I begynnelsen av 2000-talet är Sibelius en mycket aktuell kompositör. Efter mitten av 1990-talet har hans symfonier framförts som fullkomliga konsertserier bl.a. i London (Göteborgs symfoniker och Neeme Järvi samt Londons symfoniorkester och Sir Colin Davis), Helsingfors (Europeiska kammarorkestern och Paavo Berglund samt Lahtis stadsorkester och Osmo Vänskä), Tokio och Lahtis (Lahtis och Vänskä), Berlin (Deutsches Symphonie-Orchester och Vladimir Ashkenazy) och Wien (Radions symfoniorkester och Jukka-Pekka Saraste).

Sibelius inspelas mycket hela tiden. Efter de tidiga mästarnas, till exempel Robert Kajanus’, Thomas Beechams, Serge Koussevitzkys och Herbert von Karajans inspelningar har man allt oftare gått över till inspelningar där alla symfonier och även andra verk dirigerats av en kapellmästare och en ensemble. Vid slutet av 1990-talet hade Paavo Berglund redan inspelat alla symfonierna tre gånger, medan Lorin Maazel, Sir Colin Davis och Jukka-Pekka Saraste hade hunnit med två inspelningar. En gång har alla symfonierna inspelats av till exempel Osmo Vänskä, Leif Segerstam, Vladimir Ashkenazy och Neeme Järvi. I början av 2000-talet hade Sakari Oramo hunnit påbörja sin första cykel och Leif Segerstam förberedde sin andra.

Sibelius bildade ingen egentlig skola, även om hans elever Leevi Madetoja och Toivo Kuula hade framgång i Finland och även om han starkt påverkade ett par brittiska och amerikanska kompositörer, såsom Arnold Bax, Ralph Vaughan Williams och Samuel Barber.
I Finland blev Aulis Sallinen, Einar Englund och Joonas Kokkonen på mycket olika sätt smittade av Sibelius ideal om ”symfoniskhet” och kompositionens organiska tillväxt.

Som nyare vändningar kan ses Sibelius sjunde symfonis inverkan på den franska spektralmusikens mästare som till exempel Tristan Murail och Gerard Grisey, Sibelius inverkan på minimalismen, till exempel på Philip Glass som öppet citerat honom samt på postseriella modernister som finländaren Magnus Lindberg. Som Sibelius-fans har även bekänt sig den amerikanske John Adams som kombinerar minimalism och modernism samt flera brittiska kompositörer som till exempel Thomas Adès och Julian Anderson. På 2000-talet är Sibelius centralare än någonsin som en trendskapare som kompositörer utnyttjar.

Samtida kompositörer är intresserade av Sibelius formtänkande, hans sätt att manipulera den musikaliska tiden, hans färgtänkande som tidigare rönt mindre uppmärksamhet, hans sätt att lägga texturer på varandra och liksom göra ”den gröna rörelsens musik” där det musikaliska materialets uppkomst, spirande och allsidighet kan jämföras med naturens egen organiska tillväxtprocess.

Sibelius mästerverk utmanar det traditionella formtänkandet med sin flertydighet och det sätt på vilket det musikaliska innehållet slutligen bestämmer formen.