Det är inte så lätt att beskriva Sibelius stilistiska utveckling. Vi kan inte tala om ”mellersta periodens” eller ”senperiodens” Sibelius, eftersom till båda hör mycket olika verk allt från lättsamma pianominiatyrer via scenmusik till absolut musik, som till exempel symfonier.

Tidig produktion

Inte ens startpunkten är entydig. Vattendroppar anges ofta som Sibelius första komposition. Det påstås att han gjorde den lilla kompositionen för violin och cello redan som 10-åring, men sannolikt har verket kommit till fem år senare, som en liten övning för kompositören och hans bror Christian som hade börjat spela cello. I Sibelius brev omnämns en egen komposition för första gången i augusti 1883. Den bevarade trion är den första komposition vars datum man vet med säkerhet. Åtminstone ända till år 1885 har Sibelius tidiga kammarmusikverk komponerats som bruksmusik för familjen och den musicerande närmaste kretsen. I dem finns intryck av de kompositörer vilkas verk Sibelius’ familj övade. Bland dessa fanns Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Schumann och Mendelssohn. När Sibelius flyttar till Helsingfors musikinstitut hösten 1885, börjar kammarmusikverken visa allt flera influenser från samtida kompositörer – Tjajkovskij och Grieg – och allt större säkerhet och egenart. I detta skede får Sibelius drömmar om en karriär som violinvirtuos stötar, och stråkkvartettexperimenten börjar få spirande orkestrala drag. Studieåren i Helsingfors slutar år 1889 med a-mollkvartetten och A-dursviten vilka beseglar Sibelius rykte som den finska musikens stora löfte.

1890-talets produktion: den nationalromantiska perioden

Under studieåret i Berlin 1889-1890 koncentrerade sig Sibelius närmast på teknikövningar, men pianokvintetten g-moll ger tips om en ny typ av demon och strävan efter mera omfattande helheter. Till årets 1890 prestationer hör även publiceringen av den första versionen av Romansen i h-moll. I en förnyad version blev den gripande, romantiska melodin under opusnummer 2a slutligen medtagen bland de ungdomens ”ingivelser” som Sibelius godkänt. Under studieåret i Wien 1890-1891 började Sibelius sin karriär som orkesterkompositör med hjälp av Karl Goldmarks och Robert Fuchs läror, och orkestern blev hans viktigaste instrument. Uvertyren E-dur och Balettscenen kvarstod av planen till den första symfonin. Balettscenen är redan mycket stark och särpräglad musik – som inspirerats av ett ”sorgligt minne” från ett besök i en bordell i Wien. Det viktigaste stilistiska genombrottet i Wien skedde dock genom att läsa Kalevala och söka ”finsk” rytm till musiken. ”I mitt tycke är Kalevala helt modernt. Jag tycker att det är musik i alla avseenden, tema och variationer”, skrev han i december 1890. Samtidigt började Sibelius klart dra ifrån sina tidigare modeller. ”I går visade jag Fuchs, som är den bästa teoretikern här, en del av min komposition. Han tyckte att den var barbarisk och rå… tycker inte Du också att tyskarna redan har spelat sin roll. De kan ju inte uppvisa någon i likhet med Zola, Ibsen, Tchaikofsky osv.!” skrev Sibelius till sin fästmö Aino Järnefelt i januari 1891. Ett par dagar senare komponerade han sången Drömmen där den finska folkmusikens och Kalevalarytmens inverkan redan är betydande. ”Den är ny och även finsk. Jag tror nog på finsk musik, även om ’experterna’ drar på munnen. Den melodiska, underligt tungsinta monotonin, som finns i alla finska melodier, är mycket typisk, även om den egentligen är ett misstag.”

I april 1891 ansåg Sibelius att hans studier framskridit: ”nu behärskar jag orkestern och gör med den vad jag vill och vad jag tycker är sant”. Han började komponera Kullervo, med Kalevala i tankarna. ”Alla mina stämningar kommer nuförtiden direkt från Kalevala”, skrev han.

Under Kullervos kompositionsskede i Wien, Lovisa och Helsingfors försjönk Sibelius allt djupare in i den finska folkmusikens hemligheter. Samtidigt tillämpade han allt som han lärt sig: Goldmarks och Fuchs råd för smidandet av teman och för orkestreringen samt influenserna från Beethoven, Bruckner och Wagner. Kullervo är emellertid ett fullkomligt särpräglat, otyglat storverk, vilket som en ung kompositörs megalomaniska själsanspänning endast kan jämföras med Gustav Mahlers Das klagende Lied och från senare tider med Olivier Messiaens Turangalila-symfoni och Magnus Lindbergs Kraft. 1890-talet är Sibelius nationalromantiska period. Kalevala ger honom inspiration bl.a. till Karelia-scenmusiken och av denna bearbetade Karelia-sviten, Lemminkäinen-sviten och körkompositioner, som Venematka (Båtfärden). Samtidigt är draget till mera absolut musik redan klart: En saga är för kompositören ett ”uttryck för en sinnesstämning” för vilket han inte vill ge ett program. I mitten av 1890-talet går Sibelius igenom en Wagner-kris och räddar sig ur den genom att studera Liszts musik. I slutet av 1890-talet blir Tjajkovskij en allt starkare influens, liksom Berlioz – samtidigt som Sibelius kompositörsprofil förblir helt egenartad. Tärningen är kastad 1899, när Sibelius kallar ett nytt fyrdelat verk ”symfoni i fyra satser” och senare symfoni nr 1. Han blir symfoniker, trots att symfonierna redan delvis dömts som gammalmodiga. Han är emellertid redo att förnya det symfoniska formtänkandet och även fortsätta att komponera mera programmässiga orkesterdikter.

