang och sina harmonier VII symfonins mindre systerverk, liksom ett olympiskt spån som flugit från den. I sitt sätt att ombilda traditionella förhållningskedjor är dess harmonisering samtidigt dissonant och djärv. Inversionerna är lika ofta klassiska som de producerar skakande ackordkombinationer, som i slutet, där de gradvisa durackorden i stil med Liszt åstadkommer en mäktig förklaringseffekt.

Sorgmusik för orgel op. 111b (1931). Sibelius sista instrumentalverk skapades till begravning av den kära vännen och Symposiumtidens konstnärskollega Akseli Gallen-Kallela. Eftersom verket måste komponeras inom ett par dagar, ville Sibelius i sista minuten ge återbud, men gick sedan med på att uppfylla sitt löfte då inbjudningskorten och programmet redan hade blivit tryckta. Lyckligtvis, för här finns
kanske det enda stycket som kan ge fingervisning om hurudant den VIII symfonins tonspråk eventuellt skulle ha varit. Aino Sibelius hänvisade i den riktningen när hon sade till Joonas Kokkonen som frågat efter orgelverkets ursprung att verken kan ha ett samband.

Sorgmusiken är ett fängslande och spännande verk, som direkt ur månens landskap. Den påminner om ingenting annat som Sibelius har skrivit. De ofullbordade och oupplösta dissonanserna, underbara klangkombinationerna, öppna kvinterna och överlappande kvarterna målar ett asketiskt och strängt landskap som lindras litet av en sparsamt ackompanjerad melodi som uppenbarar sig före reprisen av början och före styckets kvartbaserade avslutningsackord. När man har hört verket, önskar man att vi skulle ha tillgång till hela symfonin! Sibelius kunde alltså förnya sig trots allt och hitta ett tonspråk som idag verkar mera modernt än någonsin.