1900-1914: Mot den moderna musikens topp

Sibelius internationella genombrott sammanföll med 1900-talets första år, då partituren för Kung Kristian II-sviten, Tuonelas svan, Finlandia, Lemminkäinen drager hemåt, den förnyade versionen av En saga och den första symfonin blev färdiga för internationell distribution. Sibelius nationalromantiska linje fortsätter till exempel med Eldens ursprung 1902, men den andra symfonin från samma år är ett steg i en mera klassisk och ljusare riktning, till skillnad från den första symfonins tunga senromantiska tonspråk. I ett starkt stilistiskt jäsningsskede dyker det redan upp förvånansvärt dissonerande och experimenterande anslag i Sibelius tonspråk i de mästerliga sångerna Höstkväll och På verandan vid havet år 1903. Förnyandet av En saga och komponeringen och omarbetandet av violinkonserten berättar om en strävan mot allt större koncentration: i de båda verken får en mera omfattande och heterogen första version vika undan för en ny, mera koncentrerad version. Verkparet Pohjolas dotter (1906) och tredje symfonin (1907) visar att Sibelius gått två vägar samtidigt: Pohjolas dotter är ett mera romantiskt orkestrerat, anslående verk. Den tredje symfonin är betydligt mer klassisk och dämpad, men i sin skenbara kaotiskhet är början av tredje satsen det tillsvidare modernaste Sibelius. Den betoning av koncentration som börjat med den tredje symfonin fortsätter: den efter halsoperationen nyktrade Sibelius lyssnar till inre röster och komponerar stråkkvartetten Voces intimae 1909. Den fjärde symfonin fortsätter utvecklingslinjen som i sin koncentration, modernitet och kammarmusikaliskhet är utan like år 1911. Barden och Luonnotar (Naturens dotter) 1913 fortsätter serien av besjälade mästerverk. Parallellt med dessa verk komponerar Sibelius till exempel Valse romantique 1911 i ett försök att kopiera Valse tristes framgång och bearbetar sina ungdomsverk, som Romans h-moll och Musiken till Pressens dagar, av vilkas brukbara delar bildas orkestersviten Historiska bilder I. Skapandet av scenmusik och småstycken fortsätter. Ännu ett drag börjar allt tydligare betonas i Sibelius produktion år 1914. Okeaniderna innehåller uppenbara intryck av Debussy, även om verket är kärvare än till exempel Debussys La Mer. Av tidens strömningar hade Sibelius således vid övergången till 1910-talet utnyttjat expressionismen (fjärde symfonin) återgången till en mera klassisk estetik (tredje symfonin) och impressionismen (Okeaniderna) utan att egentligen ansluta sig till dessa riktningar.

1914-1919: småstycken och symfonisk virtuositet

Första världskrigets utbrott innebar ett jobbigt dubbelliv för kompositören. När kontakterna med utlandet bröts, tvingades han skriva en ofantlig mängd pianostycken som även amatörer kunde tillägna sig och komponera andra små verk för att säkra sin utkomst. Samtidigt spände han sina krafter för femte symfonin som kom att förnya den symfoniska formen. Kampen med den femte symfonin slutade inte med uruppförandet på 50-årsfesten den 8 december 1915 och inte heller med den förnyade versionen ett år senare. Först när de två första satserna hade smälts samman på ett genialiskt sätt och den långsamma satsen hade blivit betydligt mångsidigare än den ursprungliga, var Sibelius nöjd år 1919. Skaparen av mera konservativa småverk verkade även i symfonins tonspråk åter närma sig traditionerna efter den moderna fjärde symfonin. Men medan harmonierna är mera traditionella, är formtänkandet ännu mera progressivt och mästerligt.

1920-talets produktion: symfonisk enhet

I början av 1920-talet komponerade Sibelius den sjätte (1923) och sjunde symfonin (1924) vilka han hade skisserat samtidigt med den femte. De innebär en kulmination av symfonisk koncentration med den ensatsiga sjunde symfonin som ändpunkt. Den är verkligen en tät ensatsig symfoni, inte en sats i en symfoni. Det är frågan om en enastående komposition där formen uppstår av innehållet. Samtidigt blir det lugnare med komponeringen av småstycken, och kompositören kopplar av genom att komponera små sviter som Suite caractéristique och Suite champêtre. I mitten av 1920-talet är Sibelius på toppen av sitt kunnande. Scenmusikens kulminerar i tonsättningen av Shakespeares Stormen år 1925, och år 1926 får orkesterdikterna sin kulmination i Tapiola som skickligt behandlar ett enda tema. Det sägs att Sibelius tystnat på höjden av sitt kunnande, men de orkestersviter som han år 1927 bearbetade på basis av musiken för Stormen motsvarar inte till alla delar det löfte som scenmusiken gett, och efter detta stryps kompositionsarbetet snabbt. Sibelius färdigställer ännu några utmärkta, asketiska små verk, men utkasten till den åttonde symfonin bränner han på 1940-talet efter många år av stretande. Sena verk ”Tystnaden på Ainola” är inte helt så tyst som man har trott. Under åren1930-1957 gör Sibelius flera nya arrangemang i vilka ekonomin och asketismen verkar ha varit viktiga värden för kompositören. Ännu på sommaren 1957 dikterar han nya versioner av sången Kom nu hit, död och Kullervos klagan. Uppmaningen Kom nu hit, död förverkligas den 20 september 1957.